Mediedjungeln – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

Hur många hockeytränarporträtt behövs det per dag?

Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden?
Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det.
Klicken och besöken på nätet styr.

Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?

Klicken och besöken styr.

Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?

Bara en sport kvar?
Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?

Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.

Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?

Våga springa före
Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:

”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”

Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.

Till och med om det klickar dåligt i början.

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling.
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Varför 70 inte är det nya 50

Kära coronadagbok, tiden går. Snart kan vi alla se tecken på hur tålamodet börjar tryta.
Människan vill vara social.
Människan vill känna fysisk kontakt.

Det är inte ofta jag rör mig i stan till fots dessa dagar. När jag väl gör det får jag gå i slalom mellan grupper av tätvandrare på Drottninggatan. I entréerna till olika köpcentra gäller det att passa på när det blir en lucka mellan ut- och inpasserande. Att besöka en badplats är ett lotteri och bäst tur har den som söker sig till utkanten. I mitten är det trångt, om vädret är bra och folk är lediga.

Där har du några självupplevda iakttagelser. Då har jag inte nämnt hur illa det var i början, med den trånga gemensamma in- och utgången på Centralsjukhuset i Karlstad.

Otåligheten växer
Nå, det finns mycket som är bra också, folk som visst håller avstånd på både vandringsled och trottoar. Folk som ställer upp som volontärer och kör ut varor åt butikerna, folk som organiserar Skype- och Zoom-alternativ när möten måste hållas.

Men otåligheten växer. Jag ser det trytande tålamodet lite varstans. Det syns som sagt på badplatserna, det syns på Facebook. Nu börjar folk klaga. Idrottsrörelsen och kulturmänniskorna klagar. De som vill att vi ska bära mask klagar.

Självklart är föreningsmänniskor, kulturarbetare och andra bekymrade. Konstigt vore det annars. Vem vill inte gå på teater eller se internationell idrott – med publik – i tv?

Samtidigt är klagomålen ett tecken på just tappat tålamod.

Den late 25-åringen klarar sig bättre
Folk som är drygt 70 och friska klagar. De är piggare än mången depraverad ungdom, tycker vissa av dem. Kanske. Men är deras lungor och andra organ det? Hjälper det en äldre så mycket, att hon eller han springer tre gånger i veckan och nyss fått ner sitt BMI till 24,9, alltså ingen övervikt?

Jag är skeptisk.

Hur är det Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, säger om 70-åringar som inte vill låtsas att de är äldre? De som hävdar att 70 är det nya 50, själva spelar de ju golf, reser och är fräscha.

Hon säger att det handlar om reservkapacitet i lungorna och blodomloppet. Även om du tycker att du har bättre kondis än en slö 25-åring, så klarar sig den late 25-åringen mycket bättre i en respirator än du. Det beror på hur bra hjärtat är och hur elastiska dina lungor är.

Detta märker du inte själv, säger Agnes Wold, men så är det. Du har mindre reserver och då klarar du intensivvård mycket mycket sämre.

Sådant går jag omkring och funderar på, medan forskarna jobbar vidare med vaccinet. Många håller ut och många är otåliga. All respekt för bådadera. Människan vill kramas, det är inte bara jag som vill det.

***

Nu får det räcka för i dag, kära Coronadagbok.
Kram senare!

Fortsättning från i går: Så löser du sudoku digitalt

Hur du löser korsord och sudoku i digitala tidningar.
Källa: den kära vännen.

Bläddra fram sidan med sudokun.
Gör en skärmdump på sudokun.
Klicka och öppna bilden men spara den inte.
Titta under själva bilden. Där har du nu ett redigeringsverktyg.
Med pennan kan du skriva i rutorna på bilden, med radergummit kan du radera.

Lycka till!

### Gårdagens inlägg:
Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Varningslistan, 2 juli 2020

Enstaka ord

N-ordet
E-ordet
GW-ordet
C-ordet

Ett av dem använder jag aldrig, med all rätt. Två andra kränker folk med stark aversion mot rundstavar och eftertänksamt mummel. Det fjärde vill vi gärna få distans till snart.

Riskabla fraser

”Vila i frid” är en så rädd liten hälsning. Tror du verkligen att det finns en risk att den avlidne ska börja spöka? Det händer inte ofta här i socknen, vet du.

”En fräck stöld” är det konstigaste tidningsuttryck jag vet. Exakt vilka stölder är inte fräcka?

”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det?

Dåligt namn på en lunchrätt just nu

Volymmål.

### Då ringer Telefonören. Det var länge sedan. Han har kommit på hur han ska spara tid och pengar, nu när vi ändå håller distansen.
– Hur då?
– Ja ha sluta’ mumma mig å bôrste tännera. Spar’ flere minuter om da’n. Å råvaror sen.
– Kam då?
– ”Kam”?

Ledig, tittar på moln

Bloggen är kompledig.
Återkommer te vecka.

### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.

Enögdhet och total ovilja att låta sin uppfattning utmanas

En krönikör i mitt husorgan beklagar sig över att gruppen ”Vi som stöttar Anders Tegnell” ständigt dyker upp i hans Facebookflöde. ”Man kan naturligtvis fråga sig varför vuxna människor går med i sådana grupper” tillägger han och konstaterar att gruppen är odelat positiv till Tegnell och hans myndighet.

Men – den är ju jag medlem i! Jag och 88 034 till. Är vi odelat positiva, vi? Kan gruppens medlemmar karaktäriseras av sin ”enögdhet och totala ovilja att låta sina uppfattningar konfronteras och utmanas”.

Götapetter. Är det en sådan typ jag har gått och blivit på gamla dar, bara för att jag tyckte det var tölitt med hetsen mot Tegnell? Då, innan han gick och blev folkkär.

Grävande undersökning i svart mobil
Har krönikören i den älskade tidningen rätt? Den saken finns det bara ett sätt att ta reda på, min käre Svensson. Du får göra en grävande undersökning. Sagt och gjort, jag gräver. Efter en stund har jag grävt fram gruppen ur min mobil. Den heter inte riktigt så som krönikören skrev (gruppen har med resten av FoHM i namnet också), men man ska inte vara petig.

Jag skrollar ner en bit, förbi de administrativa meddelandena. Det första inlägget ögonen fastnar på är en skämtteckning av den geniale prästen Kent Wisti:
Snart kommer folkhälsomyndighetens råd för sommaren.
– De borde då också dra de riktiga reglerna för kubb en gång för alla.

Nästa jag fastnar för är en bildinsändare av Karl Stefan Stål, Malmö. Två pingviner står och pratar:
– Finns det inget annat att prata om än corona?
– Jo vi kan prata om Anders Tegnell.

Därefter hittar jag ett mem med lila bakgrundsfärg och vit text:
FHM: håll avstånd, helst 2 meter mellan oss.
Hört av norrbottning: måste vi stå såå nära varann ??

En bit längre ner hittar jag filmen som gick och blev viral, med den söta lilla ödlan som tvättar händerna under en kran. Text: ”Kan jag så kan ni”.

Nämnde jag den här filmen som jag också fann i gruppen?

Den som sa’t han va’t
Självironi och distans till sig själv kallar jag sådant. Är inte det motsatsen till enögdhet? Nå, jag vet, perception är en svår sak. Då är selektiv perception mycket enklare. Du ser det du vill se.

Hur var det vi sa när vi var barn? ”Den som sa’t han va’t. Den som nämnde’t han klämde’t.”

Detta gäller förstås oss alla, vad vi än går och klämmer på om dagarna. Tjohoo.

### Tre saker påminns jag om hela tiden efter att ha gått med i Facebook:
### Hat föder hat.
### Skratt föder skratt. Dock har de som saknar humor utvecklat flock-immunitet. Dit räknar jag givetvis inte krönikörerna i min lokala favorittidning.

***

Jaså, en annan är odelat positiv. Jag som en gång gjorde karriär i spalterna på att vara ettrig, kritisk och satirisk. Tänk hur det kan gå. Snart blir en väl religiös också:

Vi som dyrkar Värmlands Folkblad.

Denna fullständigt befängda idé till tv-sändning

Jag är uppväxt i kanten av skogen. Rådjur, salamander och tornfalk såg vi ofta. Storspov med. Älgen var mer sällsynt men nog har en skådat älg i sin da’r.
Trodde jag. Tills jag fick för mig att följa Den stora älgvandringen på SVT Play.

Den älg jag kommit närmast hängde slaktad i vår tvättstuga.

En vinter hade vi en flock som åt på några havrenekar som inte gått att skörda den gångna blöta hösten. Nu var det snöig vinter och de flyttade sig inte när vi kom med traktorn och skulle till skogen. Dem kom jag också nära.

En tredje gång, med bilen, var jag bra nära en tjur på 62:an bortåt södra infarten till Forshaga.

– Sikt på rava, sikt på rava! mumlade jag tyst för mig själv men slapp smälla ihop med den ståtlige.

Det där är undantagen. Annars har jag bara sett dem på halvdistans eller ännu längre bort. Älgar tror att jag är farlig när de möter mig till fots och så sticker de. Det är jag inte. Farlig. Mitt värsta vapen är mobilen. Ingen trådlös telefon har någonsin ringt ihjäl och flått någon alces alces. Den uppdateringen har inte lurtillverkarna fått till än.

Jag hade fel
Nå, jag har sett dem vid Ölman, nära Nygårdskällan. Jag har sett dem bland furorna på Brattforsheden. Jag har sett dem i dimma, snö, solsken och på svamppromenad. Jag har sett dem från tåget, bilen och cykeln. Jädrar vad älg jag träffat i blixtsnabba möten.

Älgar, di’ vet en hur di’ är.

Nej, jag visste ju inte det. Vad säger ett blixtmöte på distans mellan lövslyet på ett hygge på Grossbolstorps höjder? Inte mycket. Älgens själ hade jag inte förstått.

Nu har jag det. Slow TV kallar de det men sanningen är att Den stora älgvandringen lärde mig massor av nytt om älgen fortare än det tar att simma över Ångermanälven.

– Jäspalt vad fort en älg kan simma, förresten. Det hade jag heller aldrig sett. Stor och tjock och med alldeles för långa smala ben stapplar han ner i det 1,6-gradiga vattnet och simmar i väg, som om han aldrig gjorde annat hela dagarna.

Borde vara uselt
I tusentals år har älgarna vandrat samma sträcka på väg till sommarbetet. För två år sedan kom någon på att börja filma vandringen där uppe vid Kullberg och lägga ut den i direktsändning, praktiskt taget dygnet runt.

Det borde vara usel TV. Bilderna från de drygt 20 kamerorna är inte alltid perfekta, sådär som på naturfilmer du är van att se. Här har ingen klippt och klistrat, allt sker direkt.

Ibland vänder älgen ändan till.
Ibland är han skymd bakom en tall.
Ibland försvinner de ur bild, när kameran i skogen inte går att vrida mer, på distans.
Ibland är det inte en älgjäkel på bild på lååånga stunder. Den förmiddagen kan höjdpunkten vara en järv som skymtar förbi, en ekorre, bäver eller utter. Eller taltrastsång och blåst i en tall.
Eller så händer inte det minsta. Tiden går och skogen bara står där dyr still.

Då – kommer det en älg. Han funderar. Ska jag ta ett steg till? Nej jag väntar lite. Jo, nu går jag. Tre steg. Ska jag äta lite? Nej jag väntar. Lite till väntar jag. Lite till. Nu äter jag. Ska jag gå en bit? Johan (eller vad den andre tjuren nu heter), Johan ska vi gå en bit till? Nej vi väntar. Lite till väntar vi.

Det är väl inte så bråttom.

Älgens avspända livsrytm
Jag som skriver detta är som sagt uppväxt i kanten av skogen. När jag var 12 år hade jag gått många fler mil på sviktande tallstig och bland gran och björk än på trottoar. Och ändå. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om älgens avspända livsrytm i månaden maj, som av denna fullständigt befängda idé till tv-sändning.

Ett lysande program.

Någon har jobbat hemma för länge

Influensan är en klassfråga. Inte bara – men det också. Fattigt trångbott folk drabbas oftare. Folk som inte kan jobba hemma drabbas oftare.

Den ekonomiska krisen är likadan. Alla har inte råd att sjukskriva sig. Alla har inte tre månaders buffert.

Yrkesskada som larmoperatör
Kanske är det en yrkessjukdom som gammal SOS-operatör och räddningsverkare. Kanske även från alla år som journalist och nyhetsnörd. Jag var hur som helst tidig med att föreslå att diverse årsmöten och sammankomster skulle ställas in.

Så blev det. Jag tror det var klokt.

Fast visst är det lättare för oss introverta att hålla social distans. En dag går jag för skojs skull in på kontot och tittar när jag senast handlade med kortet. Svar: det var när den kära vännen och jag åt fläskfilé på fin restaurang nere i byn.

Om aftonen den 20 februari.

De odödliga
Som jag ser det finns det riskgrupp A och riskgrupp B. Grupp A är de som är 70+ och några till. Grupp B är de som tror att de är odödliga och som under tiden de alltså inte dör aldrig skulle kunna smitta någon som ÄR dödlig.

Aldrig. Inte de.

Det där kommer ett visst virus att rätta till. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, var det någon som sa. Även uteserveringarnas tättsittare kommer att upptäcka att de har vänner som börjar hosta och får svårt att andas.

Om coronan till allt elände närmar sig dem.

Ser dem på Facebook
Själva har vi klarat oss från sådana rapporter i vår närhet. Värmland är minst drabbat per capita, läser jag. Hittills. Fast på Facebook ser jag dock hur vänner har fått eländet. Krya på er, go’vänner!

Dessemellan läser jag om folk som anmäler sig som volontärer, goda medmänniskor som handlar och går andra ärenden. Solidaritet. Krisen prövar oss. Somliga växer, det gäller både politiker och ovalda.

Men en klassjuka är hon, coronan.

### Minnesgoda läsare minns förmodligen att jag inte är någon språkpolis.
### Inte värst.
### I går såg jag rubriken som nästan ändrade på det: ”Föräldrakritik mot danska uppöppningen”.

Någon har jobbat hemma för länge.

Det är inte doktorn som bestämmer vem som ska få leva

En och annan köksbordsexpert i ämnet corona är upprörd över att sjukvården kan behöva prioritera mellan vilka som ska få intensivvård. Jag kan meddela att den prioriteringen har skett i alla tider, när det varit nödvändigt.

Det skedde i värsta fallen, när vi valde vart vi skulle skicka ambulans då jag jobbade på SOS-centralen.

Det sker på skadeplatsen vid stora olyckor.

Det sker på sjukhusen när patienterna kommer dit, sådana gånger.

Det sker när våra politiker beslutar om sjukvårdens budgetar, organisation och beredskap. Inklusive beredskapslager.

Det är inte i första hand doktorn som bestämmer vem som ska få leva.

Det är politikern.