Kursen Presstjänst for rookies, avsnitt elva

Och nu har vi kommit till det avsnitt i kursen presstjänst for rookies, som handlar om hur du säger när du inte riktigt minns eller vill eller törs säga det du kanske egentligen borde ha sagt om du hade kommit ihåg, velat, vågat eller fått det rådet av presschefen.

Videolektion 11, mumbojumbo
Klicka här.
Vill du får du gärna dubbelklicka. Här.
– Säg efter nu, glöm inte titta på intervjuaren.
– En gång till, bättre kan du. Intervjuaren, titta på intervjuaren!
– Trovärdigare! Jobba! Skit i om intervjuaren är 2.10 lång, se’n i ögona! Jobba.

 

Nöjda kunder: Det här kursavsnittet rekommenderas av ett flertal nöjda kunder, så som T Billström, B Ringholm och S Tolgfors (fast i det länkade avsnittet satt han hemma och tränade på att säga nja men kanske eventuellt visste inte riktigt jag förnekar fast bara lite, vapenfabrik jag tyckte dom sa vattenfabrik).

Klyftorna ökar, sa Borg

Klyftorna ökar inte, säger Fredrik Reinfeldt. Klyftorna ökar, säger hans finansminister. I tidningen Dagens Industri gör finansminister Anders Borg samma bedömning som LO. Det blir större och större skillnad på inkomsterna i vårt land:

”Så är det i nästan alla industriländer och det är naturligtvis besvärligt, men Sverige och de nordiska länderna tillhör de länder som har minst klyftor och det är bra”, säger han.

Den ene försöker dölja. Den andre försöker försköna. ”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i Sveriges Radio i januari i fjol.

Ja du. Och tomten finns och moderaterna uppfann cykeln.

Bakgrund: hur vi gör i Sverige
Man kan göra tvärt om också. Man kan gå till de som tjänar på orättvisorna och se hur de har det. Jo tack, rätt bra verkar det som. Det är härliga tider högst upp i näringskedjan.

Först en bakgrund. Så är det med oss svenskar, att om vi är tre stycken som delar ett intresse så bildar vi förening, startar tidning och skaffar en webbplats. Tänk efter i ditt eget liv, känner du inte igen mönstret? Idrottsklubben, hembygdsföreningen, din udda fritidssysselsättning – allt är mycket välordnat i tre steg. En förening, ett blad, en sajt.

Här är en sådan svensk förening, nu med nära 500 medlemmar och det kärva medlemskravet 25 sittningar per år. Ute. Nog vet de vilken sida av Sverige de inte tillhör.

Översidan.

Spinner sitt nät
Varför skulle Sveriges miljonärer vara annorlunda? Naturligtvis har de också sin förening. Den heter Connoisseur Club, har 11 500 medlemmar och ökar hela tiden. Redan är var tredje miljonär i landet medlem. Här får de inbjudningar till det som miljonärer kallar ”events”. Här kan de ”utöka sitt personliga nätverk” och ”interagera med andra inflytelserika personer”.

Interagera? Ja, precis som gubbarna i Dorotea gör på sitt utedass, bredvid ordförandens magasin. Interagerar och tittar på spindlarnas nätverk i taket.

Medlemskravet är kärvt för miljonärer med. Du måste vara en av dem som får tidningen Magasin Connoisseur. Den får du bara om du är miljonär. Fel, ”finansiellt framgångsrik”, kallar de det.

Den har en sajt, sa jag det? Den får vem som helst titta på än så länge.

Men ska du få tidningen måste du tjäna minst 1,2 miljoner kronor om året eller ha en förmögenhet på minst 5 miljoner. Det klarar nästan en procent av svenskarna.

Två bon eller fler
Det har gått bra för Magasin Connoisseur. Tidningen har 73 000 läsare per nummer, upplagan är 41 500 exemplar. Genomsnittsläsaren är 51 år och till 54 procent man och 46 procent kvinna. Hans snittinkomst är 2 473 747 kronor. Till 49 procent bor han i Stockholm, till 11 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö och en tredjedel av honom är bosatt i övriga landet.

Dock inte ofta i Dorotea.

69 procent av läsekretsen reser privat 4 ggr per år eller oftare. 68 procent har två boenden eller fler. 25 procent planerar att köpa ett utlandsboende. 70 procent har två bilar eller fler. 51 procent har Private Banking som tjänst (vad nu det är, har den firman kontor i Grossbol?). 54 procent har köpt något genom Connoisseur och i genomsnitt äger han 4,4 stycken klockor.

För att få tiden att gå.

Nu är inte Magasin Connoisseur den hårdhänte granskaren. Tvärt om, tidningen ”hyllar historien och traditionen bakom världens finaste varumärken”. Samtidigt som ”individen lyfts fram i personporträtt med framgångsrika företagare, näringslivsprofiler och engagerade personer med speciella livsöden”.

Fyra nummer om året. februari, maj och oktober och specialnumret i december. De kan ju inte sitta och läsa hela tiden, de ska ju på ”event” också.

Och hinna titta på klockan.

Inte rädd för Löfven
I tidningen Dagens Media nummer 3 i år blir miljonärstidningens förre chefredaktör Peder Lamm intervjuad. Han är inte chef längre, men skriver fortfarande i magasinet. Du har säkert sett honom på tv. Han ser trevlig ut.

– Det är jättekul, säger Peder Lamm i intervjun. Vi har nött på i flera år med att försöka höja kvaliteten, att göra en läsvärd produkt som folk vill spara.

Riktiga journalister säger så där. De säger inte tidning, de säger produkt. Vi har breddat innehållet, säger han. Målgruppen är ju bred, allt från den 73-årige skogsägaren i Norrland till den coola tjejen på Stureplan som handlar Gucci.

Nu frågar intervjuaren om hur det skulle gå för miljonärsmagasinet om socialdemokraten Stefan Löfven kastade ut Reinfeldt från Rosenbad. Är du rädd för en Löfven-effekt då? Nej, det är inte Peder Lamm. Men borde inte en borgerlig politik skapa fler miljonärer? Absolut. Magasin Connoisseurs läsare vet vem de ska rösta på, säger Peder Lamm.

– Men historiskt sett så har socialdemokraternas politik aldrig varit ett hot mot kapitalet. Se bara på Sträng och Wallenberg, vilka kompisar de var.

En arbetares livslön per år
Klyftorna ökar inte, sa Reinfeldt. Jo, sa Borg. Hur är det nu med det? Landsorganisationen i Sverige, LO, har undersökt saken. De kom också fram till att framtiden verkar ljus för svensk miljonärsrörelse. Fast riktigt så säger de förstås inte.

Rättvist är det inte.

LO berättar om klyftorna i sin rapport Makteliten – kommer igen. Här har de undersökt omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare, de stora kapitalägarna ingår inte. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO-ekonomerna Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver mer om rapporten i DN debatt den 29 februari.

År 2010 tjänade makteliten i landet i genomsnitt över fem miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 300 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare. Den skillnaden ökade jämfört med året innan. Då tjänade makteliten lika mycket som 16 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Prata med Reinfeldt, Borg!
Anders Borg får gå hem och prata med Fredrik Reinfeldt om sanningen. Sanningen är att klyftorna ökar. Sanningen är att det väl var meningen.

Men så säg det då.

 

Engelsk läsövning: #swedishsayings

Det finns en hashtag på twitter: #swedishsayings. Tanken är att du ska översätta svenska uttryck till mer eller mindre bra engelska. En del twittrare är riktigt skickliga på att visa den språkliga skillnaden mellan engelska ord och svensk innebörd. Take it piano. No danger on the roof. Put onion on the salmon. Now the boiled pork is fried. Self is best farm hand. Can we this now or what? That, the cat knows.

Då provar jag själv: Dont give you on mountains when there are small stones. #swedishsayings

Nej, jag är nog inte den typen. Mitt favorittalesätt hittade jag upptecknad i en tidig 1800-talsbok på Sunne bibliotek. Stort namn på litten by, hunn hette Håkan. Tror inte det skulle göra sig på brittiska. Det är bara så roligt att leka.

Vänta, den här då? Everything in its place, the skates in the refrigerator. #swedishsayings

Jaså, inte den heller nej.


 


En värdig pil i ena ögat

”ESTETIK. – ’En allvarlig värdighet präglar framställningen.’ Karakteristiken, hämtad ur en ansedd konsthistoria, gäller den del av Bayeuxtapeten som visar hur kung Harald vid Hastings får en pil genom ena ögat och störtar av hästen med vänstra benet avhugget.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.


Om kommentarsmöjlighet och den engelska golvläggarbranschens allmänna knövvlighet

Höll på att ta bort kommentarsmöjligheten helt på bloggen. Jag ville ju inte, för jag tror på det mänskliga samtalet. Särskilt mellan sådana som inte är överens, men ändå vill vara öppna, lyssna och prova. Det är då det händer saker. Alltid när jag ändrat mig har det varit vid sådana samtal.

Men en dag small det till och blev på tok för många spam. Businlägg av folk som inte ens kan svenska. Engelskspråkiga texter som ofta kraftfullt berömde min tankeverksamhet och förmåga att skriva, utan att skribenterna hade en aning om hur jag skriver. Lögner helt enkelt.

Förr eller senare slutade det med att de ville göra reklam för någon golvläggarfirma i London. Jag vet inte riktigt om jag och mina elva läsare (låtsas jag) är den rätta marknaden för golvläggare vid stranden av Thames.

Fast försöka duger. Jag tror på det med, men du får förbaske mig vara juste.

Hundratals businlägg
Jag orkade inte hålla på och kasta 60, 70, 100 sådana businlägg om dagen, först i mejlen, sedan hittade jag dem i själva det administrativa wordpressverktyget också och fick radera dem där med. I flera steg. Det är inte meningen med mitt liv.

Först stramade jag åt lite grand. Det går att göra det i verktyget. Det hjälpte inte. Sedan lite till. Det kom fortfarande 50 spam om dagen. Då kryssade jag i allting. Kräv det, kräv det av den som ska tycka något. Snart gick det i praktiken inte att kommentera om du inte var inloggad. Och det är det bara jag som är, då och då.

Det är mycket sällan jag får lust att kommentera mina egna blogginlägg. Då brukar jag ta en kall dusch eller ett långpass.

Skulle just stänga av
Jag vet inte riktigt varför marknadskrafterna i form av ett gäng golvläggarföretagare i London (med flera) vill hindra en enkel medmänniska i Grossbolstorp från att skriva att han tror på solidaritet och medmänsklighet samt tycker om barnbarn, öppenhet och att springa. Men nu vill de tydligen det.

Så jag skulle just stänga av kommentarerna. Du får kommentera på facebook, tänkte jag. Det är ändå där de flesta kommentarerna kommer.

Då hittade jag någon sorts tillägg. Plug in som vi säger i Grossbolstorp. Vi får se om det fungerar. Först gjorde det inte det, tvärt om skapade det ett nytt irriterande problem. Kommentarsrutan försvann helt, utan att den fått order om det. Men just nu ska det gå ganska lätt att kommentera, tror jag.

Detta var inlägg nummer 108. Förresten är en gubblogg en ganska värdslig sak. Fast visst blir jag glad när jag får läsa sånt här i stället:

 

Putäll på er grefvar och baroner

Det finns en teckning av Albert Engström. Huvudpersonen, Kolingen, står utanför en finare restaurang och tittar in. På andra sidan rutan sitter välgödda herrar och kalasar från en dyrbar meny.

Kolingen, luffaren, höjer sin enkla pilsner och skålar med herrarna:
– Putäll på er grefvar och baroner!

Ser du klassamhället framför dig? Precis så tydligt kunde bara den drivne konstnären gestalta det, dessutom med humorn som vapen. Med satiren drypande om pennan fick Engström sitt budskap sagt, bättre än hundra flygblad, tidningsartiklar och tal:

Det finns ett klassamhälle.
Det finns en överhet.
Den tål att skrattas åt.

Just så ser jag på den omtalade överklassafarin till Solsidan också. Den är tydlig och enkel. Rollerna är som sprungna ur ett grekiskt drama, samtidigt som de är hämtade direkt ur vår samtid, inklusive solsideynglingarnas fläskkotlettfrillor och oförskämda uppträdande.

Unga män som lämpligt nog slänger ägg och småmynt efter underklassarna i bussen. Underförstått: här är vi så rika att vi har råd att kasta mat på enkelt folk om vi vill. Sådana där som inte bor på vår sida. Vi köper bara ny mat sedan. Solsidan är full av ägg.

Resans organisatörer intresserar mig inte, annat än som pr-genier och skapare av ett modernt drama. Parollen om klasshat intresserar mig än mindre. Men orättvisorna, klyftorna, utanförskapet: dem borde vi debattera, grefvar och kolingar.

Varför är Solsidan så full av ägg?

Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.


Söndagsläsning: Bis-redaktören vänder blad

En tidskrift. Egentligen kunde man dela upp det i tre ord. Skrift en tid. Så brukar det vara med många tidskrifter och det är inget konstigt med det. De flesta har sin tid när de ska verka och berätta om sin syn på världen, hur den kan tolkas och avbildas och vad som bör göras åt den.

Sedan är dess tid över och andra röster och skrifter tar vid. En sorts de tryckta bladens eget ekologiska kretslopp. Av cellulosa är du kommen, cellulosa ska du åter varda. Rallarros, Bonniers Litterära Magasin, Författarförlagets Tidskrift – eller vad nu din tids och smaks skrift har hetat.

Lysande undantag
Men så har vi de lysande undantagen. De uthålliga, som inte har förstått att andra redaktörer är sprinters eller medeldistansare som lägger av ganska snart efter att startskottet har gått. Jag pratar om de redaktionella marathonlöparna.

En sådan redaktör i min brevlåda var Nils Lodin, mannen bakom löpartidningen Springtime, numera omdöpt till Runners World. En annan var Johan Backlund (och hans efterföljare), eldsjälen bakom Värmländsk Kultur som numera gått in på sitt fjärde decennium.

En tredje är Lennart Wettmark i Karlstad. Jag vet inte hur han har det med löpmässig
uthållighet och allmän envishet. Men redaktionell uthållighet har han, så det sprutar
endorfin i mina skrivarvener bara jag tänker på det. Nej jag vet, han har inte heller varit ensam, en tidskrift lever tack vare lagarbete. Men ändå, nog känns det lite vemodigt när han tar redaktionellt adjö i senaste numret av bis, tidskrift för föreningen Bibliotek i samhälle. Den som har mottot ”Biblioteksdebatt från vänster!”.

”Vad skall man skriva efter 13 år som redaktör – och med BiS parallellt med ett helt arbetsliv? Kanske att jag nog kommer att sakna arbetet med att sammanställa tidskriften sida för sida, liksom att jag öppnat den elektroniska brevlådan med sån förväntan i manusstopptider?”.

Det är viktigt att kämpa för folkbiblioteken, skriver han, och att diskutera mål och medel. Viktigt att det även i fortsättningen finns ett forum, där en kritisk diskussion kan föras.

Bibliotek i Samhälle, bis
För det har ju tagit betydligt mer än 13 år, det där jobbet. Föreningen Bibliotek i Samhälle bildades 1969, när vänstervågen gick över världen. Då startades också bibliotekstidskriften bis. Den kommer ut med fyra nummer om året.

Bis debatterar aktuella biblioteksfrågor, både internationella och nationella.
 Här kan man läsa om bibliotekshistoria, om framtidens bibliotek och om det rättvisa biblioteket.
Bis har skrivit om service för friskolor, nyliberala GATS/WTO som hot mot biblioteken och internetpolicy på bibliotek.
 Återkommande inslag är litteraturbilagor i aktuella ämnen och serien bibliotekarie i samhället – återblickar på ett yrkesliv. Dessutom publicerar man alltid läsvärda recensioner och notiser.

En fråga om människosyn
Ytterst handlar det om människosynen och om synen på kunskapen och det skrivna ordet. Därför vill föreningen Bibliotek i Samhälle på socialistisk grund – men partipolitiskt obunden – verka för ett demokratiskt samhälle och ett biblioteksväsen till för alla, skriver man i programmet och fortsätter:

”För BiS representerar socialismen idén om mänsklig frigörelse och utveckling, baserad på jämlik fördelning av materiella, sociala och kulturella tillgångar. BiS vill genom kampen för ett progressivt biblioteksväsen motverka klyftor och orättvisor nationellt och internationellt.
 Föreningen BiS skall genom tidskriften bis och i andra sammanhang initiera och delta i biblioteks-, kultur- och samhällsdebatten. Föreningen skall genom mötesverksamhet, sin webbplats och på andra digitala arenor, utveckla och fördjupa biblioteksfrågorna ideologiskt och kunskapsmässigt.”


Föreningen och tidskriften arbetar för:
– en bibliotekslag och en samlad nationell bibliotekspolitik som också tar hänsyn till kvalitet och som garanterar en jämlik biblioteksstandard för alla medborgare.
– att behålla och utveckla kvaliteten i offentligt drivna bibliotek genom att biblioteksväsendet tillförs mer resurser för sitt vidgade uppdrag.
– att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag.
– att bibliotekslagen ska skärpas och fastslå folkbibliotekets public service-uppdrag.

Stolta ord? Ja. I en tid när modeorden kommer från marknaden, och politikens innehåll alldeles för ofta hämtas från samma marknad, är det skönt att bis finns. Världen är inte stort annorlunda nu, jämfört med 1969. Vi behöver fortfarande kämpa mot orättvisor och fördumning. Frågan är om inte fördumningen är värre nu.

Aktiva även på nätet
Föreningen finns förstås på nätet. Här är facebookadressen: http://www.facebook.com/foreningenbis och här adressen till den kombinerade bloggen och webbplatsen: http://foreningenbis.com.

När jag besöker bloggen är det den flitige bis-medarbetaren Mats Myrstener som skrivit det färskaste inlägget. Det handlar om riksdagsbiblioteket, som får kritik för att det gallrat bort sju av sina fackliga tidningar, däribland Kommunalarbetaren, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som bl.a. representerar Metall och Grafikerna), liksom tidskrifter som Arbetarskydd, Arbetsliv, Lärarnas Tidning, Skolvärlden och Hyresgästföreningens Hem & Hyra.”.

Själv jobbade Myrstener på riksdagsbiblioteket i början av 1990-talet, skriver han, och fortsätter:

”Under det år jag arbetade där besöktes biblioteket bara av två säger två riksdagsledamöter, det var Ian Wachtmeister och Bert Karlsson – och dom hade gått fel. Så biblioteket kanske inte är så alldeles nödvändigt, eller? Åtminstone från ledamöternas sida?”.

Nyss kom beskedet att bis nekas statligt tidskriftsstöd för 2012. Ett stöd man fått i flera år. Beslutet får poeten och vänsterriksdagsmannen Bengt Berg att skriva en kritisk kommentar på tidskriftens blogg:

”Att BiS inte får tidskriftstöd är dels skandal, med tanke på den breda inriktning som en biblioteksbaserad tidskrift har, dels ett tecken i tiden när den vänsterkritiska ambitionen utsätts för ekonomisk munkavel. Det visar på den selektiva toleransen, vars repressiva del gynnar exklusivt ’experimentella’ alster. Detta måste med gemensamma krafter motverkas”.

Lägger av?
Lennart Wettmark verkar inte särskilt bekymrad inför tidskriftens framtid:

”Det är med både saknad och lättnad jag lämnar över till ett kollektiv av unga folkbibliotekarier, som på ett annat sätt än en pensionerad gymnasiebibliotekarie har möjlighet att vitalisera bis redan genom att befinna sig i och kunna läsa av all biblioteksvardagens tendenser. Och dessutom har de redan i bis spalter visat sig kunna skriva!”.

Precis då får jag ett facebookmeddelande från honom. Han är nyss pensionerad men har
varit omtänksam och skickat mitt tidigare blogginlägg om Erik Bengtson till Erik, sin forne arbetskamrat. Det är så de jobbar, de där uthålliga. Bryr sig. Vad gamla adjunkter och tidskriftsredaktörer gör när de lagt av, vet jag inte. Alla som tror att de lägger av helt räck upp en hand.

Ingen? Jag trodde väl det.

Arbetarlitteratur och science fiction
Jag tycker om bis. Jag är glad att den en gång startades, jag är glad i dess syfte och jag är lycklig över att den trotsigt fortsätter att leva och föra liv. Våra bibliotek är till för folk, inte för marknad.

Nu ska jag springa och sedan läsa den långa, spännande artikeln om arbetarlitteratur och science fiction.

Uthållig som bis blir jag aldrig.

 

PS. Nu är löppasset avklarat och artikeln om arbetarlitteratur och science fiction läst. Kalle Laajala samtalar med Jerry Määtä och Magnus Nilsson, per mejl tror jag. En mycket läsvärd och kunnig artikel som dessutom har vänligheten att överraska. Det bör varje nummer av en god tidskrift eller tidning innehålla: en förvåning.

Teckningen ovan är gjord av Ulf Larson, det glömde jag skriva. Ännu en duktig bis-medarbetare. DS.