Hon bär inga gula reflexbyxor

Varför börjar de som har praktiska jobb klockan sju på morgonen, medan vi kontorsslavar ofta börjar senare?

Varför kör de flesta som ska från mitt Forshaga till Karlstad fortare om de börjar sju på morgonen än om de börjar åtta? Det är stor skillnad, ”sjurallyt” har mycket mer bråttom.

Varför säger folk ”kollektivanställd”, när ingen människa blir anställd i klump?

Alla dessa frågor.

*

Gula eller orange reflexbyxor, vår tids blåställ. Jeans och skjorta, vår tids manschettyrkeskläder. Allt detta är min sanning, fast det finns en sanning till. Den berättar att våra dagars arbetarklass är en lågavlönad kvinna i offentlig sektor, gärna inom vården. Hennes berättelse bryr sig inte om schabloner.

Hon bär inga reflexbyxor men däremot bär hon upp vårt Sverige, från exportindustrin till åldringsvården. Det är hon som får båda att överleva.

Yrke: kolla karlars upphetsning

Det är naturligtvis så korkat, människofientligt och medeltida att man inte trodde det var möjligt. I Slovakien och Tjeckien testar myndigheterna män som söker asyl, för att se om de är homosexuella. Testerna utförs av läkare som visar heterosexuell pornografi och samtidigt undersöker om flyktingarna blir sexuellt upphetsade.

Det är givetvis så emot läkaretiken som det bara går. Dessutom kunde man ju fråga sig vad de ska med svaret till och exakt hur själva undersökningen går till. Men det är inte det jag funderar över. Mest undrar jag vad doktorn svarar när hans femåring frågar:

– Hur var det på jobbet i dag, pappa?
– Jovars, det var en som fick ett praktfullt st… Neeeej, det var lugnt faktiskt. Vill du ha ett fikon?

 

Källa: SVT Text som citerar EU:s migrationskommissionär Cecilia Malmström. I radions ekonyheter säger hon att homotesterna är fullkomligt barbariska. TT, SVT.se, SvD.se med flera har en liknande notis.

 

 

 

 

Sanningen om knövvligheta på arbetsmarknaden, kapitalets visklek och vår bleka död

– en dikt


Du måste jobba tills du blir 75
viskar regeringen i ditt högra öra
Du måste vara under 40
viskar alla platsannonser
i ditt vänstra öra

Vilket öra väljer du?
Det är högern som viskar i båda

Den som har jobb ska arbeta
ihjäl sig
Den som inte har jobb ska längta
ihjäl sig

Vilken död väljer du?
Du har inget val

Viktor Root

 

 

 

 

 

Svensk arbetsmarknad har sina väktare.

Filar och mår bra

Kväll med datorn i knäet, filar på en krönika till en kommande webbplats som en vän håller på och skapar. Trevligt att någon ber en, när det fria skrivandet blivit roligt igen. Få se nu, jag tar med resorna till Fryksdalen och Värmlandsbro. Åland, den turen ska vi inte glömma.

Tack seriefigurerna Pigge & Gnidde i veckotidningen där hemma, som lärde mig läsa bokstäverna. Tack lärare och andra som tragglat med mitt eget skrivande.

Färdig skrivkarl är jag inte och blir säkert aldrig, men vi jobbar vidare språket och jag. Ibland har vi något att säga, det är första kravet. Sedan måste vi ha något att säga, det är andra kravet.

Samt tredje.

 

 

 

 

 

Pratar med sig själv

Ibland är det som om mitt facebookflöde börjar prata med sig själv. Det ena inlägget hälsar till det andra, utan att de vet om det.

Nu gäller det bara för den unge mannen på bilden, med skor för 70 euro, att välja. Avdelningschef på psykiatriska öppenvården, kan det vara något?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad hon och hennes systrar behöver välja vet jag.

 

Två inlägg i rad från vänner på facebook i går. Pojken med skorna behöver förresten göra samma val som flickan vid symaskinen.

Två viktiga iakttagelser framför tv:n

1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?

2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.

Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.

Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.

 

 

 

 

 

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.

Frågor på sågen

Två frågor bekymrade oss:
Om han hade lyckats köpa virke, så vi kunde såga.
Om han hade fått sålt.

Gick det bra luktade båda svaren gott. Trä gör gärna det.

Att jobbet kunde vara hårt även uppe på kontoret
tänkte vi aldrig på.

 

(1980 gav jag ut kortprosasamlingen Leendet i vedlådan på Bonniers förlag. En samling korta prosatexter som utspelar sig på ett sågverk. Det här är en färsk fortsättning, 32 år senare).

 

Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.