Etikett: Mediedjungeln

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.