– en dikt
”Om du ger de rika jobbskatteavdrag,
flera tusen i månaden –
så blir de flitiga”
”Om du ger de fattiga bidrag,
flera tusen i månaden –
så blir de lata”
Denna skillnad på folk kallas vetenskap,
nationalekonomi
En särskilt dyr sorts idioti
som blivit religion
på varenda gräddhylla i riket
Samma krona –
men den ene blir lat och den andre flitig
Hur dumma tror de att vi är?
Är de så enfaldiga att de själva tror
att en krona vet
när den hamnar hos en rik?
Viktor Root
Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.
En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.
Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.
Det är 2000-tal.
Min senaste krönika på tankesmedjan Ida:
En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig
Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. I boken berättar författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur Värmland hade 347 mjölkgårdar år 2000 och 129 stycken elva år senare.
Klicka på tabellen. Då ser du ännu tydligare hur många nötkreatur länet hade år 1927.
Slutsatserna får du dra själv. Jag vet vad jag tycker.
Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.
Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.
På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.
På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.
Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.
Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.
Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.
Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.
Hur var det romarna sa? Bröd och skådespel. Rätt ofta tycker jag det är exakt vad Europeiska Unionen och dess vänner sysslar med. Först fick de svenska folket att sälja sitt självbestämmande för att få billigare öl. Allt medan nykterhetsrörelsen teg. Nu försöker de få det till en stor svensk seger att vi (kanske) får bestämma själva vilket smak vi vill ha på snuset. Kanske.
Strunt är strunt och snus är snus.
När ska vi ta tillbaka resten av vår demokratiska självbestämmanderätt? Sverige gör sig bäst med en egen röst, både inne i landet och utåt, i utrikespolitiken. Tänk vilken tyst liten putte Olof Palme skulle ha varit om vi varit med i EU den gången.
– Dessa diktaturens kreat… nej visst nej, det får jag inte säga för unionen.
– Dessa satans mördar… nej visst nej, unionen.
– Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn´, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Nej visst nej.
Du kan träna en grupp så den blir starkare än summan av styrkan hos dess individer.
Riktigt stark blir gruppen ändå aldrig förrän den tillåter sina individer att vara just individer.
Också.
Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.
Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.
Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.
Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.
Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.
Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…
När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.
Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.
Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.
Den svenska politiken har sina irrvägar. Men när socialdemokraterna anklagar moderaterna för att vara för lika Göran Persson har den nått en ny nivå.
Vad blir det härnäst? Att Reinfeldt ber Stefan Löfven klippa sig och skaffa sig ett jobb? Att försvarsministern (M) gallskriker i riksdagen att socialdemokraterna är rädda för ryssar? Att Anders Borg berättar att det är Kjell-Olof Feldts fel att vi kom med i den järnhårda antisnusunionen, fy bubblan?
Jag gillar när de överraskar. Vissa dagar tycker också jag att vår statsminister liknar Göran Persson mer och mer. Det är inte menat som beröm.
Se det som ett tredubbelt trötthetstecken.
S-affisch i valet 2014.
Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.
Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots 
att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.
Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.
Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.
Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.
Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?
Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.
Tillstånd att köra i bussfil? Snälla nån, den familjen har ju tillstånd att kana omkring i en kletig arvsmassa av mjölk och honung hela tiden.
En egen gräddfil, ”creme kryperi”.
(Apropå skriverier i tidningarna om att den snart så nygifta prinsessan Madeleine framfört personbil i bussfil).