Forskare i Uppsala har tagit blodprov på 450 av sina vänner – men glömt att man måste klara en etisk prövning innan man får göra ett sådant ingrepp.
Klantigt.
Det som fascinerar mig nästan lika mycket som klantigheten är vilka vänner det måste finnas i studentstaden. – Du, är det OK om jag suger ut lite blod ur dig? – Absolut. – Du är en riktig vän.
450 stycken! Samlade i en sån där sal där man lär sig saker.
### Ormen på bilden är från Nyeds socken och har inget samband med forskning, etisk prövning eller blodprov i Uppsalatrakten.
Det finns folk som tror en om gott. Till exempel hon som sköter adresslistan på Biltema. Hon tror att jag är En Riktig Karl.
Mitt snickarintresse var intensivt men upphörde i fjortonårsåldern. Mitt skruvarintresse var nästan lika stort, men störtdök vid övergången från cykel till moped. Kan inte minnas att jag vände den kamraten uppochner och tog lös vitala delar särskilt många gånger.
Förutom att jag tappade förgasaren under färd en gång och undrade vad som hade hänt. Det var det där att jag undrade som särskilt imponerade på mina vänner.
Med trassel i fickan Hon på Biltema tänker inte som dem. Hon tänker att Svensson är bildbar, kanske rent av kunnig redan nu. Kanske går han runt hela dagarna med trassel i bakfickan på fastigheten Tvillingarna 9. Byter ett topplock före frukost, renoverar en farthållare lagom till lunch, sover middag med en lambdasond bredvid sig på soffan. En titanium som han känner igen på att en av kablarna är röd.
Jag tror åtminstone att hon tror det. Varför skulle hon annars sätta upp mig på sändlistan för nya bildelskatalogen? Hur som helst blev jag mycket stolt. Den ligger så fint i handen. Den får mig att växa, allt medan jag frossar i bildelar jag inte visste fanns.
Svetsmutter med plugg. Rörböj med muff. Bromsok till elektronisk parkeringsbroms. Kråkfotsats. Pressplatta, universal. Motorstativ med snäckväxel. Fjäderbenslagringar. Knutkors. Drivknutsavdragare.
Olja beläggen Det är som om jag blivit rakare i ryggen. Nästa gång jag träffar riktiga karlar kan jag språket. – Nej, du vet, jag har fått nåt skit i takboxen. Ändrörena mår inte heller bra och bromsbeläggen måste oljas.
Tack, du okända! Du vände mitt liv. Nu kommer jag aldrig mer att tappa nån förgasare. Vad kostar en sån till en Octavia förresten? Ettserien. Känner att jag vill ha en i reserv. De går lätt varma, de där.
Läs min textruta på Facebook nedan, från i går. Här hemma går Körkarlen igen, i flera bemärkelser.
Diskussionen efter inlägget satte igång tankar. Jag beundrar Västanå Teaters medarbetare mycket. Det gör det ännu mer spännande att se vad de kan göra av Selma Lagerlöfs berättelsen från 1912.
Kan göra? De har ju redan skrivit, dramatiserat, regisserat, komponerat musiken, skapat och sytt dräkterna, koreograferat, gjort scenografi och ljussättning, läst in manus, repeterat, repeterat och repeterat. Då – slog pandemin till. Precis som tuberkulosen spelar sin dystra roll i berättelsen så kom coronan att spela roll i almanackan. Premiären fick lov att skjutas upp till nästa sommar.
Ännu en grinig lungsjukdom ville ha ett ord med i vår föreställningsvärld.
”En stor atavism” Alltså väntar vi. Under tiden läser jag vad Sven Delblanc skriver om Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (Bonniers, 1989). Han tycker att hon är naiv och hennes berättarteknik ”en stor atavism”. Det betyder ”uppträdande av egenskap från långt tidigare släktled” skriver uppslagsboken.
På så vis.
Kanske har Delblanc rätt om naivismen. Naiv är inte det sämsta, vem är inte det vissa onsdagsförmiddagar när solen skiner? Hellre naiv än cynisk, cynikern får gärna sitt levande språk förstört.
Söker tröst hos Sjöström Jag tvivlar inte på Västanå Teater. Skaparna av deras föreställningar är geniala. Föreställningen kommer att bli fin, den dag vi äntligen får sätta oss tillsammans i teaterladan i Rottneros igen och ryckas med av musiken, dansen, scenografin och skådespeleriet.
Spökdelen i romanen känns som gjord för Västanå och berättelsen är vacker, dyster och vacker. Ändå måste den ha varit en utmaning. Romanens 112 sidor är inte precis fyllda av folk och action. Det första du tänker är inte att själva handlingen lätt kommer att fylla en helkväll.
Som tröst klickar jag fram en snutt av Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen på nätet. Då inser jag att även han skapade i Västanås anda, fast han inte visste det.
I går kväll letade vi fram hela filmen från 1921 på Telia Play och såg om den. Scenen med dubbelexponeringen av huvudpersonen David Holm är fortfarande lika värd att se. Det är lätt att förstå varför filmen blev berömd och varför Ingmar Bergman ville se den varje sommar.
Vårt behov av Västanå dämpade den dock icke. Jädra dret-pandemi.
I går kom den med posten. Den här väntar jag mig mycket av. Rasmus Landström: Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.
”När staten nu lanserar krispaket efter krispaket – varför inte tvinga de rikaste att vara med och finansiera?”.
Har arbetarrörelsen ”ett språk bortom det dagspolitiska käbblet – minns den hur man lockar fram de ljusaste drömmarna ur de mörkaste undergångsvisionerna? Eller är allt som återstår en slags kvartalsreformism?”.
”För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.”
Nu ska jag sluta bläddra på måfå och läsa hela den här första skriften i serien Katalys Essä. En serie, skapad för att ge ”fördjupning, fakta och mod”. Det är tre bra nyckelord.
Jag känner stor sympati med kulturarbetare som vill ut och spela, sjunga eller spela teater igen. Liksom med folk som vill se dem tillbaka på scenen.
Vem vill inte det?
Ändå förvånar det mig när annars kloka människor jämför fulla flygplan med tomma teatersalonger eller trubadurscener med Gekås i Ullared. Allt utifrån baktanken att ”får Ullared så borde vi också få”.
Borde vi inte tänka precis tvärt om? Covid-19 är en förfärlig pandemi och då är det kanske flyget och Ullared man borde begränsa, inte be om öppna teatersalonger för fler än 50.
Jag förstår att kulturens folk är otåliga. Vem har inte fått uppträdanden inställda. Men det är en smittsam och dödlig sjuka som rullar runt vårt klot.
”Död och skådespel” är inte min paroll. Jag väljer livet.
###Kanske finns det en kompromiss som inte är smittsam? ### Kanske kunde man göra i teatersalongerna som i affärerna? Ta in fler än 50 där lokalen är stor nog, fortfarande, med l-å-n-g lucka mellan människorna. Större salong, större publik. Mindre salong färre åskådare. Handsprit. ### Kanske.
På pappas tid måste de lära sig blom- och djurnamn på latin i skolan. ”Tussilago farfara” med flera.
Då hittade han på en broderlig ramsa som han uttalade som om det vore ett blomnamn. I det här fallet med betoning på a-na i mitten: ”Britafis luktarilla”.
Nog vet jag var lusten att leka med ord kommer ifrån.
En person som jag inte känner men beundrar går i taket, för en gångs skull. Han brukar inte svara hatare skriver han men nu gör han det.
Svarar.
Hans text blir till rena lustmordet. Språkliga svar är inte lika våldsamma som fysiska försvar brukar bli, det gillar jag. Ändå är de effektiva.
Folk tycker om hans långa inlägg, jag med.
”Det heter tjena” Men. Jag kan ju inte för mitt liv starta en fjantig skendebatt om en liten detalj i karlns eleganta text. Besserwissrar får inga vänner och förresten kanske jag har fel.
Det första han gör är nämligen att skoja med hatarens hälsningsfras. Det stavas inte ”tjäna” skriver han, det heter ”tjena”. ”Tjäna” kommer av att tjäna och är ingen hälsningsfras, menar han.
Detta grunnar jag på en halv dag, medan jag lägger gräsmattetorv i ett fiberdike. Till slut googlar jag, sittande i en trädgårdsstol bredvid diket. Snart hittar mobilen en text i Dalarnas Tidning:
”Tjänare, som ofta förkortas till ”tjena’ eller ’tja’ kommer av det synnerligen artiga uttrycket Er (ödmjuke) tjänare. Vi lär ha lånat in det från franskans ’votre serviteur’.
Även andra språk använder liknande hälsningar; till exempel ’servus’ på tyska, från latinets ord för slav eller tjänare. Italienskans ’ciao’ betyder också ursprungligen slav. Kul att tja och Ciao, med helt olika etymologi, betyder samma sak och låter så lika, tycker jag”.
”Uttalet tjenare i stället för tjänare är förstås från början stockholmskt”, tillägger skribenten.
Jag tror hon i Dalarna har rätt. Det är av ”tjänare” ordet kommer. Inte vill jag härja om det.
Den kära vännen är genial. Det har jag vetat länge.
Med lika van hand snickrar hon ett vedskjul, räknar ut kilometertider åt löpande make och minns vilket år en medmänniska vi känner fick ögat igensvullet av ett knottbett.
Men att hon skulle lösa digitalålderns svåraste gåta, det hade jag inte trott. Du vet, när du slutar med papperstidningen och tecknar en digital prenumeration. Bara för att upptäcka att det inte går att lösa korsordet och sudokun.
Den gåtan.
Somliga medmänniskor tänker precis som citatet Astrid Lindgren brukar få äran av: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert”. Så är det med min fru. Det är inte mig folk ber om hjälp med att sätta upp gardinstänger, om jag säger så. Eller ringa och förklara för försäkringsbolagen hur det finstilta ska tolkas.
Men korsordet och sudokun? Det hade vi inte trott. Vi tvivlare som fått för oss att hon hade en liiiten blotta när det kom till det digitala. Bara där, faktiskt.
Så vad gör denna irrationella person, som hade blivit en fantastisk fotbollsspelare, just genom sin oförutsägbarhet? Hon löser gåtan. En morgon finner jag henne glatt lösa korsordet i vårt husorgan Värmlands Folkblad.
Digitalt.
VF har inget verktyg för det. Då uppfinner hon den enklaste lösning som finns, så enkel att jag hade fått hålla på i 47 år för att komma på den.
Se där ett lustigt sammanträffande. I dag, lördagen den 18 juli, har vi varit förlovade precis så länge ser jag på nätet. 47 år.
### Jag har också spritt citatet och hävdat att Astrid Lindgren hittat på det. ### Det har hon inte, skriver Astrid Lindgren Company. Klicka på ”Kända men felaktiga citat”.
### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.
