Jag har just läst framtidsskildringen 1984 än en gång. Där förekommer nyspråk. Ett maktens verktyg, skapat för att hindra människor från att tänka:
Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Här i landet år 2021 har vi vårt kära gamla vardagsspråk kvar. Tyvärr finns det falskhet dold i det språket med. Som då någon djuping hittade på att när män slår ihjäl kvinnor kallas det inte mäns våld mot kvinnor. Trots att det är precis vad det är.
Nej, det kallas – kvinnovåld. Redaktion efter redaktion efter redaktion tror att det heter så. Som om kvinnorna stod för våldet.
Storebror i Georg Orwells roman skulle ha varit mycket nöjd med det journalistiska språktrixet.
Utfört helt frivilligt av vår tids små storebröder.
### Under åren 2017 – 2020 dödades 15 kvinnor om året av en fd eller nuvarande partner. ### Ordet kvinnovåld försöker dölja de morden. ### Byt ord.
Jag älskar de där stilla samtalen på Facebook som får mig att fundera. Nyss var det några värmländska dialektord som satte igång kommentarer och eftertanke. Men är de orden snälla eller inte?
Grinsvadd skrev jag i ett inlägg. Sedan var funderingarna igång för mig och andra. Knut Warmland nämner ordet svadd i sin utmärkta värmländska ordbok. Den finns även på nätet numera. Jag har en länk dit i mobilen, bredvid länken till Svenska Akademiens ordlista och ordböcker. Det händer att jag besöker båda, ord är en nyttig råvara.
Såhär skriver Warmland:
Svadd, m. En tämligen stor fisk (BE); latsvadd, lat person (Mo)
Förkortningen BE betyder att han hämtat uppgiften från Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. Mo betyder Molkomsmål, då är källan A. Stark: Hågkomster från Nyed.
Den här sortens historia tycker jag om. Uppåt Hagfors är svadden en fisk, i min ungdoms Molkom är det en lat person. Ordet är förstås bredare spritt än så, men i Molkom har det i varje fall funnits länge. Det är vad Warmland och Stark berättar.
Inte lika laddade för alla Nå, berättelsen fortsätter, precis som i Facebooktråden. Människan gillar att skapa ord och svenskan älskar sammansättningar. Genom åren har nya användbara benämningar kommit till, som grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd. Den förste är grinig, den andre lortig och den tredje tjatig. Inga konstigheter med det, väl?
Jo, det är det inser jag. I min diskussionstråd märker vi snart att orden har olika laddning för olika personer. Någon vill verkligen inte bli utsatt för de epiteten, allra värst är grundordet svadd. Andra tycks ta det med ro.
Jag klickar vidare hos Warmland och hittar ordet töltarm. (Det uttalas töL-tarm):
töļtarm, m. = töļ, f. & m., men avser mest barn. Idag tror ja du ä en litten töļtarm. (BE)
Det är då jag inser att jag har en språklig broder i Birger Eriksson. Ser inte du också glimten i hans öga när han kallar barnet för en töltarm? ”Din goa lilla tjatmoster!” är vad jag tycker jag hör Birger och hans gustavingar säga, fast på sin dialekt. Han vänder på den negativa benämningen och gör den positiv. Ordet töltarm blir kärt.
Vår familjs kramord Så använder vi för det mesta svadd-orden i vår familj, både min fru och jag, bägge med Molkomsbakgrund. Latsvadd, grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd – vi skulle kunna nyttja alla fyra orden som kramord. Små söta benämningar att viska i örat på ett älskat barnbarn som vi kramar.
Pappa använde ordet sneggelvesp på liknande sätt. Det tog 50 år innan jag insåg att sneggelvesp från början var ett skällsord om en person som lade sig i. Det betyder det inte hos oss.
###I dag, söndag klockan 08.00, börjar det på SVT Play. Årets tv-händelse, långsam-tv:s lååååångsammaste actionrulle. En favorit. ###Missa för allt i världen inte Den stora älgvandringen. Du har tid på dig. Älgarna med. Dom har förberett sändningen i tusentals år.
Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän. Mådä. Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.
År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.
Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.
Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.
Behöver de stunderna Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.
Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.
### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”. ### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna. ### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.
Trivs.
Några noterade nöjdheter (Facebook 2017-2021)
24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.
31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.
Trivs.
23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun
18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga
18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc
19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat!
13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan
3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️
31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.
12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York.
16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.
24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här
7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.
5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.
10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.
23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.
16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.
14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.
21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.
11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.
3 december 2019:
22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.
9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.
20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.
26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.
6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!
11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.
26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.
10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs.
18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?
1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.
19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.
17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.
26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga
Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:
19 oktober 2017: Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…
Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga
23 oktober 2017: Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga
20 oktober 2017: Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga
Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.
Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.
Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt.
Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.
I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.
I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.
Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år. – OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år. – Utan lön? – Ja det är klart. – Ska du skriva? – Ja.
Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huseti Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.
Jag filar på den nu igen.
###Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall. – Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige? – Trafikolyckor mest.
Ibland när jag skrivit ett inlägg i hastigt mod får jag mothugg och ändrar mig. Det händer inte ofta, ty jag är envist växt, men det händer. Med böcker är ingen skillnad. De flesta verk känner jag ganska snabbt om jag gillar eller inte och känslan brukar stå sig.
Först läste jag i förväg om den, tyckte det var snabbt agerat av Landström och hade höga förväntningar på den 88-sidiga skriften.
Sedan höll jag den i min hand och läste. Den kom med posten i august i fjol. Oklanderlig text och kloka synpunkter men lyfter den? Jag var lite snopen.
Nu har det runnit mer vatten under broarna, världen har hållit ännu fler presskonferenser och den här skrivkarln har längtat ännu mer efter att få krama barnbarn och se klyftorna krympa i Sverige.
Då råkar jag skaffa Nextory och börjar lyssna på böcker, inte bara läsa. På prov klickar jag fram Coronateserna för att höra Landströms egen röst. Han är värd en ny chans.
Den chansen tar han. Inte vet jag hur stressad jag var förra gången men nu lyssnar jag i lugn och ro och plötsligt lyfter texten. Det här är ju bra!
Den skötsamme arbetaren Då och då backar jag inspelningen för att höra någon av teserna igen. De här till exempel:
41
I en parafras på Fredric Jameson skriver Jodi Dean att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än en organiserad vänster. I isoleringstider, då till och med Wall Street Journal talar om världsekonomisk apokalyps, har orden fått en akut aktualitet. Nu krävs ett nytt individuellt ansvar – att organisera sig. En förebild skulle kunna vara den mentalitet som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson kallat ”skötsamhet”. Det var ett ideal som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, i nykterhetsloger och fackföreningar. Längs sågverkskusterna i Norrland uppstod ett rättesnöre bland arbetare – en hederskultur om man så vill – om att vara ”hel, ren och nykter”, ha städade hem och uppträda hövligt. Men skötsamheten skulle också speglas i att man var organiserad i fackföreningar och parti. Ordning och reda i hemmen motsvarades av ordning och reda på arbetsplatsen. Anledningen var en ljus framtidstro: en föreställning om att man i framtiden skulle ta över ekonomin och ersätta fabriks- och bruksägarnas kaotiska bolagsvälde. På så sätt var skötsamheten en del av ett stort moderniseringsprojekt under folkrörelsernas 1900-tal. En sammansmältning av ett individualistiskt och kollektivistiskt ideal.
43
Det finns dock ett problem med detta, som skulle kunna sammanfattas med Pikettys begrepp ”brahamiseringen av vänstern”. I boken Kapitalet och ideologin beskriver han en utveckling som har pågått sedan 1970-talet i hela västvärlden: vänsterpartierna blir de högst utbildades organisationer medan högerpartier slukar de med lägst utbildning (dock inte dem med lägst inkomst). Fram till 1970 gällde det rakt motsatta. Då röstade de med högst utbildning närmast per definition på högerpartier medan de med lägst utbildning röstade vänster. En slående illustration av hur det har svängt är att 75 procent av de amerikaner med doktorsgrad röstade på Hilary Clinton 2016. Piketty driver tesen att vi fått ett partisystem där två elitpartier slåss mot varandra, med den välutbildade vänstern på ena sidan och ”handelsmannahögern” på den andra. Även i Sverige kan denna utveckling skönjas: i valet 2018 röstade en minoritet av LO-väljarna på Socialdemokraterna, partiet gick från 53 procent i valet 2014 till 41 procent 2018. Vilket i praktiken gjorde att arbetaren blev den nya marginalväljaren. Pikettys tes är att det är om den det framtida politiska slaget kommer stå.
52
För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.
###
Tag och läs. Och hör sen! Då får du dessutom höra vad Rasmus Landström menar med det paradoxala uttrycket lockdown-lycka.
Det är lustigt med ord som plötsligt bara finns där.
Måndag: jag har levt drygt 70 år och 61 dagar men aldrig hört ordet spaklyft.
Tisdag: nu läser jag om informella facktermer i en utmärkt artikel i tidskriften Klarspråk. Till exempel spaklyftblock som kallas lugall av de som använder det.
I dag: spaklyft säljes i vårt lokala annonsblad. Halvt ton, 800 kronor.
Jag funderar allvarligt på att slå till. Det vet en aldrig när en behöver lyfta 500 kilo nästa gång. Morötterna kanske går bra i sommar.
Under tiden väntar jag ivrigt på nästa ord. Vilket lyft ska inte det bli.
En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen? Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.
Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.” ”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”. ”Nej då” sa Rut Jontén. ”Jo. För jag kan inte”.
Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.
De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.
Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.
Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”
Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma. ”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”
Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. ”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.” ”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”
”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”
Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”
Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”
Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”
Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.
Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”
När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.
Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.
Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.
###
Detta var första kepsen.
### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.
Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.
Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.
Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.
Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.
I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.
Hård diskriminering av arbetare Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna.
I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.
Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt.
Medelklassens ängslan och drömmar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:
”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.”
Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.
Han gjorde mig lugn.
Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.
– Jag är bara mig själv, hävdade jag. – Inte riktigt. Märker du inte det?
Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer.
Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.
Kamratstöd vid spakarna Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg.
”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”
”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”
Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.
