Får lite lätt hjärtklappning av kaffe. Får rejäl huvudvärk av att låta bli. Är det så det känns att vara moderat och fundera på att välja Sverigedemokraterna?
Sådant grunnar jag på, medan fötterna trummar mot gatorna på Mon. Mon är en del av Deje som är en tätort mitt i min kommun. En strävsam gammal bruksort som kämpar vidare utan bruk.
Från forsen som födde alltihop hörs vattnet brusa högre än på länge. Fortum får lov att släppa en hel del vatten förbi turbinerna, de har för mycket H2O i Höljesmagasinet långt uppe i norr. Läste jag inte någonstans att Dejeforsen kunde höras flera kilometer när den var som vildast, innan första kraftverket kom?
I dag är Gamla kraftstationen en av de mer speciella lokaler för konst, musik och strandnära kaffeintag jag känner till. Men nu är det vardagkväll, solen har jag inte sett på veckor men löparskorna vill ut. Då far vi till detta Deje, för där har vi gator osprungna, skorna och jag. Halva Smårisvägen till att börja med.
Pannlampa bland stormfälld gran
Jag parkerar tysken längs den mörka gatan, knäpper igång gpsklockan och joggar i väg sydvästerut. Över Igeltjärnsvägen och ut i vilda skogen där inga gatlyktor finns. På kartan i min hand heter hon fortfarande Smårisvägen och kallar sig gata, men nu är hon smal grusväg genom den täta skogen bort mot riksväg 62. Då och då lyser pannlampan upp den avsågade stammen av ännu en tjock gran som fallit vid den stora stormen i somras. Jag vänder vid parkeringsfickan ute vid 62:an och får ta samma mörka väg tillbaka.
Inte en varg i sikte och än har jag inte läst i tidningen om äppelälgen vid Risäter.
Blinkar irriterat
Nå, dit ska jag inte i kväll. Jag ska den lilla grusvägen upp till Bastmon och sedan längtar skor och själ efter Västra Ringvägen, Näckrosvägen och småningom gång- och cykelvägen upp till norra infarten till Mon. På väg tillbaka springer jag Älvdalsvägen, det är gamla genomfarten efter älven och en och annan bilist blinkar irriterat. De tycker att jag kunde ta cykelbanan nere vid älven, när den nu finns där.
Ingen av dem stannar så jag behöver förklara att jag är ute på gatuplock och i den sporten är gatan viktigare än GC-vägen. Då hade de fått den gamla dejefördomen om forshagabor bekräftad, kan jag tänka mig. Vad hjälper det då att komma och påstå att man spelat bruksarbetare från Deje i Aino Trosells pjäs borta i de tomma virkesmagasinen på andra sidan älven, en bit nedströms?
Fötterna trummar på.
Norra Mon är lättsprungen, luften kall och frisk.
Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5. Delrapport 6.