När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet.
”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr.
Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
Bra jobbat.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 289, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)