Etikett: Solidaritet

Fanan, yttrandefriheten och seklingrullen

Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.

Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.

Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.

Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.

Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.

– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som  så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.

Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.

Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.

Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.

Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.

Det tror jag med. Vestby. Långt e.

I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen

Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.

Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.

Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.

Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.

”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.

När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet:  1 095 seklingar.

Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.


En frivillig kinesifiering?

Läser en krönika av Maria-Pia Boëthius på etc.se. Hon har just kommit hem från Ship to Gaza-färden. Den som slutade med att hon blev misshandlad av israeler. Här hemma är den stora nyheten att en ny nationalarena ska invigas, skriver hon och fortsätter:

”Vi är i färd med att överallt bygga enorma katedraler, helgade åt underhållning och sport. Dagens Colosseum är en arena för schlagers och ishockey. Skådespel åt folket medan politikerna i samförstånd gör upp med finansmarknaden, företagsamheten och bankerna om hur de bäst ska kunna utnyttja oss, som konsumenter och/eller arbetsmyror. De politiska partierna blir alltmer likartade, så att vi tillslut inte längre har något att välja mellan. Det ser ut som en från politikernas sida ’frivillig’ kinesisk lösning, en kinesifiering av politiken, en likpartistat. Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA kan förefalla stor, men i själva verket har inget av partierna möjlighet att styra landet utan godkännande av och finansiering från kapitalet. Den demokrati generationer före oss har slagits för och givit sina liv för är på väg att falla i bitar.”

Undergång eller uppvaknande är rubriken på hennes text.
Det är bara att välja.

 

 

 

 

Tre dygn i skogen utan mat

Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.

Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?

Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.

Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.

Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.

Världen är som den är.

 

Vår tids guldfeber genom Robert Nybergs ögon

Jag har haft glädjen att arbeta med många begåvade bildskapare. Pressfotografer som jag bara behövde ställa mig snett bakom, så såg jag att bilden de just höll på att ta var rena ingressen till den text jag skulle skriva. Sedan var det bara att åka hem till redaktionen och skriva, utifrån ett foto jag inte hade sett, bara sett tas.

Rätt många tecknare har det också blivit i olika projekt som kommit i min väg. Det var alltid lika spännande att se hur de skulle ge liv åt vårt gemensamma ämne.

Samma sak med skrivarkurserna. Under många år var jag med och ledde sådana kurser på olika håll. Högskolan i Kalmar (fortbildning av journalister), Karlstads universitet, olika folkhögskolor och studieförbund. Hela tiden hände samma sak även där. Jag kom att beundra de som är bra på att tänka i bilder och insåg en ny nytta med det.

Till saken hör att det var Skapande svenska, Levande reportage och den sortens tema på kurserna. Ibland dök det upp pressfotografer eller duktiga amatörkonstnärer som deltagare, folk som ofta hade dåligt självförtroende när de nu skulle behöva jobba med ord.

– Nej, jag kan inte stava. Jag skriver som en kratta.

Öga för detaljer
Det var alltid lika roligt att hjälpa dem hjälpa sig själva att upptäcka hur fel de hade. Ska du skriva trovärdiga och levande texter, exempelvis ett reportage, då är en sak viktigare än det mesta. Du måste ha ögonen med dig och sinne för detaljer. Du måste leta rätt på de betydelsebärande detaljerna. Har den tunge makthavaren en hund som han älskar, se då till att detta djur kommer med i texten. Min stående uppmaning när jag skickade ut dem på övningar var:

– Fråga va’ hunn’ heter.

Gång på gång visade det sig hur stor nytta bildmänniskorna hade av sin långvariga träning i att se. När jag frågade hur de vita reflexstolparna ser ut längs värmländska vägar, nog var det fotograferna som kunde berätta att reflexerna är fyrkantiga på ena sidan och runda på den andra, vilka som sitter på vilken sida och varför vissa är orange.

Hela tiden såg de det andra inte såg. De välskötta pelargonierna i sina krukor i fönstret på bilverkstaden. Motorcykelhjälmen i sakristian. Den slitna bibeln i damfotbollslagets omklädningsrum.

Den mest begåvade
Robert Nyberg har ett sådant tränat öga. Helt säkert är han den mest begåvade bildskapare jag samarbetat med. Samarbeta, det är nyckelordet.

Fredrik.

Förr fanns det journalister som såg fotografen som något man tog med sig och som möjligen kunde tänkas ha ett foto med sig hem, ofta fristående från texten. En medhavd chaufför, händelsevis med en kamera i en rem om halsen. Första stycket i den här texten handlar om en modernare syn på saken. Det är i samarbetet mellan text och bild saker kan hända. Två hör mer än en och ser så mycket mer.

Detta visste jag förut och samarbetet med Robert stärkte sannerligen den övertygelsen.

Robert Nyberg är född 1956 och tecknar på heltid sedan 20 år. Kommenterar samtiden i fack- och dagspress, illustrerar böcker, ställer ut sina bilder och håller föredrag. Ibland genom att göra satiriska teckningar i samspel med publiken, i ”direktsändning”. En hisnande upplevelse.

Vek division 8-spelare
Som tolvåring flyttade han från rika Danderyd till barnrika Farsta. Så här skriver han själv om fortsättningen på sin webbplats robertnyberg.nu:

”Utbildar mig till byggnadssnickare efter gymnasiet och miltärtjänst i Luleå. Tecknar då oavlönat i vänsterpress och är löpstark men vek division 8-spelare i fotboll. Går konstlinjen på Birkagårdens folkhögskola i två år till 1983. Frivilligarbete på Folket i Bild Kulturfronts redaktion. Medverkar i varje nummer av FiB ett antal år.

Vid mitten av 80-talet tecknar jag regelbundet i Metallarbetaren och så småningom också i Kamratposten. Gör ofta bilder till min bror Mikael Nybergs texter i diverse stora och små tidningar, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Clarté. Tecknar gästserien en månad åt Dagens Nyheter 1987, där jag senare också ritar åt sportbilagan och ekonomisidorna. Samarbetet med författaren Johan Althoff inleds och 1990 gör vi bilderboken Betong-Olsson. 1993 ’hittar’ fackförbundet Kommunal mig och ger mina bilder ett genomslag utan motstycke i min produktion.

Jag är medlem i föreningen Svenska Tecknare, styrelseledamot under några år på 90-talet. Är nu aktiv i Folket i Bild igen och har bland annat varit med och startat satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir i bild på nätet.

Mina bilder kan man idag hitta i bland annat ST-press, Dagens Arbete, Mitt Kommunal, Folket i Bild, Kritiska EU-fakta, Miljömagasinet, Transportarbetaren, Här & Nu och på Aftonbladets ledarsida. Från år 2001 arbetar Lena och jag tillsammans med idéproduktionen och med framställningen av tryckoriginal.

Jag har blivit hedrad med ett antal priser genom åren, inte minst från fackföreningsrörelsen. Nu senast också Johan Ahlbäcksstipendiet (2009) och det nyinstiftade Gormanderpriset (2010). Gormanderpriset utdelas till minne av författaren Gunnar Ohrlander. 2011 tilldelades jag det prestigefulla EWK-priset från EWK-stiftelsen. Prisutdelningen skedde på Centrum för Politisk illustrationskonst/Arbetets Museum i Norrköping.”

Glad när Hans ringde
Vad Robert inte berättar är hur klok och begåvad han är. Jag hade följt och gillat hans bilder genom åren. Därför var det en särskild glädje när Hans Olsson en dag ringde och ville att jag skulle göra ett studiematerial tillsammans med Robert. Hans var dynamisk studieansvarig inom Kommunal Värmland, som den gången fungerade som förlag, utbildningsorganisation, reseorganisatör och flitig tillverkare av t-tröjor med Roberts teckningar på. Bland mycket annat.

Det blev en bok för gymnasister, Ordbok, och ytterligare ett studiematerial. Lite senare illustrerade han också de krönikor jag skrev under några år för webbplatsen skyddsnatet.se. Framför allt blev det en fortsatt studie i hur en tänkande bildmakare arbetar.

Drar ner brallorna på pamparna
Robert är sannerligen ingen följsam medhavd chaufför som mer eller mindre osjälvständigt gör en bild till en text. Inte i våra projekt. Han var en synnerligen aktiv deltagare också när själva texterna skulle tas fram, idéerna och uppslagen. Ett proffs som det var en glädje att samarbeta med och det var verkligen inte jag som drog stora idélasset.

Det är det där tränade ögat. Det är den där blicken för detaljer (i både bild och ord) och för tillvarons små och stora absurditeter. Teckningarna som alltid låter en se världen tydligare, med eller utan pratbubblor.

Så här skrev juryn i motiveringen när han fick EWK-priset:

“Ingen kan som Robert Nyberg dra ner brallorna på pampar, byråkrater och börsklippare. Deras fikonspråk om rationaliseringar och vinstintressen i den offentliga sektorn avslöjar han roligt och obarmhärtigt.”

Tjugo års smakprov i Guldfeber
Nu presenterar Robert rika smakprov på sin produktion genom åren i en 448-sidig samling. Guldfeber heter boken som nyss har kommit ut på Karneval förlag. (Köp den direkt från dem, det verkar vara billigast).

Få svenska konstnärer har fått sina bilder lika spridda. De har synts i tunnelbanan, de har synts på vykort och flygblad i miljonupplagor, de finns i seriestrippar och på t-tröjor. Alltid på undersköterskornas och städerskornas sida, formulerar han de tankar som vi i svenska folket inte visste att vi tänkte.

Bilderna är lätta att känna igen, skriver förlaget. Ja, verkligen. Humorn är varm, satiren arg och pennan vass men mänsklig. Urvalet av teckningar i Guldfeber är generöst och tillsammans skapar de en myllrande bild av Sverige och världen de senaste tjugo åren. Mycken kritik, många aha-upplevelser. Tillsammans berättar de en sedelärande historia om hur världen är och kunde vara. Många skratt och småleenden, mycken inspiration. Hela tiden visar han oss vilka möjligheter den tecknade bilden har.

”Gomorron. Läggdags”
Läs den här boken. Låna den på bibliotek, köp hem den till fackexpeditionen, unna dig den i julklapp eller höstpresent. Det är en sådan glädje att se Robert dra ner de där byxorna på pampar, byråkrater och börsklippare.

”Gomorron. Läggdags.” Kan den beskrivas bättre, undersköterskornas och de gamlas vardag på institutionen? Idén fick han i hissen på väg ner till tvättstugan. Den kom så snabbt och behövde inte ens visas för hustrun Lena för godkännande. Hur många tusen har lett igenkännande sedan dess åt teckningen med pratbubblan?

Gomorron.
Läggdags.

 

 

 

Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Palme, pers och hoppfulla höstlöv

Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.

Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.

Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?

Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.

Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.

Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.

Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.

Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.

Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.

Affärer i blod och olja

– Jag är ju näringslivsjournalist. I början tyckte jag ”neokolonialism” lät kampanjaktigt. Men neokolonialism är vad det handlar om, säger Kerstin Lundell.

Tidig lördagseftermiddag, höstfärger i min del av världen, sol över Herrhagen men inne på Gjuteriet har ett tjugotal personer samlats för att höra om affärer i blod och olja. Det är Karlstads Bokcafé som arrangerar och Kerstin Lundell som berättar om blodet och oljan. Hon har skrivit en bok om Lundin Petroleum i Afrika.

Själv har hon arbetat som journalist sedan slutet av 1980-talet, mest med inriktning på teknik och industri. Hon har skrivit för bland andra Ny Teknik, Dagens Nyheter och Computer Sweden. Sedan 2005 är hon anställd på tidningen Process Nordic som inriktar sig på processindustrin, då även oljebranschen. Boken Affärer i blod och olja kom 2010 och för den fick Kerstin Lundell Grävande journalisters pris Guldspaden.

Trettio dagars ökenmarsch?
Det var alltså inte en tillfällighet att hon blev kontaktad av Johan Persson och Martin Schibbye, när de börjat intressera sig för västerländsk oljeindustris eventuella inblandning i den etiopiska regeringens folkfördrivning i Ogaden-provinsen.

– Du är väl inte på väg dit själv? frågade Johan Persson henne.

Nej, Kerstin Lundell ville inte utsätta sig för en trettiodagars fotmarsch i öknen tillsammans med tjugoåriga rebellsoldater, fyra mil om dagen i fyrtiogradig hetta, och med risk att när som helst möta skjutglada soldater från den etiopiska armén bakom en buske.

Man kan få storyn utan att åka in, berättar hon för oss. De brända byarna finns på satellitbild, för den som har råd att betala 50 000 kronor bilden. Bevisningen finns. Folk som har fått fly finns och är beredda att prata. Även i Sverige finns det gott om sådana vittnesmål.

Tolken orkade inte
Föredraget är bra och historien stark men ledsam. Som intervjun med kvinnan som soldaterna sparkade in dörren för och utsatte för dagliga våldtäkter i 30 dagar.

– Den storyn var så hemsk att tolken inte orkade till sist. Jag fick säga till att nu fortsätter vi. När jag sedan skulle lyssna på bandet fick jag stänga av det ibland och gå ut och gå en stund för att kunna fortsätta lyssna.

Mirjam är en annan kvinna, en mormor, som blev torterad för påstått samröre med ONLF-gerillan i Ogaden. Första året blev hon torterad, till sist hängde de upp henne i ståltråd men hon överlevde, slutligen anklagad för att vara en ”husmorsfiende” som lagat mat åt gerillan. En gerilla som Kerstin Lundell vill beteckna som en normal befrielserörelse i en diktatur. Mirjam lyckades gräva sig ut och fly. När hon sprang från lägret väntade hon sig en kula i ryggen men det kom ingen.

Långt senare var det Kerstin Lundell som kunde berätta för Sveriges Television att andra som hade flytt från Etiopien hade en film som berättade sanningen om tillfångatagandet av Schibbye och Persson.

– Den gången var det lätt att få SVT att tända till.

Brott mot mänskligheten
Det hade inte varit riktigt så med intresset tidigare, när hon började skriva om Lundin Petroleums letande efter olja i Ogadenöknen. Om brända byar, bränd mark, rebeller som attackerade oljebolag och om oljebolag som svarade med att hyra in lokala krigsherrar för att skydda sina anställda.

För näringslivsjournalisten Kerstin Lundell är det ingen tvekan om vilken roll Lundin Petroleum haft när folk fördrevs från sina hem, när byarna eldades upp och människorna mördades.

Hon menar att företaget gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon menar också att utrikesminister Carl Bildts roll är minst sagt speciell, jävig som han är.

Reportern som Bildt inte pratade omkull
Varför lyckas då Bildt alltid prata omkull svenska journalister? frågar någon i publiken. Inte alla, blir svaret. Journalisten Jesper Lindau var väl påläst vid sin intervju för Ekot och gick inte på Bildts gamla vanliga metod att svara på andra frågor än de han ställt.

(Länk: Jesper Lindau, Ekot, intervjuar Carl Bildt om hans oljeaffärer i Afrika).

– Carl Bildt satt i styrelsen när aktiviteterna pågick i Sudan, där situationen var likartad. Han satt där när man förhandlade om kontraktet i Etiopien. Som ansvarig för företagets etiska riktlinjer borde han ha kontrollerat hur situationen var.

Ogaden-provinsen är en somalisk muslimsk del av det kristna Etiopien. Forna kolonialherrar lät Etiopien få denna somaliska provins, som logiskt sett borde hört till grannlandet Somalia.

Tog mikrofonen för henne
Föredraget på Gjuteriet fortsätter med den närmast dråpliga berättelsen om hur de styrande i bolaget hindrade henne från att tala till punkt vid bolagsstämman, inför ögonen på mängder med aktieägare och inte minst ett tjugotal näringslivsjournalister på pressläktaren. Om hur bolaget fortsatt med sina fulaffärer, som hon kallar det. Om den filosofiska frågan varför så många av fulbolagen har sina säten i demokratiska välfärdsstater som Sverige och Kanada. Om penningens flöde från fattiga afrikanska provinser via skatteparadis som Guernsey till rika människor i väst.

Nej, hon tyckte inte att ”neokolonialism” lät som en korrekt beskrivning. Inte först.

Nu vet hon bättre.

 

Hon bär inga gula reflexbyxor

Varför börjar de som har praktiska jobb klockan sju på morgonen, medan vi kontorsslavar ofta börjar senare?

Varför kör de flesta som ska från mitt Forshaga till Karlstad fortare om de börjar sju på morgonen än om de börjar åtta? Det är stor skillnad, ”sjurallyt” har mycket mer bråttom.

Varför säger folk ”kollektivanställd”, när ingen människa blir anställd i klump?

Alla dessa frågor.

*

Gula eller orange reflexbyxor, vår tids blåställ. Jeans och skjorta, vår tids manschettyrkeskläder. Allt detta är min sanning, fast det finns en sanning till. Den berättar att våra dagars arbetarklass är en lågavlönad kvinna i offentlig sektor, gärna inom vården. Hennes berättelse bryr sig inte om schabloner.

Hon bär inga reflexbyxor men däremot bär hon upp vårt Sverige, från exportindustrin till åldringsvården. Det är hon som får båda att överleva.

Äntligen fria

Där man bränner böcker bränner man snart människor. Där man fängslar journalister, för att de modigt gör sitt jobb, fängslar man också det fria ordet och demokratin.

Därför är det en glädje att opinionen fick rätt och att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu blir fria.

Hoppas de kan färdigställa sitt reportage. Hoppas det visar sanningen om det bloddrypande oljebolag där Sveriges utrikesminister doppat sina fingrar kletiga.