Lärdomar – Sida 41 – SVENSSONS SLÄNG

Mellan redan och fortfarande

Solen går upp och frukosten går ner. Innan du hinner tugga färdigt har ett år till gått.

Det är inte så noga med årtal. Jag föredrar årsringar, flyttfågelcykler och andra mer naturliga påminnelser från den tid som hela tiden kommer till oss. Tiden går inte, hon kommer till oss.

Livtets eget komma-tecken.

Duktig gubbe
Läser du mitt förra inlägg så hittar du två nyckelord i texten. Redan och fortfarande. Mellan de två orden lever vi större delen av våra liv.
– Å vad duktigt, kan du redan gå.
– Å vad strongt, kan farbror fortfarande gå.

Byt ut gå mot att cykla, göra bechamelsås eller ha sex, perspektivmarkörerna är de samma.
– Jaså, det klarar du fortfarande. Duktig gubbe.

Till fiskbullar antar jag?

Där går det livat till om dagarna

Det är någonting med perspektivet och jaget.

Å ena sidan är du dig själv, det har du varit sedan elvaårsåldern. Nyfiken, kort stubin, naturintresserad. Eller hur nu just du blev.

Å andra sidan ser du världen genom nya glasögon hela tiden. Du blir äldre, får nya erfarenheter och flyttar ditt perspektiv. En dag är plötsligt 50-åriga damer riktigt snygga, det var de inte 1964. En dag är pilfinken inte alls lika tråkig som du har tyckt.

En medelålder
Kommen så långt tar jag fram Olle Holmberg ur bokhyllan, avdelningen böcker med korta texter och eftertänksamheter. Boken jag får tag i heter Tankar i en husvagn och på sidan 122 har han hittat en intressant ålder på en människa:

”Han var, då vår berättelse börjar, någonstans i den ålder då ingen längre sa till honom: ’Vad du är duktig som redan kan gå’ och ingen ännu hade börjat säga: ’vad du är duktig som fortfarande kan gå!’”.

Där.
Där går det livat till om dagarna.

### Eller på sidorna 82 och 136:
### ”Med löpning, släggkastning och vedsågning tränar jag den tvärstrimmiga muskulaturen som är handlingsmuskulaturen; med vrede, sorg, kärlek och religion den glatta, inälvsmuskulaturen, känslolivets säte och underlag.”
### ”Då och då grips jag av häpen tacksamhet vid tanken på alla de goda människor som finns i världen, kloka, rättsinniga, i själen smyckade med skönhet. De visar vägen när man frågar dem, och gör det rätt. De lämnar tillbaka hittegods. De överfaller inte värnlösa. De är inte utklutade, fullklutade, falskklutade, utan ser ut för vad de är.”

När jag får lust att beställa traktorkursen

Jag kan inte släppa tanken på den där Hermodskursen som pappa anmälde sig till. 35 kronor kostade den, i almanackan stod det vårvintern 1949 och strax skulle de flytta till gården Almar.

Hur kan man lära sig köra traktor per post?

Traktorer och traktorredskap hette brevkursen. Det ser jag, för jag har själva kursgarantin från 3 mars kvar. När pappa hade betalat fick han ett garantiintyg på att kursen skulle bli av. Ordning och reda.

Tänkte de köpa traktor, lagom till att de började arrendera det nya stället, mina föräldrar och farföräldrar? Farfar var hästkarl. Vår snälla Sessan fanns kvar långt efter 1949 och jag minns fortfarande turer med häst och vagn till järnvägsstationen i Skåre norr om Karlstad. En gång ställde pappa mig i ett stort cementrör på flaket till vagnen som Sessan drog. Skåreborna log och vinkade när de såg mitt huvud sticka upp. Röret skulle bli brunn när vi täckdikade Almar.

En Fordson Major hade vi i mitten av 50-talet, det minns jag. Köpte de den när pappa läst kursen? Namnet uttalades alltid på kallstamål, som om traktorn var gammalt befäl på I2 i stan. Ma-jooor. Så uttalar jag den traktorn än. Fårdsånn Ma-jooor.

Finns på antikvariat
Jag söker på nätet. Till min förvåning hittar jag kursen på antikvariat Röde Orm, inbunden med alla tio kursbreven. 200 kronor. Ska jag slå till? Det blir en julklapp till mig själv och så får jag samtidigt veta hur det gick till när pappa lärde sig köra traktor i Värmland via brev från Malmö.

Funderar. Hur mycket var 35 kronor 1949? Lika mycket som 629 kronor i dag, påstår nätet. Året därpå var lönen för ett manligt dagsverke 18 kronor och 8 öre, berättar en bok jag faktiskt har. Ett kvinnligt dagsverke gav 15:29, världen var inte rättvis då heller.

Vid det här laget är jag besatt av pappas kurs. Jag är precis på vippen att slå till och göra affär med Röde Orm när en tanke slår mig. På pirriga ben skyndar jag till nedersta hyllan i gästrummet. Det är där pappas jordbruksböcker står. De som han sparade i alla år, fast vi slutade med jordbruket 1968.

Jag har den redan
Mellan Kaninskötsel och Husdjurens sjukdomar hittar jag den. Rött klotband, välbevarad: Traktorer och traktorredskap. Fick han boken efteråt, när han gått själva kursen? Kursbreven fick de ju ett i taget. Skickade Hermods boken när deltagarna läst alla tio breven och postat sina svar?

Brev 9, fråga 1, 5 och 6:
Förklara, varför remskiveeffekten i regel är mindre än motoreffekten.
Hur skall a) skivristen, b) skumristen på en traktorplog ställas in?
Hur justerar man utlösningsanordningen på en Sesamplog om utlösning sker alltför lätt?

Det är en speciell känsla att hålla i boken. Vad drömde pappa, när han läste om nedre dödpunkten, gummihjulstraktorer och start av kall motor? Jordbrukets mekanisering hade redan börjat, några år senare skulle den bidra på allvar till flykten från landsbygden. I slutet av 1960-talet, när vi själva blev en del av statistiken, lades det ner 25 småbruk per dygn i Sverige.

Våren 1968 var vår gård en av de 25, då hade vi flyttat från Almar.
Jag har inte slutat göra uppror än.

Allt börjar med solen
Självklart kan du inte lära dig köra traktor per korrespondens. Det begriper agronom Karl-Åke Svensson mycket väl. Det är han som skriver kursbreven i brevkursen Traktorer och traktorredskap åt Hermods. De tio kapitlen i det röda klotbandet är läsvärda än i dag. Han börjar ambitiöst med själva energin och sedan är kursen i gång:

”Energi betyder egentligen verksamhet eller handlingskraft, och man brukar också säga, att energi är förmåga att utföra ett arbete. För att en tyngd skall lyftas från marken, måste en ansträngning göras, ett arbete uträttas. Om en kropp har lyfts ett stycke från marken, har den fått förmåga att lyfta en annan lika tung kropp, därigenom att den själv ånyo sänkes till marken.”

”Den egentliga energikällan för oss är solen. /…/ Det är denna energi, som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.”

”Inom kommunikationsväsendet har förbränningsmotorn åstadkommit en verklig revolution. Man behöver endast tänka på de milliontals automobiler och liknande fordon, som äro i bruk, för att inse motorernas betydelse inom detta område.”

”En förbränningsmotor utvecklar vid ett visst tillfälle en effekt av 1 350 kgm/s. Beräkna effekten i hästkrafter.”

”De viktigaste motordrivmedlen äro bensin, sprit-bensinblandningar, motorfotogen och motorbrännoljor.”

”Förgasarmotorn är den vanligaste traktormotorn.”

”Är motorn fullt varm, kan den startas direkt på fotogen. Om motorstopp inträffar under körningen, behöver man sålunda inte använda bensin vid starten.”

Stort till smått, smått till stort
Jag har aldrig varit intresserad av motorer, inte sedan mopeden fullgjort sin nytta. (Kära nån, den kära vännen och jag har 50-årsjubileum till sommaren). Traktorer gillar jag mer nu än då, för nu skyller jag på dem när jag vill se Bonde söker fru. Fast visst tänker Karl-Åke Svensson som jag:

”Om motorn inte går i gång vid startförsök eller plötsligt stoppar under körningen, gäller det att snabbt finna orsaken härtill. För att lättast finna felet bör Ni följa ett visst system.”

I kursbrev 10 hittar jag skissen över hur rundharvning går till. Den speciella form av färdande på fosterjorden som jag ägnat många dagar av mitt liv åt och som gjort att jag bestämt mig för att aldrig någonsin klippa gräsmattan på det sättet. Fast det vore effektivast.

Sådana här finurligheter vimlar boken av:
”Om ackumulatorbatteriets poler sakna märkning, kan Ni lätt kontrollera vilken som är plus- eller minuspol, genom att fästa en järntråd vid vardera polen. Trådarna hållas på något avstånd från varandra i en kopp vatten tillsatt med en nypa salt. Den tråd, som lämnar gasblåsor, sitter vid minuspolen.”

Eller den här, underbara:
”Det är ganska vanligt, att man använder för stora redskap till små traktorer, under det att redskapen till stora traktorer ofta väljas för små.”

Intönäsch’önell
I början av inlägget berättade jag hur vi bönder i Grava socken uttalade traktormärket Fordson Major i mitten på 1950-talet. Det var inte menat att förklena oss och våra grannar. Vi producerade mat och få av oss hade gått ens en kortare studiecirkel i engelska den gången. Vi gjorde mat, det var vad vi gjorde.

Karl-Åke Svensson inser problemet. Traktorer har en tendens att ha engelska namn och deras användare i slutet av 1940-talet har en tendens att inte ha läst engelska. Nå, han tänker som jag. En får inte göre fôlk bet. Här är hans förslag till uttal, nederst på sidan 3 i brev 7. Jag älskar honom för det:

”1 Uttalas intönäsch’önell, 2 fa’måll, 3 keis, 4 ålli’vö, 5 all’is tja’mös, 6 dir, 7 mäss’i härr’is, 8 kätt’öpillö.”

Tänk den som hade en kätt’öpillö.

Komplettering till julregler

I går publicerade jag regler för hur julen får firas, så det ska bli lite ordning. Du kan klicka och läsa dem här. De skrevs först på skoj men snart också för att dokumentera hur två 50-talister i en mindre svensk kommun i ett skogslän beter sig. Två envisa traditionalister med (i de här frågorna) viss förändringsbenägenhet. Viss. Vi har ju börjat med strumppresenter, när nu det skedde, och med ledljusslinga för några år sedan.

Trots att vi är kärnkraftsmotståndare.

Alla dagar ska inte se likadana ut. Där har du vårt motto. Alltså äter vi inga semlor i oktober, tar inte in granen vid Lucia och spelar inte in Kalle Ankas jul på video. Så lever vi och det är mycket medvetet.

Du måste inte
Här är några kompletteringar till gårdagens 21 regler:

1. Du måste inte fira jul och Lucia. Alla tror inte på en kämpande kvinna från Sicilien med mörkt skinn och mycket jävlaranamma. Alla tror inte på ett judiskt flyktingbarn i ett stall i Palestina, fött före sex. Alla tillber inte ett turkiskt helgon med vitt skägg, röd rock och säckar fulla med presenter. Det är helt OK. Var och en får bli salig på sin tro. En del tror inte ens att renar kan flyga.

Respektera det.
Själv tror jag inte på kommersialismens avarter.

2. Om du nu firar Lucia så får hon vara en han om han vill och hen måste inte ha mörkt skinn som den ursprungliga lucian, hon eller han kan gärna ha annan hudfärg. Till och med skär.

3. Du måste inte ha gran, stake, klapp eller årets systembolagsglögg. Du blir snäll av pepparkakor och du får önska dig nåt om du lyckas dela kakan i tre delar, men du måste inte.

4. Du måste inte fira den färska traditionen att varje år klaga på en välment luciaannons, ett falskt Facebookinlägg om att pepparkaksgubbar är förbjudna i Närke eller att Stilla Natt inte får sjungas för att den är skriven av en nationellt pålitlig tysk. Det är den inte.

Du måste helt enkelt inte vara med i ett enda julraseri. Rasa och rasist börjar märkvärdigt lika, fundera över varför.

Jesus delade fiskar och bröd på ett berg i Palestina men några hatinlägg på Facebook delade han aldrig.

5. Du måste inte ens följa mina regler även om du firar jul. De är skrivna på skoj. I vårt hus lever vi efter dem – men det är vi. Jag måste ju ärligen erkänna att våra seder har ändrat sig nååååååååågot sedan 1974.

6. Fast… semlor i oktober … Blir inte dina år till slut rätt jämngrå och enahanda om du fortsätter så?

Alla dagar ska inte vara likadana.

Regler för hur jul får firas

Före 24 december
1. Vid första advent ställs adventsstake fram och första ljuset tänds. (Ett nytt ljus tänds sedan varje söndag fram till jul, varvid vers läses).
2. Samtidigt tänds en mindre ledljusslinga utomhus.
3. Julklappar köps i lagom mängd.
4. Julgran anskaffas.
5. Om aftonen den 23 december tas granen in och kläs. Aldrig förr. De sista julklapparna slås in, klapparna läggs under granen.
6. När detta är klart får julskinkan, julbrödet och julmusten provsmakas, liksom sillsalladen. Aldrig förr.
7. Sist hängs strumpor upp vid sänggaveln.
8. Om någon bjuder på julmust eller julbord tidigare under advent mottages detta vänligt men bestämt, du är inte oartig.

24 december
9. På julaftonens morgon får du första gången säga God Jul! Dock är det lovligt att önska varandra God jul vid hemgång från skola eller arbete, om aftonen när du går på julledigheten.
10. Nu på morgonen finns det småpresenter i vars och ens strumpor. De har lagts dit i smyg under natten, vete hundan av vem.
11. Julmusik spelas i radio eller annan maskin. Frukost med risgrynsgröt.
12. Kalle Ankas jul visas på tv kl 15.00, alla tittar. Det är en uråldrig äktsvensk tradition och måste följas. Gubbgnäll mot inslag som kortats eller strukits är en alldeles för modern sed för att följas.
13. Efter det serveras julbord.
14. Så småningom serveras glögg och pepparkakor. Om så önskas går valfri vuxen för att köpa kvällstidning.
15. Tomte dyker upp och önskar God Jul. Hen börjar dela ut julklapparna som ligger under granen.
16. Tomten går, efter att först ha fått julgodis, så hen inte ska gå ut med julen. Det sista är mycket viktigt.
17. Du läser julboken.

25 december
18. Dagen därpå, den 25:e, hälsar ni varandra med ett glatt God fortsättning och äter förstärkt frukost med julskinka och sillsallad.

### Den här texten vände mitt i. Först ville jag bara skoja och med milt våld tvinga min omgivning och bloggens besökare att leva efter reglerna.
### Då insåg jag att det är såhär vi firar i början på 2000-talet, den kära vännen och jag, och att seder ändrar sig. Våra med. Strumpor och ljusslinga hade vi aldrig förr.
### Jag hade börjat förstå att vi måste dokumentera hur två 50-talister i södra Värmland firar år 2016. Det har redan ändrat sig mycket i den yngre generationen. Hoppas Nordiska museet och andra trogna traditionalister antecknar.

Det ändrar sig, sa jag. Det får ändra sig.
Bara vi slipper nästan alla ändringar.

Senare under året
19. Semlor före fettisdagen är strängeligen förbjudna, såvida du inte blir bjuden. Du är inte oartig.
20. Midsommar firas vid midsommar, aldrig tidigare.
21. Varje klämdag för anställd och studerande bör betraktas som en karneval. Pensionär och annan dagledig deltar efter förmåga.

Du är inte oartig.

### Tillägg 17 dec: Komplettering till julregler

Löparlärdom nr 140-144

Sitter i badkaret och kommer på en sak. (Har också lagt ut alla de tidigare bloggade löparlärdomarna under huvudlänken Löpa nu).

Löparlärdom nr 140: En dag i badkaret kommer du att upptäcka att du har en 85-årings lår. Sitt kvar. Tvätta håret, det går i alla fall fort.

Löparlärdom nr 141: Du är 65 år. Lår ska krympa. Tänk att du är etiopisk långlöpare. Har inte dom smala ben? Hinner inte dom fram fort?

Löparlärdom nr 142: Vill du inte åldras med värdighet finns alltid alternativet att styrketräna benen. Vi som var med i 80-talets joggingvåg brukar hitta en artikel om saken i Runners World varje år: Styrketräning för tunnhåriga. Än har ingen följt programmet. Numera tvivlar vi ändå liiite grand på att vi ska vinna maran vid nästa OS.

Löparlärdom nr 143: Muskelmassa ska krympa när du blir pensionär. Det är meningen. Kämpa gärna emot, ge aldrig upp. Men du måste också inse att det finns en mening med att nya generationer vinner. I långa loppet.

Löparlärdom nr 144: Själv springer jag uppför en backe då och då. Gång på gång uppför denna backe. Det känns fint i vaderna och symboliskt i skallen. Vad var det han hette? Sisyfos? Släng dig i väggen Sisyfos, här ser du en viting med östafrikanska lår.

Först upp vinner.

Vänta, vad ska du ha den där stora stenen med dig uppför elljusbacken i Forshaga för?

Släpp taget gubbe.

En enda notering

Ända sedan jag slutade på sågen i Molkom har jag skrivit listor. Ett rörigt minne och ett antal rörliga jobb gjorde att jag måste. Det kom alltid nya sysslor under dagen.

Problemet var att dagens lista så ofta försvann mellan andra blad.

Då kom vår begåvade it-ansvarige för några år sedan och visade mig dataprogrammet som gjorde att jag både kunde skriva listan och ha den kvar.

Det programmet har jag fortsätt att använda, även efter sista arbetsdagens slut. En flik per månad, en lista per dag. (Jag har flikar för större projekt också. Stolpjakt, Konsumkrönikor och sånt). Lätt att använda, lätt att lägga in filer, bilder och skriva textutkast där. Enkelt att synkronisera mellan dator och mobil, så jag alltid når den.

Det är bara det att just i dag är jag lat. En enda sak på listan.
Gôtt.

### Vänta, jag ska vattna blommorna också.
### Här är en annan som gillar listor. Se Ulf Nordströms film på Youtube: Livets främsta redskap

Skatan och motljuset

Ute på lång skogspromenad med min vän M. De promenaderna ska jag berätta mer om en annan gång, om luren och gropen och … men det tar vi då.

Nå. Efter två och en halv timme i markerna kliver vi ut ur granskogen intill min gata. När vi passerar pulkakullen kommer en vacker kvinna i sina bästa år vandrande söderifrån med två hundar.

Kamrat M och jag ser likadant på livet, fotograf är han dessutom, så han utbrister spontant:
– Va grannt! Skata i motljus!

Kvinnan med hundarna ser inte att det verkligen går en pica pica med lång stjärt på toppen av pulkakullen (det är den han menar), men hör oss gör hon ju. Hon ser full i skratt ut.
– Ja på kullen ja! ropar jag.

Det räddar inte situationen.

Hur du sällan vinner opinionskrig

Ska man kasta föremål på folk, för den goda sakens skull? Ibland är det nyttigt att tänka efter. Nu har jag gjort det.

Debatten bröt ut för ett tag sedan. De bruna i Norden ville demonstrera i Stockholm, tätt intill den judiska synagogan dessutom, och polisen hade vänligheten att säga ja till färdplanen.

Naturligtvis planerades en motdemonstration. En sådan organiserades också av organisationerna Rött Forum, Seko Stockholm, Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland, Unga Elektriker, Unga Byggare, SSU Stockholm, Ung Vänster Stockholm, Studenter mot Rasism, Vänsterpartiet Storstockholm och Feministiskt Initiativ.

Så långt var frågan enkel. Låt inte de bruna tåga utan att protestera. Låt polisledningen få höra vilket historielöst beslut det var att tillåta dem att samlas precis intill judiska församlingen.

Silberstein: Håll nazisterna borta från synagogan
AB: Nazisterna kräver att vi är tysta

”Släng snö på’rom!”
Nu råkade det ha snöat rejält i Stockholmstrakten. Ett sådant där rikssnöväder som gör att även vi snölösa ute i landet tycker oss höra skorna knarra när vi går ut. Ett som får huvudkommuninnevånare att tro att det var de som först tänkte tanken om jämlik snöröjning.

– Vi kastar snöboll på’rom! tyckte en förhoppningsfull svartklädd ung man i ett socialt medium någonstans. De svarta planerade sin egen bråkigare motdemonstration. Snart var debatten igång. Jag reagerade väl som många andra spontana typer, först.

Kul. Gör’t. Släng snö.

”Var inte snälla”
Den känslan gick över på femton sekunder. Då hade jag insett att en kastad snöboll mot ett brunt tåg inte är som vilken lekfull snöboll som helst. För att citera mig själv:

”Det blir säkert jättekul för stunden att kasta de där snöbollarna. Det kommer säkert att få uppmärksamhet. Men aktionen är otaktisk så det skriker om det, av två skäl:

1. Den riskerar att bidra till en våldsspiral. Nästa gång snöbollar med stenar i, gången därpå stenar utan snö runt, gången därpå… Oavsett vilken sida som står på tur att eskalera. Vi ska inte medverka till en sådan utveckling.

2. Den kommer att ge oss massor av negativ uppmärksamhet och stöta bort folk från den antirasistiska fronten. Det har den redan gjort. De här bilderna kommer att fastna på näthinnorna hos många som hade varit möjliga att vinna för vår sak. Folk som inte gillar gatuslagsmål.

Snällhet mot rasisterna i november 2016 är att ge dem ett snöbollskrig i julklapp. Var inte snälla.”

Bilderna talar till magen
Nu har jag tänkt färdigt. Jag har inte ändrat mig. Ty vilken bild gav våra lättledda svenska riksmedier av den där lördagen? Bilden av snöbollar (och knallskott) som flyger genom luften. Bilden av svartmaskerade kastare.

De bilderna talar inte till förnuftet, de talar till magen. Det ser en ju vilka som är huliganer där.

Opinionskrig vinner du sällan genom kast med liten boll.

Kära kommun, är jag ikapp nu?

Berättelsen om en värk, ett mutter och ett nytt stolt gatuplock.

Måndag, solsken och fyra grader kallt. Medan talgoxar och grönfinkar äter mellanmål i vårt paradisäppelträd ägnar jag mig åt viktiga pensionärsgöromål. Spelar sudoku i mobilen och läser nyheter på Facebook. Någon råkar vara på Kuba när kubanerna samlas i massor för att sörja Fidel, någon kämpar med att tillverka vita blodkroppar, någon skriver dikt om stiltjens dagar. I tanken finns jag vid deras sida, var och en.

Nu blev det nästan rekord i sudokun.
Äter lördagens rester, penne och köttbullar.

Den vanliga värken i höger baklår
När solen börjar fundera på att gå ner bakom Skottaberget tar jag mig slutligen samman och kliver i löparskor och springoverall. Höger baklår värker efter lördagens spadvändning av trädgårdslandet men en får inte ge tappt. Den värken får jag varje gång; efter långpass med men mest efter grävjobben.

Den som ser mig i aktion med en spade brukar känna igen farfar. Samma ivrighet, samma brådska i armar och blick. Gräva sakta går inte.

Kanske är det ischias, kanske träningsvärk men ibland tror jag på skidåkarnas kompartmentsyndrom. Det blir för trångt för muskeln, den som två överläkare trodde var en tumör i mitten av 1990-talet. Röntgenbilden av låret den gången visade inte minsta förändring, då hade jag fruktat det värsta länge.

Jag kan ju inte komma till landstinget nu och be dem operera en 65-åring. Motionslöpningen fungerar hjälpligt bara jag inte springer för långt och det är bara när jag gräver landet det blir riktigt illa. Efter några dagar går det alltid över.

Kanske är det någon gammal skada som spökar.
En får inte ge tappt.

Nu ska ho’ kuttes
Jag tänder lampor så huset ska se bebott ut, knäpper igång gps-klockan och väntar tills hon är vän med satelliterna. Klick och iväg nerför gångvägen. Viker vänster, genar över gräset mot Grossbolstorpsvägen och lufsar vidare uppför backen mot Norrliden. Låret protesterar inte alltför mycket, särskilt inte när vi springer på tå, skorna och jag.

Gudskelov har jag lärt mig låta bli att titta på pulsnoteringen hela tiden, sist hade jag hög puls här i början. Inte nu, men det vet jag inte än.

Två projekt sysselsätter mig medan kylan nafsar kärvänligt i kinderna. Ett styck bilnummer och ett styck nytillverkad gata. Jag samlar på bilnummer och letar efter 505. Förgäves i dag, men det vet jag inte heller än.

Gatan är den som leder till vår nya återvinningscentral i kommunen. Den har jag kört en gång men aldrig sprungit. Hoppas jag orkar dit med låret. Nu ska ho’ kuttes.

Rakt in bland vildsvinen
Vid Ånäs står några bilar på parkeringen, ingen med rätt nummer. Jag fortsätter längs vår asfalterade banvall, passerar de sista husen i tätorten. När jag ränner över gamla Dejevägen flyger en nötskrika före mig norrut. Vid bron över Kvarntorpsån cyklade en bekant rakt in i en vildsvinsflock härom året, men nu är det grisfritt så långt ögat kan nå och jag slipper skrika. Isen frasar i ån, skuggorna blir allt längre, låret muttrar men matar på.

För två år sedan sprang jag alla gator i tätorterna på Forshaga kommuns turistkarta. Barnsligt, jag vet, men det var en rolig lek som gav mening åt mitt löpande en höst i livet. (Läs gärna mer här).

Nu har jag insett att kommunen gjorde en ny gata när man byggde nya återvinningsstationen. Den som vi modigt visar upp som första intrycket av vår centralort, för de besökare som kommer norrifrån. Den gatan har jag aldrig löpt.

Mitt stolta gatuplock
Jag passerar några halvgnagda stora aspar och en bäverstig och viker av över bron till gärdet med nya industriområdet. Benen trivs bättre med grusvägen som är där i början. Nu ser vi den osprungna gatan, hurra! Jag springer åt höger genom återvinningsstationen och ut igen, till där gatan börjar.

Traktorgatan. Bra namn. Nu vänder jag och följer den söderut på väg hemåt. Färsk asfalt, färsk notering för mitt stolta gatuplock. I morgon ska jag skriva till kommunen och fråga gatukontoret om produktionsläget. Ni har väl inte gått och lagt ut fler gator bakom min rygg sedan 2014?

Borta vid Skottaberget leker solen kurragömma.
Höger baklår tycker att jag är en stor idiot.