Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.
Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.
Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.
Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.
Del I Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland.
Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.
Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet.
I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande.
Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.
Del II Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.
På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”
Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.
Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor sagt i radion. Så det så.
Del III Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.
Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.
### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. ### Nämnde hon någon gurka? ### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.
Jag försöker se det mänskliga i den här historien. En medmänniska har fått jobb som trovärdighetsfixare. Hon ska se till att Uffe ser ut som en blivande statsminister. I alla lägen ska han se ut som en blivande statsminister och hon ska fixa det.
Det är därför han ser längre ut än Ebba på bilden i sociala medier.
Statsministrar måste alltid se längre ut. En rese, han är en rese! ska de högersinta tänka. Undermedvetet ska de tro att han är en intellektuell gigant. Sedan ska de gå och välja. Det är så det fungerar bland högersintheten.
Längden i sig är ointressant Inte spelar det mig personligen någon roll att den fastighetsintresserade Ebba Busch är 172 centimeter lång och att han till höger om henne är 169 centimeter. Mig kvittar det lika.
Själv är jag är gift med en medmänniska av perfekt längd när vi ska pussas eller stå pingvin på varandras fötter. Det är trivsamt. Hade hon varit längre än 165 centimeter och jag kortare än 175 så hade naturligtvis det också gått bra. Kärleken sitter inte i hur högt strecket hamnar på dörrposten när du mäter familjen. Den sitter inuti.
Jag sysslar inte med lyteskomik, inte måttbandskomedi heller.
Hon som bär pall Nej, det är den där medmänniskan som intresserar mig. Hon som har till jobb att se till så att Uffe står pall. Kanske drömde hon om att bli flygvärdinna när hon var barn. Kanske nyhetsankare i TV4. Det blev hon inte. Hon blev pallbärare.
Jag har varit informatör själv. De sista åren kallades det kommunikatör, om jag minns rätt. Vi slogs för öppenhet, kollegorna och jag. Det lyckades vi bra med. Alla beslut var jag inte överens om, men det var inte mitt jobb i en folkstyrd verksamhet. Besluten var de folkvaldas sak, det är så en demokrati ska fungera.
När jag började på jobbet svarade firman inte på insändare, när jag slutade gjorde vi det. Direktörn sprang så fort han såg en journalist och i allmänhet hann han ikapp honom.
Kräv ett foto i helfigur Så ser inte medmänniskans arbetsbeskrivning ut. Hon som har till jobb att göra Uffe statsmannalikare än han är, tycker hon. Exakt hur tänker hon, när hon står där med pallen redo? Hur får hon Ebba att gå med på att en tjugo centimeters ståpall bärs in, så det ska se ut som om Uffe står pall?
Där hade jag önskat mer öppenhet. Det minsta man kan begära är ett foto i helfigur på de båda. Samt den tredje och allra viktigaste aktören.
Pallen.
### Jag tror inte det är sant som folk säger, att det var en som heter Jimmie som ställde den till förfogande. Men man vet ju aldrig. ### Någonstans i stockholmstrakten finns det en firma som tillverkar fotopallar för statsministerkandidater. Just nu går 20-centimetersmodellen väldigt bra. ### Det heter inte ”kommunikatör” när du har till jobb att ställa ut pallar åt Uffe. Det heter ”rese-montör”.
Jag älskar de där stilla samtalen på Facebook som får mig att fundera. Nyss var det några värmländska dialektord som satte igång kommentarer och eftertanke. Men är de orden snälla eller inte?
Grinsvadd skrev jag i ett inlägg. Sedan var funderingarna igång för mig och andra. Knut Warmland nämner ordet svadd i sin utmärkta värmländska ordbok. Den finns även på nätet numera. Jag har en länk dit i mobilen, bredvid länken till Svenska Akademiens ordlista och ordböcker. Det händer att jag besöker båda, ord är en nyttig råvara.
Såhär skriver Warmland:
Svadd, m. En tämligen stor fisk (BE); latsvadd, lat person (Mo)
Förkortningen BE betyder att han hämtat uppgiften från Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. Mo betyder Molkomsmål, då är källan A. Stark: Hågkomster från Nyed.
Den här sortens historia tycker jag om. Uppåt Hagfors är svadden en fisk, i min ungdoms Molkom är det en lat person. Ordet är förstås bredare spritt än så, men i Molkom har det i varje fall funnits länge. Det är vad Warmland och Stark berättar.
Inte lika laddade för alla Nå, berättelsen fortsätter, precis som i Facebooktråden. Människan gillar att skapa ord och svenskan älskar sammansättningar. Genom åren har nya användbara benämningar kommit till, som grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd. Den förste är grinig, den andre lortig och den tredje tjatig. Inga konstigheter med det, väl?
Jo, det är det inser jag. I min diskussionstråd märker vi snart att orden har olika laddning för olika personer. Någon vill verkligen inte bli utsatt för de epiteten, allra värst är grundordet svadd. Andra tycks ta det med ro.
Jag klickar vidare hos Warmland och hittar ordet töltarm. (Det uttalas töL-tarm):
töļtarm, m. = töļ, f. & m., men avser mest barn. Idag tror ja du ä en litten töļtarm. (BE)
Det är då jag inser att jag har en språklig broder i Birger Eriksson. Ser inte du också glimten i hans öga när han kallar barnet för en töltarm? ”Din goa lilla tjatmoster!” är vad jag tycker jag hör Birger och hans gustavingar säga, fast på sin dialekt. Han vänder på den negativa benämningen och gör den positiv. Ordet töltarm blir kärt.
Vår familjs kramord Så använder vi för det mesta svadd-orden i vår familj, både min fru och jag, bägge med Molkomsbakgrund. Latsvadd, grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd – vi skulle kunna nyttja alla fyra orden som kramord. Små söta benämningar att viska i örat på ett älskat barnbarn som vi kramar.
Pappa använde ordet sneggelvesp på liknande sätt. Det tog 50 år innan jag insåg att sneggelvesp från början var ett skällsord om en person som lade sig i. Det betyder det inte hos oss.
###I dag, söndag klockan 08.00, börjar det på SVT Play. Årets tv-händelse, långsam-tv:s lååååångsammaste actionrulle. En favorit. ###Missa för allt i världen inte Den stora älgvandringen. Du har tid på dig. Älgarna med. Dom har förberett sändningen i tusentals år.
Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän. Mådä. Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.
År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.
Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.
Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.
Behöver de stunderna Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.
Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.
### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”. ### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna. ### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.
Trivs.
Några noterade nöjdheter (Facebook 2017-2021)
24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.
31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.
Trivs.
23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun
18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga
18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc
19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat!
13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan
3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️
31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.
12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York.
16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.
24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här
7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.
5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.
10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.
23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.
16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.
14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.
21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.
11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.
3 december 2019:
22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.
9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.
20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.
26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.
6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!
11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.
26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.
10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs.
18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?
1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.
19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.
17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.
26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga
Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:
19 oktober 2017: Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…
Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga
23 oktober 2017: Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga
20 oktober 2017: Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga
När jag jobbade på sågen i Molkom några år på 1960- och 1970-talen lärde jag mig en sak av erfarnare arbetskamrater, en generation äldre än jag:
Det är först när vi tillåter individen att vara individ – inom kollektivet – som kollektivet blir starkt.
De sa det inte men de levde det, i all sin individualitet mitt i lagarbetet.
Så har jag tänkt sedan dess och alltid fått det styrkt, när vi jobbat rätt. Vare sig det gällt på jobbet, inom idrotten eller kulturen.
Jag ser ingen skillnad på samhället i stort. Det är inte kläderna som avgör, inte hur skära vi blir när solen skiner på oss eller vilken musik vi för tillfället tycker om.
Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.
Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.
Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt.
Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.
I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.
I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.
Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år. – OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år. – Utan lön? – Ja det är klart. – Ska du skriva? – Ja.
Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huseti Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.
Jag filar på den nu igen.
###Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall. – Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige? – Trafikolyckor mest.
På en av mina senare arbetsplatser, låt oss kalla den Värmlandstrafik, kom påbud att vi alla skulle bege oss till en företagshälsovård för att få vår hälsa undersökt. Blodtryck, kolesterol, blodvärde, allt möjligt sådant som håller en människa och ett länstrafikbolag igång.
En dag var det kamrat S tur. När han tog på sig ytterkläderna för att gå ut undrade vi andra vart han skulle? – Ja ska bare iväg å kolle strålen.
Sådant tyckte vi var roligt på svenska arbetsplatser på den tiden.
– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv. – Va sa du sa du?
Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.
Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.
Sanningen ôm blygheta
När en går efter store vägen mitt i novembermörkret – med reflexen i ficka
Då ä’ en blyg.
Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.
På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint.
Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul. Det finns folk som lever på att leka.
En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen? Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.
Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.” ”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”. ”Nej då” sa Rut Jontén. ”Jo. För jag kan inte”.
Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.
De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.
Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.
Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”
Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma. ”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”
Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. ”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.” ”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”
Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige. De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.
På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.
Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.
Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.
Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.
Jag trivdes.
En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.
Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.
