Granskningsinstitutet Klägget Så här presenterar granskarna sig själva: ”För att uppnå målet om en levande demokrati har folkrörelsen Skiftet instiftat granskningsinstitutet Klägget. Vi är partipolitiskt oberoende, och vi granskar och avslöjar klägget som undergräver vår demokrati.”
Ordet klägget Det var Håkan Juholt som en gång hittade på det numera bevingade ordet klägget om personer som vandrar mellan politik, näringsliv och lobbybyråer.
Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.
Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.
Ja faktiskt.
Vattnas i munnen Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.
Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.
Vi har dejt igen i morgon, han och jag. 3 x 10 reps.
Dreggel, slurp.
Fotograf på gymmet: Den kära vännen, alias Träningskamraten.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.
Bara sådär.
Den stunden när en människa säger så. Den stunden.
Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.
Inledning Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest. Historiker är jag inte. Inte jurist heller. Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.
Kyrkboken i Nor I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.
48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.
I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.
Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.
I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.
Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.
De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna. Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.
Sundstagymnasiet 90 år senare 90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv. – Använd det! säger han.
Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.
Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.
Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.
Jordbävning i Turkiet En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig: – Vill du åka till Turkiet i morrn bitti? Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT. – Va’ ska jag till Turkiet för? – Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.
Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss: – Är dom kurder i byn vi ska till?
Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.
Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).
Blombergsjoggen Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad: – Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna… Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.
Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).
Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.
Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.
Det fria ordet i Sverige Så långt mina privata anekdoter i ämnet.
Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:
1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck. 2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.
Det där var ju bra.
Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.
Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.
Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson. 24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.
Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.
Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.
Den moderna journalistrollen Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.
Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.
Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån. Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet. Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals. Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.
Där har ni rollen.
I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.
När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.
Han fick sina uppgifter.
Det fria ordet är alltid hotat Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.
Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.
Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).
Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.
Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.
Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.
Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.
Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten. Medieföretagen är rädda.
Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.
1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.
VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.
Men nåt hände.
1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade: – Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.
Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.
Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.
Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!
Det gick ju sådär.
1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.
Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär: – Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?
Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.
Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.
Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent. 2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.
I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.
Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.
Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors. Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag. NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.
Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.
Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:
1. Norge 2. Estland 3. Nederländerna 4. Sverige 5. Finland 6. Danmark 7. Irland
Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.
Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.
Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).
AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.
Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.
Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.
Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut. Internet har ingen ansvarig utgivare.
Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått: – Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!
I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.
Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin. Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.
Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.
Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.
Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.
Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.
Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.
Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”
Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag. Jag vill leva.
Det blåser kring Karlstadpartiets fullmäktigeledamot Peter Sörensen.
Enligt Nya Wermlands-Tidningen har han skickat 189 mejl på tre månader till kommunen och begärt ut 21 mejlloggar. Kommunen har fått begäran om att lämna ut 1 500 fakturor. Detta samtidigt som kommunala tjänstemän uppger att de ibland upplever hot.
Vid senaste kommunfullmäktige blev Sörensen hindrad från att ställa sina interpellationer.
Är bråket ett sätt att tysta en besvärlig opponent? Går han själv för långt när han begär ut så många offentliga handlingar?
Döm själv.
### Bilden från partiets webbplats visar vilka talespersoner Karlstadpartiet Livskvalitet, KPL, upplever att de har.
En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.
Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.
Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.
Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.
Granskar granskarna Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.
Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.
Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?
Ny hagforsbok av Ninni Schulman En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.
