Natur – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

Paria? Vadå ”paria”?

Tisdag eftermiddag. Jag skulle bara ha läst klart bokcirkelboken. Det skulle ha varit intressant. Sedan skulle jag ha cyklat ner till biblioteket om någon timme och träffat vännerna i cirkeln. Vi skulle ha diskuterat bokens form och innehåll och ätit av det framdukade godiset. Det skulle ha varit trevligt.

Då, när jag sitter i läsfåtöljen och just ska ta fram boken, lägger en Facebookvän ut filmen som jag länkar till här nedan. Inte farao är den trevlig. Den lille jäkeln i mig går i försvarsställning direkt.

Vänta nu, vägrade inte vi fostervattenprov?
Var inte vi duktiga som bara den, hurra hurra, som var först i landet med att tolka en kongress till lättläst svenska i realtid?
Hade inte jag en älskad svärfar som en gång i tiden for runt min provins och lunnade fram personer med utvecklingsstörning ur skogen? Gömda, tysta.
Jobbade inte jag på ett företag som skaffade låggolvbussar för att…

Se filmen. Det här samhället – och jag själv – har sannerligen ingen anledning att slå oss för bröstet. Starkare film har jag sällan sett. Starkare person har jag sällan lyssnat till.

Jag förstår inte allt, för jag har inte Adryan Lindens erfarenheter. Jag håller inte med om allt, kanske just av samma skäl. Men han öppnar mina ögon, ibland så det gör ont.

Jag tror han kommer att göra det på dig med.

### Det dyker upp svarta rutor ibland. Filmen är inte slut då.
### Länk till Jona Elfdahls film (26 minuter), du lär märka vad den handlar om: Paria.
### Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet 2009 om Adryan Linden: ”Adryan borde ha aborterats bort”. ”Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull.”

Tack, du som berättade om filmen.
Jag är som du vet långsamlärd men försöker.

Bokcirkelboken ligger kvar halvläst.

Lycklig lördag vid kungaträsket

Jag tror ju att jag har slutat med orienteringen. Men i fjol fick jag ett ryck och anmälde mig till massmobiliseringen Värmlandsserien och det gick bra. Trea i klassen. Fick blodad tand och sprang några lopp till.

I år är det likadant. Springer inga tävlingar förrän veckan innan serien. Då anmäler jag mig igen för klubbens skull, de får poäng för var och en som startar. Tävlingsarenan för serien ligger vackert vid vattnet i Liljedal och terrängen är som gjord för stigfinnare. Någorlunda nöjd, även om jag tar en krokig väg till första kontrollen.

Efter målgång frågar de mig om 25-mannastafetten utanför Stockholm i oktober. Vår klubb heter Lusten, bara en sån sak. Vem får inte löplust när löven börjar gulna?

– OK, sätt upp mig som reserv. Det kan bli kul att följa med och se er andra springa.

Republikan i kungaträsket
Några dagar senare kommer mejlet. Jag är uttagen som ordinarie, en av fyra löpare på sträcka sex. Nu börjar tävlingsjäveln vakna i mig. Detta blir kul. Inte blir det sämre när jag upptäcker att tävlingen går på samma ställe som för tjugo år sedan, när jag förra gången sprang en sträcka för 25-mannalaget. Den spännande skogen vid Kungens kurva.

28 september lägger jag ut ett inlägg på Facebook:

I dag är det 70 år sedan Gustaf V for i diket i en kurva på Södertäljevägen. Chauffören lyckades kana av vägen med hovets Cadillac och ner i ett litet träsk, på hemväg med de höga herrarna från en jakttur. I dag heter platsen mycket riktigt Kungens kurva och för 20 år sedan sprang jag 25-mannaorienteringen för hittills enda gången i livet, i skogarna där. En stafett. Nå, efter 20 år är jag uttagen igen i 25-manna, tävlingen går om drygt en vecka. Det är som om klubben tror att kungliga småträsk passar den här republikanen. Skumt. Nu gäller det att trava försiktigt så en inte får hovsladd.

Kroppen fryser, själen trivs
Fredag 7 oktober. Packar orienteringsryggsäcken och tar bussen till Karlstad. Därifrån åker vi bil till hotellet i Stockholm, i hotellrumsteven pågår VM-kval i fotboll. Somnar sent, vaknar tidigt på lördagsmorgonen, äter frukost halv sju bland orienteringsklädda medtävlare och konkurrenter. En ensam karl i bästa gåbortkostymen ser förvirrad ut och verkar undra var han hamnat.

Efter kaffet berättar jag för några trådsmala norrmän från Halden varför det heter Kungens kurva. De ska vinna stafetten sedan men det vet vi inte än. Bil ut till den där kurvan. Vandrar i 50 minuter från parkeringen till tävlingsarenan och vårt klubbtält. Jag har tagit med för lite ytterkläder, optimist som jag är. Kroppen fryser men själen blir varm av glädjen och skratten i tältet. Där ute vimlar det av tusen andra orienteringslöpare, ledare och arrangörer.

Startskottet har gått. Medan vi käftar kärvänligt i vårt gäng och bland restaurangtält, växlingsarena och målraka pågår stafetten för fullt.

Strular bland stigarna
Till sist framåt tidig eftermiddag är det min tur vid kravallstaketet där växlingen sker. Nu kommer Anders löpande med min karta och jag kan rusa iväg mellan hundratals andra som väntar. Når startpunkten, hittar mitt vägval till första kontrollen. Stigen bort till gränsen för det förbjudna området, följer den, tar nästa stig uppför berget, rundar höjden i mossen med branten. Springer under kraftledningen, strular bland alla gamla och färska stigar, irrar en stund och blir som vanligt själaglad när det lyser orange mellan trädstammarna. Nummer 127, den är min.

Sådär, det var första. Kompass till andra. Inga problem, terrängen är lättsprungen och skogen vimlar av folk, varav vissa ska åt samma håll. Blir förbisprungen då och då av någon tjugoåring med blodsmak i käften. Pinnar på i min egen takt utan blodsmak, lyssnar på pipet från digitala enheten när jag stämplar vid tvåan. Rundar några höjder på väg till trean, orange skärm, stämplingspip, ny lycka.

Ramlar på näsan
Sådär fortsätter det sedan. Krånglar med fyran men hittar den och sedan är det ren rutinorientering i intressant stockholmsterräng hem. Ramlar mitt framför en fotograf vid näst sista, far på skallen i den uppsprungna marken men reser mig raskt och drar vidare. ”Hovsladden” kom, jaja, är det orientering så är det. Jag brukar stupa.

Yster som en fjortonåring stämplar jag vid sista och kan defilera bort till rätt fålla innan målet. Rycker karta 189, sträcka 7, och fortsätter till kravallstaketet och klubbkamraten som väntar ivrigt.

– Lycka till!

Blodad tand igen
Vandrar på trötta ben och med varm glädje i bröstet bort till klubbtältet medan högtalarna dånar ut sin berättelse om ställningen i slutstriden. Där saknas vi, men vi klarar målet att få minst 100 lag efter oss. Gôtt! Inte blev jag sist bland oss fyra på den parallella sjättesträckan heller. Mer skryt blir det inte, men nå’n ska ju hinna först.

Nästa år är det jag som köper nya klubbdräkten och anmäler mig redan till vårtävlingarna. Detta gör vi om, jäspalt va’ kul! Inte har den här karlen slutat orientera.

Vänta förresten. Visst har OK Tyr i Karlstad en närtävling den 6:e november?

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

Hur jag skaffar skägg och hamnar i zonen

Lugna dagar, så tänkte jag mig det. Läsa tidningen länge, fila ostört på ett mäktigt romanbygge, ha maten klar när den kära vännen kommer hem. Gå i skogen.

Inte blev det så. Känner du en pensionär som tar det lugnt så säg till, jag vill gärna veta hur en gör. Tidningen läser jag fortfarande lika mycket på skärm som på papper, romanfilandet har jag ägnat ungefär tre timmar de här första åtta månaderna och inte vill hon ha middag när hon kommer hem klockan två på eftermiddagen ibland, efter tidiga arbetspass.

Jag gör en massa annat, det är kärt besvär, tro inget annat.

Skogen? Det skulle väl vara den då. Fast jag brukar ha ett ärende när jag ska dit med. Rekognosera för Friska Forshaga, rätta till stolpar som stupat, ställa ut kontrollställningar, plocka kantareller.

Jag är inte badstrandstypen, inte den som ligger stilla och bara solar. Det visste jag innan. Inte hängmattetypen heller. Tur att vi inte skaffade den där gungstolen jag skämtade om sista tre åren på jobbet.

– Efter en månad ska jag börja gunga…

Skäggets betydelse för sysselsättningen
Alltså nappade jag som en tokig när första jobberbjudandet kom. Absolut, möte, jag kommer. Skriva texter till… verkligen, det vet du, jag gör’t. När ska det va’ klart?

Alltså har jag nappat en gång till nu. Livet har lärt mig att varje gång jag skaffar skägg tror folk att jag ÄR författare. Så nu har jag slutat raka mig ett tag och hamnat i zonen. Ett jobberbjudande till. Skriva texter åt…

Absolut, jag gör’t. När ska det va’ klart?

### I går fyllde jag i ansökan om att få bilda företag och bad om momskonto. Hu.
### Hon som håller ordning på kvitton var riktigt road.
### Säger du ”entreprenör” så osäkrar jag min … kontoplan.

Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

Vet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Mat åt migranten

Större dagsvärmare. Foto & copyright: Mikael Skalstad

Han är en blandning av Karl-Oskar i Utvandrarna, Usain Bolt och Karlsson på taket. Intressanta typer alla tre men han vinner.

Det handlar om större dagsvärmaren. En resvan migrant från norra Afrika och Medelhavsområdet som varje sommar migrerar till bland annat Nordeuropa och Storbritannien. Sedan flyttar arten tillbaka söderut, så fjärilarna inte ska frysa ihjäl när kylan kommer. Topphastighet 24 kilometer i timmen. Inte riktigt i boltklass men fort nog ändå.

Vem sa att det bara är folk och fåglar som flyttar?

Mest aktiv är han på dagarna. Större dagsvärmaren liknar en liten kolibri när han hovrar i luften vid en blomma för att suga i sig maten.

Ibland når han ända till vår altan. Då har han känt att det finns nektar här. Förundrad står jag på fem meters håll och funderar över artens långa resa från södern. Ett generationernas trestegshopp till vår kaprifol.

24 kilometer i timmen. Högst. Då tar det ett tag.
Att du bara orkar, lille vän.

### Fotot ovan på större dagsvärmaren har min vän Mikael Skalstad tagit. Tack för att jag fick använda det! Här kan du titta mer på Mikaels fjärilsbilder: skalstad.se/fjärilar
### Större dagsvärmaren finns hela året i ett band från Medelhavsområdet och Nordafrika via Arabiska halvön till Indien och Kina. Arten är en stark migrationsart och visar sig om somrarna i Nordeuropa och mellersta Ryssland.
### Vintertid migrerar den mot centrala Sahara, Indien och Sydostasien.

Länk, om en annan art som flyttar:
Tistelfjärilens flytt kräver sex generationer

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vinna andrummet tillbaka

Ibland blir jag trött på dagsdebatten. Trump, franska burkinijägare och bristen på poliser i våra glesbygder. Det är viktiga debatter men ibland blir det för mycket av det onda.

En blir mätt.

Då flyr jag till verkligheten. Den andra verkligheten, den som heter solsken på altanen, god bok i näven och eftertänksamhet i hela huv’et. Lugn eftertänksamhet. Flugor surrar som de gjort i tusen år, nötväckan pickar och minns vad hon gömde i vintras, i budlejorna utanför altanräcket samsas nässelfjärilar, påfågelögon och en fin amiral.

Ledig, tänker jag. Du är pensionär, du får släppa på spänningen i mellangärdet. Du måste inte lösa allt åt världen, genast.

Andrum är ett ord våra makthavare förstört men låt oss vinna det tillbaka. Se sorgmanteln, hör talgoxen, känn solen. De flesta människor tycker om folk, precis som du gör, och i badrummet står två ivriga löparskor och väntar.

Det finns en fjäril som kan flyga i 24 kilometer i timmen.

Den verkligheten.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Det finns hopp viskar augustiregnet

Det finns hopp, viskar det mjuka augustiregnet när jag tassar ut på gatan. Ute är det 15 grader varmt och dropparna är stillsamt lagda. Världen doftar milt, när jag passerar backen ner mot Forshaga hör jag skramlet då folk lastar av en byggnadsställning. En bit upp i nästa uppförslut håller någon på och kvistar tallbuskar mot gatan, varje sågtag doftar fura. Uppe vid förskolan Stacken leker inga barn på gården, där är barntomt i dag. Inne sitter personalen och planerar.

Det finns hopp.

Jag tassar vidare i stilla lunk i det mjuka regnet. Vid Geijersgatans sportaffär kommer en ung man ut genom entrén med en cykel, strax intill skyltar second hand-butiken om kuriosa. En kvinna far för att hyra en kärra på Storgatan, en man stretar med en barnvagn över övergångsstället.

Högsta vinsten
Nyss läste jag en utmärkt artikel i Värmlands Folkblad av Lars Swanö. Den handlar om nya numret av Pockettidningen R, Omstart Sverige, som är skrivet på både svenska och arabiska.

Den syriske simmaren Mhd Nour Nemr intervjuas. Han simmade och vann i Syrien men högsta vinsten tycker han var när han fick fast jobb på simhallen i Arvika. ”Våldet tilltog i Syrien, al-Assad är inte min president” konstaterar han lakoniskt.

Motkrafterna strävar på
Detta tänker jag på, medan jag passerar Herman Reijers fina skulptur med laxfiskarna i centrala Forshaga. I dag är den extra våt men milt våt. Det är inte bara våldet som segrar, inte bara dumheten och faktaresistensen. Motkrafterna finns, som laxar uppför en fors strävar de.

Augusti är en sommarmånad, sedan får de hösträdde säga vad de vill. Det finns hopp.

Det finns hela tiden hopp.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

De bästa stigarna

Nu tar bloggen sommarlov ett tag, han ska syssla med annat.

Under tiden rekommenderar jag ett rejält intag av väldoftande jordgubbar och kantareller, kalla bad, varma barrstigar och glad medmänsklighet. Samt:

Frihet.
Jämlikhet.
Broderskap.
Systerskap.

Rättvisa.
Demokrati.
Solidaritet.

Humor.
Kärlek.
Hållbar omsorg om natur och kultur.

… och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.

De bästa stigarna har ingen grind.

# Får du svårartad läslust trots jordgubbarna?
## Läs den här: om alternativ till hånet.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root