Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?

Löfvens tysta svar om tystnaden

– Ja ja, muttrade Reinfeldt i förväg. Löfven har tigit länge, men i en hel partiledardebatt i tv kan han i alla fall inte vara tyst.

Löfven svarade med – tystnad.

En skön reaktion, om jag får säga min mening, så här timmarna innan debatten. Arga leken har varat länge.

Livet blev roligare

En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.

Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.

Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.

Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.

Gud vad jag älskade dom.

Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.

Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.

Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?

I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.

Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.

Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.

Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.

Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!

Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.

PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.

Fräck polis lurade reportrar

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

Pedantiska Manifestet

1. Svenska Pedantpartiet vill organisera hela samhället på pedanteriets grund.

2. Varje ärlig pedant är välkommen som medlem.

3. Det är pedanten själv som avgör vad som är noga och viktigt för henne eller honom i köket, badrummet och längre bort. Partiet organiserar även sådan pedant som är bättre på att se grandet i sin nästas öga, än bjälken i det egna.

4. Men karlstadsbor måste lova att börja blinka i rondeller.

­­5. Det var bättre förr.

6. Och i framtiden också.

7. Den här punkten är bara med för att det är snyggare med ojämnt antal. Har du någonsin hört talas om en pojke i en folksaga som får fyra önskningar?

 

Tänker

Läser ett ord jag aldrig tänkt på förut. Ekvivokation står det. ”Ingen katt har två svansar. En katt har en svans mer än ingen katt. Alltså har katter tre svansar.” ”Alla är barn till sina föräldrar. Barn bör inte arbeta. Alltså bör ingen arbeta.”

Den ska nog gå den här dagen med.

 

Förtroende

– Jag har förtroende för alla mina statsråd tills annat meddelas.
Fredrik Reinfeldt

*

Försvarsminister Sten Tolgfors i fransk läsövning, efter att ha funderat över vapenfabrikers lokalisering:
– Nes pas moi, c’est FOI.

*

Rysk förtroendeomröstning, en instruktionsfilm.
Klicka på länken.
(Prova inte detta hemma eller i regeringskretsen. Tala alltid sanning. Skratta aldrig rått, roligt är det inte, bara en tidsbild).

*

Svensk talövning för försvarsministrar med forshagaförflutet:
– Dä va bare di… på detta FOI…

*

Prova inte det heller. Tala alltid sanning.

 

Hela härligheten

– nio tankar om livet och tiden

Svett är muskler som gråter.
Av glädje.

Muskler är svett som skrattar.

Kondition är fötter som vill i väg
och lungor som håller med.

En bra text är tid som suckar och ler.

Statistik är tid som någon tagit.

Härligheterna i livet är sju.
En för varje sinne samt minnet.

*

Rikedom är andras muskler som gråter.
Fattigdom? Ekonomi som går fel.

Klassamhälle är statistik som gråter.

*

Svårare är det inte.
Omskakas, serveras kall eller varm.