Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Fem regler för valberedning

Följande ordning gäller för valberedningens arbete inför årsmötet:

1. Hör upp, hör på och hör av er i tid så inte allt upphör i otid.
2. Känn av, känn in, känn på vem kännarna kan känna känns rätt att erkänna.
3. Skapa ett inseende om vikten av påseende innan det är tid för utseende.
4. Se till att mötet får nog.
5. … med förslag.

Årsmöten vill få nog.

 

 

 

 

 

Det ska inte vara lätt

Kanske är det meningen med mitt liv att skrivandet inte ska vara lätt? Varför skulle det vara det? Jag ska vara envis och jag ska välja familjen före karriären och filmjölksskrivandet framför heltidsförfattandet. Det kommer jag aldrig att ångra. Jag ska försöka göra nytta på alla dessa arbetsplatser som lärt mig så mycket om att vara människa. Ett tag sitter jag till och med i en företagsledning.

Kära nån, Vår Herre måste verkligen ha humor.

En hel del texter har jag fått tryckta, det får man ändå säga. Tjugotre böcker och mindre skrifter i allsköns ämnen, dessutom medverkat i lika många antologier. Tusen krönikor, en kortfilm, 600 scenframträdanden, lett mängder med skrivarkurser, skrivit drygt 300 blogginlägg här av bara farten. Men – inte det dova dunket på en bokhandelsdisk som jag hade tänkt.

Inte än.

Tre romaner i datorn nästan utgivna av ett prestigeförlag, men jag stöp på mållinjen. Ett manus var med bland tio i slutgallringen, av vilka sex gavs ut. Senaste förlaget har inte svarat. Inte än. Det där andra företaget som kunde ha blivit plattform för bloggen vill inte, tror jag. Men vadå, jag har väl inte heller varit perfekt alla livets dagar?

Det ska inte vara lätt.

Och ändå: den där glädjen när tanken och formuleringen någon gång trivs ihop. Den där driften att uttrycka sig som redan vår förmoder grottmålerskan och berättaren vid lägerelden kände.

Det är lätt.

 

Djupt där inne

Kan du gå in på Nordea, säger den kära vännen en dag när jag har semester. Jag tror genast att hon menar att jag ska åka ner på byn och bengå in på bankkontoret för hand. Gå in? Det är klart jag går in.

Men det är nya tider nu, hon menar via skärm. Jästrar vad huslån vi har inuti i den skärmen. Långt inne mellan ettorna och nollorna (och vissa väl valda ännu högre nuffror) har någon kletat dit ett minustecken.

Vänta, det är två stycken ser jag nu. Blir det plus då om man adderar minusen?

Händer i Deje

Det händer saker en mil norrut. När vi cyklade förbi förrförra söndagen hade de byggt utomhusgym vid gamla stationsområdet. Gula spännande maskiner på gräsmattan, med den egna kroppen som vikt. Strax intill låg boulebanan och en bur för burfotboll. Fullt med ungar och en boll som studsade runt där inne, det lät som om de hade roligt bakom gallret.

Förra helgen kom en annan som sannerligen använder både den egna kroppen och själen som vikt ibland. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern uppträdde i Deje. Leve dom röda! ropte Thorsten innan sista låten. En fantastisk föreställning säger de som var där.

I slutet av augusti var det Lustenrundan som hade också sitt epicentrum i Deje. Konst- och konsthantverksrundan med mer än hundra medverkande och tusen besök. Spindeln i nätet var samlingsutställningen i Folkets hus, det som somliga kallar kulturhuset nu för tiden.

För oss slutade rundan dyrt. Men det kan det vara värt att få hem ett minilandskap, en granskog i akvarell och inte minst en vy från kanten av älven, just där jag brukar bli trött när jag springer mina långpass.

Spännande i gamla kraftstationen
Mest förvånade blev vi när vi klev in i det gamla kraftverket i Deje. En genial miljö att visa konst i, hela lokalen är ett välbevarat konstverk.

I dag ska vi dit igen. Det är 53 år sedan jag senast gick på söndagsskola, men nu ska det ske. Söndagsskolan? Ja, de kallar sig så, berättar de på facebook: ”Gubbar på besök i skolans musiksal på söndagar. Ibland låter det j-igt bra, ibland bara….bra.” Vi känner några av gubbarna och nu lovar de blandad rock klockan 13.00 i kraftverket.

Gôtt.
Det händer saker där uppe i norr.

 

PS. Så här såg det ut sedan. Sex sköna herrar i skön spelning i en perfekt lokal för rock och blues. Du ser väl hur bluesens ande svävar över scenen? DS.

Pik time

Kamratligt käftslängande på fikarasten eller i omklädningsrummet: pik time.

*

Tidig optisk fiber: vår ungdoms anslagstavla var av mjuk träfiber med säckväv utanpå. Helt analog. Plats för uppnålade skämtteckningar, kallelser till miljödemonstrationer och röda höstlöv. Sedan kom kylskåpsmagneten.

Telefaxen: vår sena ungdoms djungeltrumma. Varje fredag kom en skämtbit till kontoret som någon hade skickat med massutskick. Sin tids twitter.

– Du ha toge mig på pipen! Vanlig inledning på telefonsamtal när jourgubbe ringde SOS-centralen på 1980-talet. Var det till hans förvåning en av oss killar som svarade nekade vi kraftfullt. Sedan skickade vi gubben till en mörk skog med 35 centimeter snöblask och nerblåsta träd över tre kilometer elledningar. Skoja aldrig med en man om din ptv (personsökaren till vänster).

Svampböcker. Sin tids facebook.

Forskning klockan 06.00

Klockan går ”medsols” säger vi. Skicka maten ”medsols” runt bordet har vi lärt våra barn.

Vad är det för djuping som har hittat på att just det hållet är medsols? För att få det påståendet att stämma måste jag lägga mig på magen på gräsmattan och hålla vänsterarmen med klockan framför näsan. Här på Grossbolstorp är det rätt sällan vi ligger så om mornarna i oktober. Man får ju vänta så förtvivlat länge.

Solen går medsols. Det är det enda som är sant.

Allt denna forskning framlägger jag yrvaket klockan sex på morgonen i vår sängkammare. Subjektivt, säger en röst i rummet. Nu jämför du päron och äpplen. Det är vi som snurrar, inte solen.

Jag får hitta något nytt att forska på.

 

 

 

 

 

 

 

Enda morgonpigga himlakroppen på Grossbolstorp om oktobermornarna. Månen. Om vi skulle ta och börja skicka maten medmåns?

Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen

Ska biblioteken få låna ut bibeln, fast där står om stening om jag inte minns fel och om öga för öga, tand för tand? Ja, det ska de. Ska biblioteken få låna ut Hitlers Min kamp, fast vi vet vad den ideologin ledde till? Ja, det ska de. Ska de få låna ut seriealbum, skrivna i en annan tid, med delvis andra värderingar? Ja, det ska de.

Utan historia har vi ingen framtid. Dessutom är folk kloka och kan tänka själva. Vi kan inte bränna Strindberg, bara för att han var antisemit i vissa texter. Eller Hamsun, för att han blev som han blev.

Ska ett kvarter få ha kvar namnet Negern, döpt till det på 1800-talet när Amerikas nordstater slogs för de svartas befrielse? Ja, det borde det ha fått. Konsekvensen blir annars att vi måste radera rätt mycket av vår historia. Munkfors får byta namn, för forsen är tämjd och pilgrimerna har vandrat vidare. Stegla i Brattfors får döpas om, eftersom stället fått sitt namn efter något så förfärligt och otidsenligt som en avrättningsplats. Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen, den har slutat vara en ö. Badhusgatan i Sunne och Stationsgatan i Molkom är lika passé de.

Själv är jag republikan. Betyder det att jag tycker att både Kungsgatan och Drottninggatan i Karlstad ska heta President Wallströms gata när republiken är införd? Nej, det betyder det inte.

Stalinradering nej tack
Vi kan inte hålla på och radera vår historia. Vi kan inte göra som Josef Stalins fototekniker, när ännu en man i det forna ledarskapet skickats till Sibirien och inte fick vara kvar på jubelbilderna. Radera.

Chokladbollarna kan ni gärna kalla chokladbollar, det tycker jag är bra. Se till att vi slipper schablonartade svarta och gula figurer på godispåsarna. Men försöka stoppa en svart liten personligt tecknad sagofigur i en barnbok?

Ge er nu.

Bosse Hansson är en gammal man och har säkert sina fördomar, han som vi andra. ”Svarting” är ett ovanligt korkat uttryck om en medmänniska. Nog borde han ha haft vett att tiga, mikrofonräv som han är. Men förstöra två gamla radio- och tv-hjältars liv och eftermäle, bara för att han frös och inte kunde låta bli att mumla om sitt älskade AIK?

Ge er nu.

 

Lästips:
Sven L-O Johansson-krönika i Värmlands Folkblad

 

Äntligen en politiker som vågar vara rolig

Ibland blir jag trött på aktualitetsjäktet. Folk slänger mjölk för att den gått över bäst före-datumet med två dagar, trots att den luktar som mjölk ska och smakar som den ska. På facebook dör en händelse efter fyra timmar, på twitter efter två.

Sista skriket-jäktet. ”Fånga inte ögonblicket, fånga nästa. Nej nästa”.

Här är länk till en politiker som vågar vara rolig.
Kom ihåg var ni såg den först.