Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.
Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.
Fritt.
Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.
Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.
### Den tron har jag än. ### Dock är det svårare 2025. ### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.
Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.
Det finns platser vi talar om varenda gång vi far förbi men ändå far vi förbi.
Nu har vi stannat. Naturligtvis blev vi belönade.
Jag har suttit intill den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris tillsammans med min liftarkompis Q. Jag har stått vid sångaren Jim Morrisons grav i Père-Lachaise, fotograferat en sten med hammaren och skäran på Södra Finnskoga kyrkogård, besökt Jan Nilsson i Skrolyckas enkla träkors och hoppat högt inför en sten med bara ett förnamn vid min konfirmationskyrka i Molkom.
Mitt förnamn.
Men stenen vi såg på kyrkogården i Billingsfors håller jag högst fast jag inte visste det innan.
Sista bruksägda kyrkan – Tänk, det är precis som om kyrkan ligger mitt inne på bruket, brukar vi säga när vi passerar.
Just där järnvägen, väg 164, Dalslands kanal och Upperudsälven i dag möts, där byggde de ett järnbruk 1738 som nu är ett pappersbruk. Efter 25 år lät bruksägaren Leonard Magnus Uggla dessutom bygga en kyrka här.
När Steneby församling övertog henne 1981 var hon en av Sveriges sista bruksägda kyrkor. Det är som om industriområdet riktigt kramar om den vitmålade träkyrkan invid sjön.
Finaste texten på en gravsten Vi får en impuls när vi än en gång far genom Billingsfors – och svänger höger. Passerar infarten till bruket, rundar pappersarbetarnas parkering, fortsätter några meter mot en lite lugnare plan invid sjön. Kyrkans parkering.
Laxsjön glittrar och luften luktar lätt av sulfat när vi dricker kaffet vi hade med oss. Sedan tar vi stentrappan upp på den fina kyrkogården där forna bruksarbetare samsas om utrymmet med de betydligt rikare medmänniskorna av släkterna Waern och Uggla.
Efter några steg i gräset hittar vi den. En finare text har jag aldrig sett på en gravsten:
”Holger Elisabeth = sant”
Laxsjön glittrar. Landskapet i Dalsland är en treenighet av berg, skog och vatten står det i en broschyr de delar ut gratis där borta i kyrkan.
Det är också sant.
Omkramad av pappersbruket ligger kyrkan.
### 1946/47 spelade Billingsfors sin enda säsong i fotbollsallsvenskan. Man vann inte en enda match och ligger därmed sist i allsvenskans maratontabell. ### När filmen Smala Sussie spelades in fick Värmlandstrafik rigga upp en bussomstigningsplats med värmländska hållplatsskyltar på en bruksort i Dalsland. Var inte den orten Billingsfors? ### Filmarna från Trollywood tyckte att Dalsland kunde vara värmländskt nog.
Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.
Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.
Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen. Men förmågan att prata och skriva slår allt. Allt.
Det hela är egentligen inte så komplicerat. Du åker till en badstrand.
Kommunens populäraste badstrand faktiskt. Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt. Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.
Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.
Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga. Det river i tarmarna. Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen. Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.
– Fick vi med oss allting nu? – Ja ja, kör! Jag är hungrig.
När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt. I år fick det bli en familjehistoria.
Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia. – Litteraturhistoria? – Absolut. – Stavhopparhistoria? – Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört. – Din egen privata historia? – Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.
Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
Dags att öppna kepsmuseum? Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:
”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.” Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat. ”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”
Jag finns! Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.
Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte. En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.
Jäspalt va coolt.
### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende. ### Frågor på det?
Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra. – Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.
Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.
Så sa vi.
Ingen klagar Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.
Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.
Nästan inte en enda filmning. – Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.
”Börjat dyka” Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll. – Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?
Men honom lyssnar jag inte på. Han är rädd för sandaler.
Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje. Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först. Tjohoo!
Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.
Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.
Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.
Stor motionssatsning I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.
Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.
Lite snopet … I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.
I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll. – Hur tidigt var ni ute egentligen?
Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.
Trivs.
### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet. ### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar. ### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.
