Herre med pension. Foto: Inger Nilsson.
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer.
De äldre håller framtidstron vid liv.
De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen
Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast
Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism
Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst.
– Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 225. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).