Det började med att en vän skulle starta en tankesmedja på nätet. Tankesmedja? Spännande. Temat skulle vara bland annat land och stad. Ungefär där var den här småbrukarsonen och skogsmurveln redan fast. Jag hade blivit en aning besviken (djupt inuti) om hon inte frågat.
Det gjorde hon.
Här är resultatet. Jag ska skriva krönikor någonstans igen. Tjoho.
Länk till Tankesmedjan IDA
Länk till krönikan Bevare mig för en sådan filkörning
Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.
Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.
Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?
Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.
Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.
Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.
Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.
Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.
Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.
– Jag är ju näringslivsjournalist. I början tyckte jag ”neokolonialism” lät kampanjaktigt. Men neokolonialism är vad det handlar om, säger Kerstin Lundell.
Tidig lördagseftermiddag, höstfärger i min del av världen, sol över Herrhagen men inne på Gjuteriet har ett tjugotal personer samlats för att höra om affärer i blod och olja. Det är Karlstads Bokcafé som arrangerar och Kerstin Lundell som berättar om blodet och oljan. Hon har skrivit en bok om Lundin Petroleum i Afrika.
Själv har hon arbetat som journalist sedan slutet av 1980-talet, mest med inriktning på teknik och industri. Hon har skrivit för bland andra Ny Teknik, Dagens Nyheter och Computer Sweden. Sedan 2005 är hon anställd på tidningen Process Nordic som inriktar sig på processindustrin, då även oljebranschen. Boken Affärer i blod och olja kom 2010 och för den fick Kerstin Lundell Grävande journalisters pris Guldspaden.
Trettio dagars ökenmarsch?
Det var alltså inte en tillfällighet att hon blev kontaktad av Johan Persson och Martin Schibbye, när de börjat intressera sig för västerländsk oljeindustris eventuella inblandning i den etiopiska regeringens folkfördrivning i Ogaden-provinsen.
– Du är väl inte på väg dit själv? frågade Johan Persson henne.
Nej, Kerstin Lundell ville inte utsätta sig för en trettiodagars fotmarsch i öknen tillsammans med tjugoåriga rebellsoldater, fyra mil om dagen i fyrtiogradig hetta, och med risk att när som helst möta skjutglada soldater från den etiopiska armén bakom en buske.
Man kan få storyn utan att åka in, berättar hon för oss. De brända byarna finns på satellitbild, för den som har råd att betala 50 000 kronor bilden. Bevisningen finns. Folk som har fått fly finns och är beredda att prata. Även i Sverige finns det gott om sådana vittnesmål.
Tolken orkade inte
Föredraget är bra och historien stark men ledsam. Som intervjun med kvinnan som soldaterna sparkade in dörren för och utsatte för dagliga våldtäkter i 30 dagar.
– Den storyn var så hemsk att tolken inte orkade till sist. Jag fick säga till att nu fortsätter vi. När jag sedan skulle lyssna på bandet fick jag stänga av det ibland och gå ut och gå en stund för att kunna fortsätta lyssna.
Mirjam är en annan kvinna, en mormor, som blev torterad för påstått samröre med ONLF-gerillan i Ogaden. Första året blev hon torterad, till sist hängde de upp henne i ståltråd men hon överlevde, slutligen anklagad för att vara en ”husmorsfiende” som lagat mat åt gerillan. En gerilla som Kerstin Lundell vill beteckna som en normal befrielserörelse i en diktatur. Mirjam lyckades gräva sig ut och fly. När hon sprang från lägret väntade hon sig en kula i ryggen men det kom ingen.
Långt senare var det Kerstin Lundell som kunde berätta för Sveriges Television att andra som hade flytt från Etiopien hade en film som berättade sanningen om tillfångatagandet av Schibbye och Persson.
– Den gången var det lätt att få SVT att tända till.
Brott mot mänskligheten
Det hade inte varit riktigt så med intresset tidigare, när hon började skriva om Lundin Petroleums letande efter olja i Ogadenöknen. Om brända byar, bränd mark, rebeller som attackerade oljebolag och om oljebolag som svarade med att hyra in lokala krigsherrar för att skydda sina anställda.
För näringslivsjournalisten Kerstin Lundell är det ingen tvekan om vilken roll Lundin Petroleum haft när folk fördrevs från sina hem, när byarna eldades upp och människorna mördades.
Hon menar att företaget gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon menar också att utrikesminister Carl Bildts roll är minst sagt speciell, jävig som han är.
Reportern som Bildt inte pratade omkull
Varför lyckas då Bildt alltid prata omkull svenska journalister? frågar någon i publiken. Inte alla, blir svaret. Journalisten Jesper Lindau var väl påläst vid sin intervju för Ekot och gick inte på Bildts gamla vanliga metod att svara på andra frågor än de han ställt.
(Länk: Jesper Lindau, Ekot, intervjuar Carl Bildt om hans oljeaffärer i Afrika).
– Carl Bildt satt i styrelsen när aktiviteterna pågick i Sudan, där situationen var likartad. Han satt där när man förhandlade om kontraktet i Etiopien. Som ansvarig för företagets etiska riktlinjer borde han ha kontrollerat hur situationen var.
Ogaden-provinsen är en somalisk muslimsk del av det kristna Etiopien. Forna kolonialherrar lät Etiopien få denna somaliska provins, som logiskt sett borde hört till grannlandet Somalia.
Tog mikrofonen för henne
Föredraget på Gjuteriet fortsätter med den närmast dråpliga berättelsen om hur de styrande i bolaget hindrade henne från att tala till punkt vid bolagsstämman, inför ögonen på mängder med aktieägare och inte minst ett tjugotal näringslivsjournalister på pressläktaren. Om hur bolaget fortsatt med sina fulaffärer, som hon kallar det. Om den filosofiska frågan varför så många av fulbolagen har sina säten i demokratiska välfärdsstater som Sverige och Kanada. Om penningens flöde från fattiga afrikanska provinser via skatteparadis som Guernsey till rika människor i väst.
Nej, hon tyckte inte att ”neokolonialism” lät som en korrekt beskrivning. Inte först.
Nu vet hon bättre.
Tintingate. Rickard Sjöberg har lurat en deltagare i Postkodmiljonären att ge fel svar. En tidning skriver i rubriken att Reinfeldt är helt unikt normal. Skottlossning på Rud och en bloggarkollega tycker det är rätt najst hur mycket uppmärksamhet detta har fått. Tenhovaaragate på Värmlands museum.
Ibland är det skönt att ha bloggsemester. Solen skiner, himlen ser blå ut och gräset växer. Där ute i verkligheten är det älgjakt snart, trattkantarellerna vajar blygt och Tintin säljer bättre än på länge.
Rätt najst.
6 oktober: Semester hemma. Skriver. Umgås.
Funderar på Karlstads bokcafés program på Gjuteriet klockan 14.00.
Trivs.
Torsdag, hamnar i Säffle dagen efter beskedet. På McDonalds är det nästan folktomt halv tolv, men lokalen doftar nystädad och jag får Säffle-Tidningen gratis till hamburgaren. I ryggsäcken ligger nya numret av Språktidningen, där en artikel handlar om våra moderna regionala dialekter. I Boden kallas hamburgare huggare, i Stockholm och Norrland heter McDonalds donken, i Skåne donkan.
Du får så många associationer när du hamnar på en ort som över en natt blivit ofrivillig lärobok i Marknadens Allmakt & Kapitalets Globala Rörelse. Nästan 400 jobb försvinner då Volvo Bussar lägger ner i Säffle och satsar på Wroclaw. Det blir som 20 000 förlorade jobb i Stockholm, berättar en expert på radion. Glöm inte underleverantörerna.
– Di säger det finns jobb i Kiruna, mumlar mannen två bord bort.
– Ja… suckar hans bordsgranne.
Vi är sju gäster i lokalen. Alla läser lokaltidningens uppslag om hur hundra år av busstillverkning går i graven. Läser, tuggar snabbmat och tänker samma trötta tanke. Vad ska man göra? Vad har vi för val?
I Kiruna kallas hamburgare hampis.
Ordet töligt finns bara i en enda landsända i hela världen.
1 oktober, 2 oktober, 3 oktober, 4 oktober, 5 oktober: Semester. Skriver. Umgås.
Funderar på att springa.
Jag har två semesterveckor framför mig men den kära vännen jobbar. Vi vill inte lägga en massa pengar på en spahelg, som vi först funderade på. Det blir en helg hemma i stället.
Hon har fått ett egenhändigt tillverkat programblad och råvarorna handlade vi i går. Programmet är privat men det handlar om ett antal bad i bubbelbadkaret, lång cykeltur eller skogspromenad i morgon, trerätters middag i kväll och… Aschdäkvetter.
Svarar vi inte i telefon i helgen så vet du varför. Vi firar att det är 34 år sedan den trevlige lagmannen vigde oss i Tingshuset i Sunne, fast han inte ville först, för han tyckte ceremonin skulle bli som i DDR.
Det blev den inte.
Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.
Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?
Vem har sagt att de inte tänker?
Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.
*
Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.
Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?
Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.
Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.
De andra vandrarna hälsar.
Ibland får jag mothugg på mina blogginlägg. Vänner som inte håller med om mina infall och synpunkter. Någon gång hör ni av er med kommentarer på själva bloggen och oftare via facebook.
Det älskar jag. Ibland håller jag förstås inte med om era åsikter, era knövvelbäsar. Men diskussionen gillar jag, för att svenska folket har kämpat sig till att ordet och tanken ska vara fria och för att det hjälper mig att skärpa mina argument och ibland ändra mig eller förtydliga min mening. Vad ska man annars ha en blogg och ett samtal till? Knövvelbäsar.
Skrev jag ”ändra mig”?
