Soppköken är här igen

Nu vandrar soppköksköerna igen i Stockholm. Det finns tider vi inte vill ha tillbaka. Förr tyckte jag det var exotiskt att visa på gamla tiders fattigdom – genom att berätta om soppköken i Ransäter och Östmark år 1868, efter missväxten. De kändes ju så fjärran.

Nu är det dags igen. Titta på bilden till höger. Den är från Dagens Arena. Klicka på länken här, så kan du läsa den utmärkta texten till bilden.

Östmark 1868. Stockholm 2012. Var det inte meningen att vi skulle ha hunnit längre, i skapandet av samhällets skyddsnät? Såhär slutar artikeln i Dagens Arena:

”I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.”


Ligger lägenheter utomhus?

Varuhuset som gett oss begrepp som Billy och den två gånger vikta insexnyckeln bjuder in till kundundersökning på sin webbplats. Jag är en vänlig själ och ställer upp. Till slut kommer frågan hur jag bor. Den har inte Ingvar formulerat själv.

Titta själv på skärmdumpen här nedan. Hur skulle du svara på undersökningsföretaget GfK:s fråga? Bor du i hus eller… ja, vadå?

Här i Sverige bor folk i hus, GfK. Nu kan det sägas.
… och Ingvar Kamprad möblerade det.

Han skulle aldrig inbilla sig att lägenheter ligger utomhus.

 

Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.

 

Klyftorna ökar, sa Borg

Klyftorna ökar inte, säger Fredrik Reinfeldt. Klyftorna ökar, säger hans finansminister. I tidningen Dagens Industri gör finansminister Anders Borg samma bedömning som LO. Det blir större och större skillnad på inkomsterna i vårt land:

”Så är det i nästan alla industriländer och det är naturligtvis besvärligt, men Sverige och de nordiska länderna tillhör de länder som har minst klyftor och det är bra”, säger han.

Den ene försöker dölja. Den andre försöker försköna. ”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio i januari i fjol.

Ja du. Och tomten finns och moderaterna uppfann cykeln.

Bakgrund: hur vi gör i Sverige
Man kan göra tvärt om också. Man kan gå till de som tjänar på orättvisorna och se hur de har det. Jo tack, rätt bra verkar det som. Det är härliga tider högst upp i näringskedjan.

Först en bakgrund. Så är det med oss svenskar, att om vi är tre stycken som delar ett intresse så bildar vi förening, startar tidning och skaffar en webbplats. Tänk efter i ditt eget liv, känner du inte igen mönstret? Idrottsklubben, hembygdsföreningen, din udda fritidssysselsättning – allt är mycket välordnat i tre steg. En förening, ett blad, en sajt.

Här är en sådan svensk förening, nu med nära 500 medlemmar och det kärva medlemskravet 25 sittningar per år. Ute. Nog vet de vilken sida av Sverige de inte tillhör.

Översidan.

Spinner sitt nät
Varför skulle Sveriges miljonärer vara annorlunda? Naturligtvis har de också sin förening. Den heter Connoisseur Club, har 11 500 medlemmar och ökar hela tiden. Redan är var tredje miljonär i landet medlem. Här får de inbjudningar till det som miljonärer kallar ”events”. Här kan de ”utöka sitt personliga nätverk” och ”interagera med andra inflytelserika personer”.

Interagera? Ja, precis som gubbarna i Dorotea gör på sitt utedass, bredvid ordförandens magasin. Interagerar och tittar på spindlarnas nätverk i taket.

Medlemskravet är kärvt för miljonärer med. Du måste vara en av dem som får tidningen Magasin Connoisseur. Den får du bara om du är miljonär. Fel, ”finansiellt framgångsrik”, kallar de det.

Den har en sajt, sa jag det? Den får vem som helst titta på än så länge.

Men ska du få tidningen måste du tjäna minst 1,2 miljoner kronor om året eller ha en förmögenhet på minst 5 miljoner. Det klarar nästan en procent av svenskarna.

Två bon eller fler
Det har gått bra för Magasin Connoisseur. Tidningen har 73 000 läsare per nummer, upplagan är 41 500 exemplar. Genomsnittsläsaren är 51 år och till 54 procent man och 46 procent kvinna. Hans snittinkomst är 2 473 747 kronor. Till 49 procent bor han i Stockholm, till 11 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö och en tredjedel av honom är bosatt i övriga landet.

Dock inte ofta i Dorotea.

69 procent av läsekretsen reser privat 4 ggr per år eller oftare. 68 procent har två boenden eller fler. 25 procent planerar att köpa ett utlandsboende. 70 procent har två bilar eller fler. 51 procent har Private Banking som tjänst (vad nu det är, har den firman kontor i Grossbol?). 54 procent har köpt något genom Connoisseur och i genomsnitt äger han 4,4 stycken klockor.

För att få tiden att gå.

Nu är inte Magasin Connoisseur den hårdhänte granskaren. Tvärt om, tidningen ”hyllar historien och traditionen bakom världens finaste varumärken”. Samtidigt som ”individen lyfts fram i personporträtt med framgångsrika företagare, näringslivsprofiler och engagerade personer med speciella livsöden”.

Fyra nummer om året. februari, maj och oktober och specialnumret i december. De kan ju inte sitta och läsa hela tiden, de ska ju på ”event” också.

Och hinna titta på klockan.

Inte rädd för Löfven
I tidningen Dagens Media nummer 3 i år blir miljonärstidningens förre chefredaktör Peder Lamm intervjuad. Han är inte chef längre, men skriver fortfarande i magasinet. Du har säkert sett honom på tv. Han ser trevlig ut.

– Det är jättekul, säger Peder Lamm i intervjun. Vi har nött på i flera år med att försöka höja kvaliteten, att göra en läsvärd produkt som folk vill spara.

Riktiga journalister säger så där. De säger inte tidning, de säger produkt. Vi har breddat innehållet, säger han. Målgruppen är ju bred, allt från den 73-årige skogsägaren i Norrland till den coola tjejen på Stureplan som handlar Gucci.

Nu frågar intervjuaren om hur det skulle gå för miljonärsmagasinet om socialdemokraten Stefan Löfven kastade ut Reinfeldt från Rosenbad. Är du rädd för en Löfven-effekt då? Nej, det är inte Peder Lamm. Men borde inte en borgerlig politik skapa fler miljonärer? Absolut. Magasin Connoisseurs läsare vet vem de ska rösta på, säger Peder Lamm.

– Men historiskt sett så har socialdemokraternas politik aldrig varit ett hot mot kapitalet. Se bara på Sträng och Wallenberg, vilka kompisar de var.

En arbetares livslön per år
Klyftorna ökar inte, sa Reinfeldt. Jo, sa Borg. Hur är det nu med det? Landsorganisationen i Sverige, LO, har undersökt saken. De kom också fram till att framtiden verkar ljus för svensk miljonärsrörelse. Fast riktigt så säger de förstås inte.

Rättvist är det inte.

LO berättar om klyftorna i sin rapport Makteliten – kommer igen. Här har de undersökt omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare, de stora kapitalägarna ingår inte. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO-ekonomerna Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver mer om rapporten i DN debatt den 29 februari.

År 2010 tjänade makteliten i landet i genomsnitt över fem miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Den skillnaden ökade jämfört med året innan. Då tjänade makteliten lika mycket som 16 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Prata med Reinfeldt, Borg!
Anders Borg får gå hem och prata med Fredrik Reinfeldt om sanningen. Sanningen är att klyftorna ökar. Sanningen är att det väl var meningen.

Men så säg det då.

 

Detta kan andra aldrig lära sig

Den isländske författaren Hallgrimur Helgason har kommit med en ny roman, Kvinnan i 1000 grader. Där berättar han hur de nordiska språken uppstod. Svenskarna smackar på efter bästa förmåga, skriver Hallgrimur, och fortsätter:

Isländskan kom till genom att islänningarna lovade bevara det gamla språket, bara de fick vara i fred när vi andra började fjäska för tyskar och fransmän. Danskan tog folketinget beslut om: ”Ja, så ska vi tala. Detta kan andra aldrig lära sig!”. Norskan skapades när ett helt folk bestämde sig för att försöka att inte tala danska.

Språkhistoria är en bransch för di hårde.

Engelsk läsövning: #swedishsayings

Det finns en hashtag på twitter: #swedishsayings. Tanken är att du ska översätta svenska uttryck till mer eller mindre bra engelska. En del twittrare är riktigt skickliga på att visa den språkliga skillnaden mellan engelska ord och svensk innebörd. Take it piano. No danger on the roof. Put onion on the salmon. Now the boiled pork is fried. Self is best farm hand. Can we this now or what? That, the cat knows.

Då provar jag själv: Dont give you on mountains when there are small stones. #swedishsayings

Nej, jag är nog inte den typen. Mitt favorittalesätt hittade jag upptecknad i en tidig 1800-talsbok på Sunne bibliotek. Stort namn på litten by, hunn hette Håkan. Tror inte det skulle göra sig på brittiska. Det är bara så roligt att leka.

Vänta, den här då? Everything in its place, the skates in the refrigerator. #swedishsayings

Jaså, inte den heller nej.


 


Förorten? Efter läsande av boken om Zlatan

Nej, jag är inte från förorten. Jag är från före förorten.

Ni hade ju asfalt och kiosk, hiss och sopnedkast. Vi hade grusväg, trätrappa och storspov. Inte en enda människa snodde några cyklar. Vi ville inte, men det skulle ändå inte ha gått. Grannarna kände igen dem. Hur skulle vi ha kunnat knycka andratränarens cykel? Vi hade ingen förstatränare ens.

Men storspov, gott om storspov.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.