Det verkar inte som om någon tänker ge mig koden till skylten vid infarten till kommunen, även om mina skyltinlägg väckt visst intresse på kommunkontoret.
Nå, varför skulle de göra det och vad skulle jag i så fall använda koden till? Förmodligen skulle jag bara våga skriva: ”Trevlig helg! hälsar Angelica” eller ”Kör försiktigt, du har dyrbar last!”.
Men den här skulle jag skicka till vår digitala skylt, allra sist:
Carl Bildt, andras blod
är ett dyrt pris på olja
Bara för att jag kunde.
Att klaga på regnet är som att tycka synd om dig själv för att du måste tömma blåsan.
Du kommer att bli bönhörd rätt så sällan.
Utflykt, stilla junikväll före midsommar. Det är jag och kartritaren, han som vet vad fåglar och fjärilar heter. Kvällen är full av dofter och ljud när vi parkerar bortom bilskroten och Värmlandstomten.
På jobbet är det hysteriskt, jag ska tillbaka hem och jobba efteråt, men det säger jag inte. Sommarskymningen ger stämning, vårt stilla lyssnande gör själen lugn. En tapet av fågelsång, bättre ro går inte att få i juni.
En buskskvätta på en elledning. En rävunge som kommer gående mot oss på den lilla gräs- och grusvägen intill järnvägen, nej, två stycken är det. Vi står stilla, sjunker försiktigt ner på knä i skydd av ett buskage och ser dem obekymrat vandra mot oss.
Enkelbeckasinen dyker och låter stjärtfjädrarna skapa det ljud han är ensam om. Fjärilskännaren visar på en nykläckt skogsnätfjäril. Den sitter kvar på sitt strå när han lyfter upp det och försiktigt visar mig vingmönstret, nära. Det är verkligen ett nät.
Några korpar bråkar högljutt inne i skogen. I skogskanten strövar en råbock. Själv tittar jag efter vildsvin, som någon såg här för en vecka sedan. Allt jag ser är en råget i andra änden av gärdet.
Nu – hör han rosenfinken. Långt bortanför järnvägen, där skogen mest är en blötmyr, hörs den. Fågeln som jag aldrig har sett.
Tjugo minuter senare har jag skådat den vackre. Vi har vadat, smugit, spejat med kikare och hörsel och vadat igen. Vackert hallonrött bröst och en sång som den gamle telegrafisten inom mig preliminärt översätter till ”köp litt’ ro-sor”. Vad han säger i december i Indien och Sydostasien vet jag inte. I England säger han ”pleased to meet you”.
Fullkomligt avstressade åker vi hemåt och jag kan öppna datorn. Just det, det var de där powerpointbilderna jag måste göra tills i morgon bitti. Länge länge ser jag någonting annat än jobb för min inre blick i juninatten. Jag ser en karmosinröd fågel med gäll röst, inte arbetets bilder.
Han tycker jag ska köpa lite rosor.
Att googla är hjärnans svar på att gurgla.
Häll i, blanda runt och skicka omkring, ett tag bra djupt ner
– och spotta ut.
En gång nekade mig firmabilens alkolås att starta bilen, eftersom jag hade gurglat med Listerine minuterna innan. Det klarar inte Google.
*
Att dubbelklicka är pekfingerns svar på att jumpa på isflak.
*
Surfa är fel ord. Det borde heta jumpa.
*
I början sa vi en data, flera dator.
Hur många megabyte hade vi sparat om vi fortsatt med det?
Per sekund.
En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.
Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.
Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.
Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.
De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.
Personalvård.
Tänker skaffa ett mer avspänt förhållande till bloggen. Nu tar jag bort Google Analytics, så jag slipper sitta och kontrollera hur många besökare varje inlägg får. Gilla-knappen på sidan behövs inte heller.
Roligt att ni finns, vänner, inte behöver jag räkna er hela tiden. Nu kan jag koncentrera mig på skrivandet.
Inte måste jag skriva varje dag heller, bara när skrivklådan runnit till. Det gör den ändå rätt ofta.
…och jag måste definitivt inte alltid lägga ut facebooklänk om varenda inlägg klockan sex varje morgon. Käre nån, jag är nattuggla inte morgontupp.
– ny dikt av Viktor Root
Den ene kungen gav oss Vasalôppet.
Den andre Kungens kurva,
döpt efter en dikeskörning.
Den vi dras med nu gav oss sitt ord,
som bara kungar kan.
Tre kungsord till sitt folk:
Kaffeflicka. Vända blad.
*
Just då tog monarkin tredje steget
i alla familjeföretags utförstrappa:
Förvärva.
Förvalta.
Fördärva.
Och vi var sååå lyckliga.
Viktor Root
Julen är god.
Påsken är glad.
Midsommaren är trevlig.
Varje helg sitt eget ord.
Vår fjärde största svenska högtid kallas Klämdagen.
Den har inget eget ord.
(Det skulle väl vara kompar i så fall. Kanske kan vi en dag skicka vackra vykort med hälsningen: Kompensationsledig Klämdag! önskar familjen Svensson & Nilsson).
… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.
Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.
Strax två veckor kvar till semestern. Sällan har jag vetat så noga vad jag ska göra veckorna efter semestern.
Undrar om det blir ”sms-ter” eller helvila? Eller sillimester, som en arbetskamrat brukar säga.
Det roliga i kråksången är att egentligen vill jag ju titta till mejlen ibland, även när jag är ledig. Varför annars sitta och svara på jobbfacebook och forum under lediga vardagskvällar, fast ingen har bett en?
För det mesta är det alldeles för roligt att ha ett arbete att logga in på. Roligt och meningsfullt. Precis så enkelt är det.
Käre nån, jag håller väl inte på och samlar argument för att jobba till 67? Hindra mej, någon. Jag som tänkte skaffa gungstol.