Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
Jag fortsätter reka ny långrunda. 16,25 km blev den härom dagen. Fin bana med rejäl slakmota vid 11 km och en (för en 75-åring) skrattretande svårsprungen smal och knövlig lång mördarstig uppför vid 14 km.
Se kartan och nöjdkurvan nedan.
Årets finaste träningsrunda men jag vet en löpvänligare lösning vid 14 km. Nästa gång tar jag milbanebacken i stället. Ska jag inte vända på rundan också? Höjdkurvan över löprundan muttrar trött att det borde jag faktiskt. Brett och utför slår smalt, knixigt och uppför.
Efteråt ligger jag i badet länge och flämtar. Tänker på lyckan att över huvud taget kunna springa vid den här åldern. En gammal man som jag sprang förbi vid 7,5 km var lika lycklig han. 85 år gammal kämpade han ivrigt med sin stavgång söder om Sörtjärn.
– Vi får se om vi orkar hem. – Dä årner sä.
### Ett särskilt tack igen till Karin Smedh som gjorde träningsprogrammet och till gymmet Hälsokällan i badhuset i Deje som gjorde styrketräningen möjlig. ### Då, när cancermedicinen krympt mina benmuskler och 16 kilometer hade varit en omöjlighet. ### Tack!
Trivs.
Version två av nya långrundan.
Höjdkurvan muttrar att jag borde springa rundan åt andra hållet.
Jo jag vet. Snart är det val. För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.
KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.
Naturvårdsverket har fattat: ”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig: Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”
Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.
KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.
LO har undersökt: Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner. 1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.
Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.
Tidö går bort Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.
Tidö går bort. Mer säger jag inte, det är ditt val. Men han heter Håkan och bor i Karlstad.
Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig. Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.
Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.
Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.
En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.
Inga rörliga delar PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:
USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.
Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.
För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
