Nyord som folk har skrivit på Språktidningens webbplats, www.spraktidningen.se:
Misstagsbjuden – När man av misstag blir bjuden till en tillställning, som man alltså egentligen inte skulle bli bjuden till alls. Kan hända om man heter Margareta Winberg, t.ex.
(Inskickat av Nils)
Fläskträff – Att träffas i verkligheten inte bara via elektroniska medier.
(Jerry Segerholm)
Riskapitalist – Kinesisk investerare.
(Michael Frankius)
Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.
Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.
Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.
Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.
Fyra människor, tysta.
Tysta länge.
A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.
Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!
– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?
Ja, det gör vi.
Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.
Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.
När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.
En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.
När livet är bäst är det kärlek och arbete.
Jag kommer inte ihåg exakt hur hon skrev och hittar det inte nu. Men ungefär så här skrev Hedvig Nilsson på Radio Värmland för några dagar sedan på facebook:
Dom som tror dom är smarta skriver på twitter.
Dom som inte vet hur smarta dom är skriver på facebook.
Det ligger en del i det. Måste jag välja mellan de inbillat smarta och de vardagsvisa, då är valet lätt.
*
Bäst av allt är att det finns en plats till, där vi kan leta lärdom. Vissa av de klokaste pratar i verkliga livet. Så där som folk gjorde förr.
Med munnen.
Drömde att jag var en berömd ornitolog och hade hittat massor av rariteter hemma på Grossbolstorp. Stor sensation i fågelskådarvärlden när mina fynd publicerades. Här är några av obsarna, fåglar som ingen människa visste fanns:
Töckenlöparen.
Bomherren.
Loveskrikan.
Slofsmesen.
Tånglärkan.
Spånglärkan.
Svånglärkan.
Trånglärkan.
Fånglärkan.
Gånglärkan.
Stånglärkan.
Stånklärkan.
Ånglärkan.
Vrånglärkan.
Fjånglärkan.
Batonglärkan.
Betonglärkan.
Trynan.
Snortruten.
Böken.
Fuskmåsen.
Fornugglan.
Fnattugglan.
Spralloxen.
Flåsgamen.
Salonglärkan.
När jag tänker rätt på saken så har jag sett dem allihop i verkliga livet. Vissa även på Grossbolstorp.
Men de var inte fåglar, alla.
I dag är det stängt på grund av gräs. Långt gräs. Gödsla aldrig.
Eller, jo.
Kära vän, om du går före med hårblåsen, tror du jag kan klippa då?
Jag lärde mig skriva när jag var sju år, som många andra. Delvis där hemma, delvis i skolan. När jag var tio år kom första tidningen, Ängebäckstorpsposten, handskriven i två exemplar. På högstadiet fick jag in några fumliga dikter i tidningen Värmlandsberg och småningom i Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. Sedan blev det elevrådstidningen på Sundstagymnasiet och efter det har det hållit på. Förändra världen om du kan, förändra några mungipor åtminstone.
Pennan och tangentbordet har försörjt mig. De som läst har lärt mig massor om masskommunikation. Hela tiden lär jag något nytt. Då och då återkommer den härliga känslan i maggropen, när språket fungerar och läsarna hör av sig. ”Där fick du till det, Svensson”.
Rätt ofta får jag inte till det, det är minst lika vanligt, men lärpengar även det.
Fattigmans tidning
Så kom internet och sedan var ingenting som förut. Plötsligt fanns det en fattigmans tidning som även den här otekniske knövveln kunde sköta själv. I höstas blev det en blogg, tätt kopplad till facebook och en del andra verktyg, för att nå ut. Nu får jag läsarnas reaktioner i direktsändning. Ibland gillar några, ibland gillar inte en människa orden jag lagt ut. Vissa skriver kommentarer, andra hör av sig i verkliga livet.
Jag är så innerligt lycklig över min fattigmans tidning. Storögt förundrad över att orden finner läsare. Mina ord? Kommunikationen har jag stor respekt för. Du som läser har alltid rätt till din reaktion och det är sannerligen inte allt som du tycker är bra.
Det tycker inte jag själv heller ibland, efter några dagar. Varför lade jag ut det där? Det inlägget var väl inte elegant, vasst, roligt eller ens välformulerat? Då startar jag min bärbara älskling igen och knappar i gång. Hela tiden på jakt efter suget i maggropen, det sällsynta, benådade ögonblicket då bokstävlarna hamnar rätt.
En dag ska jag be någon att publicera bloggen på en plats, där ännu fler kan läsa den. Det är vad jag tänker när maggropen kittlar.
Dagen därpå tycker jag allt är skräp, idéerna kass och språket dött. Stendött. Men vem har sagt att det ska vara lätt?
Lilla talarskolan, andra lektionen. Så svarar du på floskler.
I min värld…
– Du är välkommen till vår värld när du vill.
Vi prioriterar en kundfokuserad flödesorganisation.
– Ja, vem blir inte pessnödig ibland.
Hos oss är alla chefer stateger.
– Detaljer är det ingen som begriper.
Inom vårt företag är vi ledande inom…
– … ja, det hoppas jag. Vi arbetar faktiskt med elström.
Vårt mål är att ligga i frontlinjen.
– Sätt dig ôpp, chefen.
Jag kan tycka att…
– … kan du? Kan vi också göra det?
*
Här är till sist en övning som kommer på floskeltentan. Läs nedanstående mening. Skapa sedan din egen floskelmening på samma sätt:
Givet en integrerad målsättning synliggörs potentialen inom ramen för en samlad bedömning.
Envisas du med att skriva svenska, fast du redan gått två lektioner i floskelskolan? Bra. Kanske vill du skriva meningen så här?
Vi vet vilka mål och möjligheter vi har. Nu vill vi berätta det för fler.
Vill du lära mer om svenska språkets rika förmåga till floskelskapande? Vem vet, du kanske har en floskelgenerator i din närhet? Lyssna på honom. Räcker inte hans kunskaper till, så finns det generatorer i överflöd på internet?
Lycka till!
Pessnödig = kissnödig. Ôpp = upp. Meningen som börjar med Givet… i texten ovan är skapad av den utmärkta svadageneratorn hos Textomedia.
Länk till första delen av Lilla talarskolan.
Wikipetter – en annan variant av viktigpetter, men en wikipetter baserar sin kunskap på det som står på Wikipedia och måste alltid slå upp allt på Wikipedia och komma med en föreläsning om vad han eller hon hittat.
(Av Monika Bjelton, publicerat som nyord på Språktidningens webbplats).
*
… och här är ett sådant nätfynd som varje riktig wikipetter gör dessa dagar. Den fantastiska ”översättningen” av de ryska gummornas sång till svenska. Missa inte semlornas sång!
Nu gjorde jag det igen. Wikipetter.
Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?
Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.
Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.