Kategori: Skrivande

Skumt men kul

Twitter är skumt. Av en händelse råkar jag i tweetdiskussion med en människa jag högaktar. Sedan, när jag kollar (för det kan man förstås på twitter), så ser jag att hon stunden efteråt pratar med en tv-kändis som… aschdäkvetter.  Jag är inte stalker. Jag är gammal murvel och blir inte imponerad av kändisar från den ena eller andra arenan. Det är vad folk gör som imponerar på mig. Hon imponerar på mig, hon som jag käftade med. Boken och hennes åsikter gör det. Inte fick jag sagt att vi är kollegor heller. Kônstig värld, inte skulle jägarna och samlarna tänkt så här om en kloker från nästa generation.

Fast kul är det ju.

 

Här är en länk, apropå en helt annan diskussion.
Den handlar om hur världens största vapenexportör fick pris.


”Är norrmän roliga?”

Läser mitt favoritmagasin. Med 112 frågor & svar sammanfattar redaktionen år 2012.

”3. Är norrmän roliga?
Alltså, de gav EU fredspriset.

4. Blev två ledande sverigedemokrater påkomna med järnrör i händerna?
Nej. Absolut inte. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har i detta avseende behandlats orättvist av medierna. Vilken byggnadsingenjör som helst kan se att de tillhyggen som finns på filmerna inte är rör av järn. Enligt branschexpertis är rören till största sannolikhet av lättmetallen aluminium från det tyska företaget Plettac. När man betänker att den inte jättestora Ekeroth hållit ett rör i en hand och filmat med den andra framstår det som ytterst osannolikt att rören skulle vara gjorda av någonting med högre densitet än en Coca-Cola-burk.”

”41. Vad var fördelningspolitik 2012?
Att färga fläskfilé så att även de i Fas tre skulle ha råd med oxfilé.”

Vad kan man säga? Det är bara att göra självkritik som vi säger på Grossbolstorp. Det var inga järnrör, det var inga järnrör, det var inga järnrör. Läs Fokus. Den kanske inte talar om vilken politik jag ska välja, men den talar förbanke mig om hur den politik ser ut som en del andra har valt.

Sju nya skrivarsidor

Webbvård den senaste tiden:

– Skapat en ny sida under huvudlänken Skrivande: Skrivarkurser.
– Gjort sex undersidor till den, som handlar om mina favoriter bland skrivövningar på kurserna: Barndomsminnet, Skapa spänning, Hur börjar man?, Hur smakar rummet?, Flödesskrivande och Poesipromenaden.

Fin du är! Sötis! Snygging!

Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.

Numera tror jag att jag kommit närmare svaret, för jag finns på facebook och där är det svårt att undgå. Då och då lägger unga och gamla damer ut en ny profilbild på sig själva. Inget konstigt med det; glasögon, frisyrer eller årstider byts och då kan det vara dags att byta bild. Det jag tycker är så talande är alla kommentarer det nya fotot får:

Fin du är!
Sötis!
Snygging!
Amen du är väl för söt!!!! Puss!!
Åhhh vad jävla fin du är!
Du ser grym ut!
Så söööööööööööööt!!

Gissa vilka som skriver så till varandra. Damerna själva förstås, jag älskar det.
Det är inte bara i svensk politik som kvinnorna är klokare.

*Blyg kram*

Vad skulle jag själv ta med mig?

Råsunda rivs och fansen har varit där och fått ta med sig grästorvor och stolar hem. En del ville till och med ha krokarna från omklädningsrummen. Sådant gillar jag. Historien är viktig om vi ska förstå nutiden. Så vad skulle jag själv ta med mig från mina egna gamla miljöer?

Facit privaten, reseskrivmaskinen som jag skrev på varje dag i trettio år.

Typometern från journalisthögskolan och notischefssöndagarna på Smålands Folkblad, flitigt använd när bilder skulle mätas och sidskisser ritas.

Faxen från Värmlands Folkblads lokalredaktion i Sunne, den där vi fick tejpa ihop manusen om de var längre än en matsedel.

Composern från när vi satte texten till kulturtidskriften Rallarros. Magisk sak som kom ihåg åtta tecken vid radbyte, om jag minns rätt. Det har aldrig varit så roligt att komma till rads ände.

Snörbordet från SOS-centralen, 40-talsväxeln som larmade alldeles utmärkt ända in i slutet av 1980-talet.

Skarsnön från de vårvintrar då det gick att cykla gent över Stormossen på väg till skolbilen bortom Smedkul’ om mornarna.

Alla flygblad, skoltidningar och andra utomparlamentariska blad jag var med och gjorde.

Sony rullbandspelaren från 1966, med samma poplåtar på i min ungdoms eviga blandband, inspelade med mikrofonen mot radiohögtalaren.

Det äkta potatismoset från Teatergrillen i Karlstad, 1970-tal.

Lönekuvert från sågen i Molkom, 1967. Första checkhäftet från 1983, mottaget i protest. Första bankkortet långt senare, lika motvilligt skaffat.

Marathonplaketten från Göteborg 1983, tvättsvamp från Berlin Marathon 1990, alla löparskor, alla tävlingslinnen, alla nummerlappar, alla kompasser och orienteringskartor. Tallbarr från moarna på femdagarsetappen vid Riddarhyttan. Segerbucklan från Molkom…

– Sluta nu, skrivare.
– Varför det?
– Du har ju redan det mesta av det där sparat.
– Fel. Det är mycket jag inte har kvar, det vet du.
– Jag har lite mopedbensin från 1966 kvar, vill du ha?
– Skojar du?
– Ett ställbart munstycke då?

Å då skrev räven…

En norsk räv har tagit mobilen för en norrman som la ut den i skogen för att locka just räv, med hjälp av det inspelade ljudet av en döende hare. I Frankrike gör en Zlatan-docka succé i tv. Tusen värmländska affärsmän har satt sig på en färja i Österled för att göra affärer – med varandra för säkerhets skull.

Själv ligger jag sjuk men världen går på friskt i sina gamla vanliga ulltofflor. Skillnaden är bara att nu vet vi vad norska rävar sms-ar när de får chansen: jlv I ø\a0ab 34348tu åaugjoi zølbmosdji jsøg ijio sjiw

Jo det är sant, räven inte bara stal mobilen för norsken. Han svarade när denne ringde också och sedan började han messa från skogen: jlv I ø\a0ab… ja, du vet.

Fritt översatt från nynorskt rävmål är detta vad han skrev:
Trodderu ja skulle gå på den lätte? Skadad hare jaharu. Ring inte mig, ja ringer dig. Nu ska jag ta mig en lur.


 

 

 

Googlar i framtiden

Nu har det hänt. I natt tog jag bort ett elakt inlägg, några timmar innan det skulle ha publicerats.

Det handlade om socialdemokratiska spinndoktorer som missat att det redan fanns ett Framtidspartiet i Sverige, bildat den 8 augusti 1995. Otur för dem, men inte det största världsproblemet inser jag.

Vi får hoppas att de googlar bättre nästa gång.