Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås.
Var ligger förresten Nolbygrind?
Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.
Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.
Jag hoppas så det är sant.
”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.
”Det där är allt en riktig gök”
Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.
Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.
På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.
Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!
När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.
Hårdare än asfalt
Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.
Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.
Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.
Sjön vi inte visste fanns
Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.
Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.
Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.
Vi är inte de första människorna bland ekarna.
Övergivna av marknadskrafterna
Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.
Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.
Än så länge.
När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.
Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter.
Sedan kom det ut som ett tåg igen.
### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än.
### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv.
### Människor såg vi dock inte en enda. Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 155. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
