Myten att ingen vill jobba ideellt

Nu för tiden är det ingen som vill jobba ideellt hör jag ibland att folk säger.
De har fel. Dessutom ökar det.

2019 var det 4,14 miljoner svenskar som jobbade ideellt.

De höll på i 735 miljoner timmar, ungefär 15 timmar i månaden var.

Värdet av deras arbete beräknas till 161 miljarder kronor.

Det är det samma som 3,2 procent av BNP eller ungefär lika mycket som detaljhandeln bidrog med. Siffran har ökat sedan 1992.

Tack ska ni ha, alla ideella, det är sådana som er man bygger samhällen på. Hurra!

### Källa: Ersta Sköndal Bräcke högskola och SCB i samarbete.
### Med ideellt arbete menar de obetalt arbete inom ramen för en ideell organisation i det civila samhället.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 318, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Grossbolstorps-bonsai blir till

Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.

Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.

Vid tillfälle.
Nå’t tillfälle.

Möe ved
På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet.
– Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen.
– Mmm. Men ved. Möe ved!

Tilll våren
Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren.
– Överens?
– Överens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 315, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gills inte de 196?

En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.

När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.

Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?

Kanske.

Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.

Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?

Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.

Hmmm.
Är det dit vi är på väg?
Vad ska vi då med tidningar till?

### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.

### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.

### Det är inte tekniken jag diskuterar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 293, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

För mycket klafs och för lite klapper

En annan blöt skog.

Eftermiddag, jag joggar lätt västerut. Planen är att rekognosera lämpliga stigar till nästa gång det är min tur att arrangera torsdagsvandringen med Gryningspatrullen.

På kartan är det en fin runda jag tänkt ut. Ett möte mellan villaförort och granskog där jag samtidigt kan erbjuda både skådning av vägarbete och studier av färskt viltstaket. Asfalt möter grusväg, barrstig möter antydan till viss fukt. 

Bra tänkt men spricker redan efter drygt en kilometer, fast det vill jag inte inse först. Strax innan Ängbråten kommer min klubbkamrat B körande. Han ska ta in kontroller efter senaste orienteringsträningen. Föreningssverige fungerar och B blir glad när jag berättar att min strålbehandling varit lyckad. Vi skiljs åt, jag klättrar in i skogen och hittar en möjlig passage bort till stigen jag tänkt använda.

Den stigen är inte särskilt blöt.
Den är inte särskilt igenväxt.
Inte allt mycket faktiskt.
Väldigt bra stig.

Nej det är det inte. Den är ”klassblöt” som vi säger här på trakten. Hittills har min provrunda bestått av alldeles för mycket klafs och på tok för lite klapper.

Detta går inte.

Då blir de förvånade
Sakta plöjer jag fram uppför stigen som mer är en bäck i augusti 2023 och försöker spjärna emot i skallen. Viker blött björksly åt sidan och låtsas intala mig själv att va’ hundan, lite sport ska det väl vara.

Nej det ska det inte. Till slut har jag bestämt mig.

Då möter jag två damer längs sluttningen ner mot 62:an. De bär korgar. Just det, jag har ju plockat lite svamp också mot slutet, när jag redan gett upp om rundan.

– Vill ni ha mina kantareller?
– Va?
– Vi har redan för fullt i frysen hemma.

De ser förvånade ut, jag tömmer min tygkasse i en av korgarna och blir på gott humör igen. 
– Har ni bilen på grusvägen? Den branta uppförsbacken? Följ stigen som jag sprang så kommer ni rätt. Fram till grusvägen är det ganska torrt.

Hej då.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 291, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den lilla ortens fördel

Gryningspatrull inväntar lots.

Torsdagsmorgon, jag ska ut och gå med gubbarna i Gryningspatrullen och råkar komma först till dagens samlingspunkt Lill-Coop.

Butiken är stängd. Bra, då kan jag lugnt passa på och spegla mig i glasrutan. Jag försöker se om jag har tandkräm kvar i mungipan.
Efter en minut låser en vänlig kvinna på insidan upp glasdörren och tittar ut.
– Behöver du komma in och handla?

Klockan är 08.05. De öppnar om 55 minuter.

Vi skrattar gott tillsammans åt den vimsige gubben som grimaserade så illa nyss. Jaså var det bara tandkrämen.

### Jag har en rullande serie småtexter på Facebook under rubriken ”Den lilla ortens fördel”. Detta är nummer 55. Eller 65, jag vet inte riktigt.

### Ibland är de skrivna med ett leende men alltid med kärlek till närheten på min lilla ort. Här känner vi Per på kommun och vet vilken damm Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor på. Eller var Lill-Coop finns.

### Det finns bara ett Coop i Sverige som ligger i den enda trakt i landet som heter Skived.

Bra där.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 290, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bra jobbat

När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.

I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.

När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.

När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.

När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet.
”Jaha. Åska’ går.”

När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.

När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.

Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.

Det var inte bättre förr.
Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.

Bra jobbat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 289, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min cancer är inte privat

Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.

Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.

Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?

– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen.
– Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.

Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?

”Babbla inte”
Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan.
– Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.

Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.

I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.

Vägrar vara ”C-A-patient”
Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.

”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.

Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.

Tabletter, strålning. Tabletter, depåinjektion, strålning. 22 strålningar, 3 års medicinering. Trevliga sjukvårdsarbetare, professionalitet.

Folk har rätt att få veta
Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.

Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).

Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).

Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)

Inte är de erfarenheterna privata.

I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.

Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.

### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer
### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill.
### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 283, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sådant som är bra

I DEN LILLA VÄRLDEN:

Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.

Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.

Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.

Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.

Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.

Kärleken.
Alltid kärleken.

I DEN STORA VÄRLDEN:

Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.

Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).

Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.

Det ukrainska folkets motståndsvilja.
Vattnets kretslopp.
Solen.

Det ukrainska folkets fortsatta motståndsvilja.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 282, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den egna hembygdens värde

Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.

För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.

Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.

I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.

Någon kakpeck köpte vi inte.
Vi har redan en.

Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.

Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 281, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Några blev klokare, några dummare

Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.

”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.

Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.

Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.

De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.

Mångfald och orättvisa
Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.

Om mångfald.
Om en orättvis värld.
Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring.
Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.

Den nya rollen
Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.

Alla kom ensamma, inga team.
Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem).
Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.

Marginaliserat yrke: fotograf
En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?

Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så?
Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.

Några läsare blev klokare.
Några blev dummare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 271, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).