Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?

Kampen för att inte Sverige ska spricka

Fullt på torget

 

Kampen för att inte Sverige ska spricka ännu mer än det redan har gjort kan se ut på många sätt. Ibland blir det inga jättelika demonstrationer, stolta paroller och storslagna tal från talarstolar. Ibland består solidariteten av att folket på en alldeles vanlig sliten liten bruksort reser sig tillsammans på ett mer oväntat sätt. Det handlar min färska krönika på Tankesmedjan Ida om.

Om stolthet.

Länk: De sjöng för att kämpa för sin bygd

Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar

Team Book

 

– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.

Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.

Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.

Den rätten får vi köpa
Hundarna håller med
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.

Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).

Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?

En gång skrev Verner von Heidenstam att Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, 
att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?

Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.

Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om Hjältarnas återkomstkonditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.

Sådant har jag svårt att bli upprörd över.

Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma.  För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.

Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.

Där kan vi tala om röstköp.

Hjältarnas återkomstDe tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

 

Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.

Vår.

… eller svika sina värderingar

Inget blogginlägg i dag och ingen blogglänk på facebook, det är söndag. Läs Anders Lindbergs ledarkrönika från Aftonbladet i stället. Några borde läsa den varje dag. Det finns bara ett jordklot, det finns bara en medmänsklighet.

Länk: S borde ändra flyktingpolitik

Vill du ha en längre text skickar jag också med Martin Gelins och Martin Adolfssons reportage i Vi Läser, från den kanadensiska författaren Alice Munros hemtrakter. Nu får Morgonhimmelhon nobelpriset. Bra, även för novellen som form.

Länk: Alice Munro, var är du?

Soluppgången är från en lite större ort än Clinton, Ontario.

Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst

Hjältarnas återkomst

Torget i Munkfors, söndag. Ungefär halva kommunen på plats för att fira de 20 som gett orten självförtroendet tillbaka.

Vad det handlar om är David mot Goliat. Den lilla lilla 3 600-personerskommunen mot resten av världen. Revanschen på storsamhället.

Vad det handlar om är solidaritet, när en alldeles vanlig bruksort reser sig tillsammans, glömmer Jante och olika uppfattningar och säger att ”Nu jädrar gör vi det här tillsammans. Nu tar vi dom!”

Vad det handlar om är vänskap. Jag tycker ju om både Munkfors och dess kör. Några känner jag, några är bekantas bekanta, några är bekantas barn. Det är så roligt att de lyckas.

Vad det handlar om är att ge cynikerna fel. Jag bryr mig inte om hur länge Anna Book har bott i Munkfors och hur stockholmarna tycker att värmländskan låter i tv.

Vad det handlar om är att Körslaget är ett av få program i sitt slag, där det inte sitter en jury och förnedrar, inga ö-råd som lär Sveriges barn att egoismen ska segra.

*

Hundarna håller medVad det inte handlar om är vilka låtar de sjunger. Det är inte alltid min musik.

Vad det inte handlar om är Anna Book. Hon är inte min sorts sångerska. (Fast sjunga kan hon och i dag på centrum i Munkfors har jag lärt mig att hon både är rolig och kan säga ”kyss mig i rôva” på allt annat än stureplanska).

Vad det inte handlar om är en kanal med bedrövliga reklamavbrott.

*

Det handlar om solidaritet. Jag råkar gilla stöniga smeder. Det är därför jag tycker Munkfors sak är vår.

Bilderna är från torget i Munkfors i dag på söndagseftermiddagen. ”Hjältarnas återkomst” heter showen. Precis så ser vi på saken. Hjältarna.

Hundarna håller medShowen blev rejält försenad, för vi fick vänta på tv-teamet från Stockholm. De körde fel i Karlstad och for till Grums. Fundera över vilket budskap det sänder. Är det en hälsning att vi på vischan inte är något värda? Är det tändvätska? En storstadsnonchalans som får sådana som jag att förvånat rösta i ett lekprogram i TV4.

När inte ens arrangörerna själva hittar till de små orternas Sverige. Då är det dags att vi låter en sådan ort vinna.

Munkfors sak är vår.

– Det ska bli strängare registrering av såna som dig

En dag blir jag inkallad till kompanichefen på I2. Han som vi både gillar och ogillar högt och rent. Stäng dörren Svensson, säger han och bläddrar i sina papper. Sedan tittar han upp.

– Det har kommit direktiv uppifrån, säger han. Det ska bli strängare registrering av såna som dig.

Orange bollDe senaste kvällarna har jag tänkt rätt mycket på den karln och samtalet från 1971. Med åren blev han en tv-kändis på sitt område och ärlig har han varit hela tiden, både när det varit bekvämt och när det inte varit det. Den gången trodde jag bara att han ville skrämmas och få mig att sluta sälja radikala soldattidningar på luckan. Det lyckades inte. Fast försäljningen lyckades inte särskilt bra den heller, om sanningen ska fram.

Samtalet fortsätter med att kaptenen förhör mig i detalj om mina politiska åsikter. Hur ser jag på försvaret av Sverige (”jotack, jag är bondson, torvan ska försvaras, sen kan vi diskutera hur politiken ska se ut innanför gränserna men torvan är helig”), hur ser jag på proletariatets diktatur (”det är två latinska ord som kan betyda nästan vad som helst, se bara hur illa det gått i öststaterna”), hur ser jag på demokratin (”jag vill förändra mycket, kapten, men det vill jag göra tillsammans med svenska folkets majoritet”).

Så där håller det på. Till slut konstaterar kaptenen att 112 Svensson bara är en radikal socialdemokrat, vad han än kallar sig själv. Det har kaptenen rätt i, fast det tar mig några år att inse den saken.

Avlyssnade telefoner
Orange boll
Vi protesterade mot Vietnamkriget. Innerst inne var vi rätt säkra på att åtminstone de ledande av oss (dit jag inte hörde) fick sina telefoner avlyssnade. Registrerade för våra åsikter? Självklart var vi det, tyckte kamraterna. Minns du inte vad säpo-männen fotograferade oss noga när vi demonstrerade mot den amerikanske ambassadören då han besökte Åmål?

Långt senare fick jag jobb, först på den strategiskt viktiga SOS-centralen och senare på Räddningsverket som också hade viktiga hemligheter för sig. För mig var det inga problem, jag råkar tro på demokrati och på organiserad medmänsklighet. Ska vi ta till stora ord tycker jag att räddningstjänst och ambulanssjukvård sysslar med just det. Organiserad medmänsklighet.

Ibland behövs hemligheterna och jag tänker sannerligen inte bli förrädare och avslöja dem.

Då log Karl Marx
Något säger mig att kaptenen faktiskt menade allvar med det där politiska förhöret. Jag börjar tro att han aldrig skickade in någon rapport angående den marxistiskt intresserade telegrafisten på femte kompaniet. Jag fick ju jobben. På Räddningsverket fick jag till och med en säkerhetsutbildning av en karl från vårt lokala säpo. Då log Karl Marx i sin himmel. Lär dig nu allt om envarsgripande, viskade det mellan molnen.

Det skulle ha varit intressant att se direktivet han hade fått, kompanichefen. Lika intressant hade det varit att se hur det gick till när skånepoliserna fick order att bygga upp sitt register över romska levande och döda, vuxna och barn.

Kapten P hade åtminstone modet att berätta. Varför teg alla dessa poliser i alla år? Någon av dem måste väl ändå ha haft en viss känsla för anständighet?

 

SpänningFotnot: Polisen i Skåne har börjat göra ett register över alla som heter Johansson nu, samt deras barn och avlidna föräldrar. Johansson är ett genomsnittligt svenskt namn och en av skånepoliserna har hört att det i genomsnitt sker en del brott. Några dessutom med efterlevande till döda föräldrar inblandade.

Flykten och värdfolket

Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.

I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.

Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.

Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.

Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:

Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.

Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.

 

Vägen

 

 

 

 

 

 

 

Ibland kan mitt svenska vemod kännas  futtigt.

 

Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

 

 

 

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.


Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

 

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Coolna, mitt klot

Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.

En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.

Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.

Det är 2000-tal.