Nätet kokar av rasism, läser jag. Kanske är det sant. Fast det finns ett annat kok också. Var jag än klickar möter jag motsatsen, de som tror på mångfald och alla människors lika värde.
Vi som tror på det.
På centralstationerna kämpar volontärerna för att hjälpa våra nyanlända medmänniskor till rätta. Kommuntjänstemän och arbetare gör det i tjänsten, precis som mina forna arbetskamrater på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag älskar den glöden.
Älskar övertidstimmarna för den goda saken.
Älskar facebookgrupperna land och rike runt som speglar engagemanget. Antirasism i praktiken, utomparlamentarisk kamp dag och natt. Inte sitter de vännerna bara vid datorn, en tråd jag följde blev till en lång och vacker katalog över praktiskt arbete för mångfald. Kärlek i handling, politisk kamp som det glöder om.
Tipsar, undervisar och stärker
Orden är också viktiga, inläggen och kommentarerna, förringa inte dem. Det är med ord vi tipsar, undervisar och stärker varandra. En av de största grupperna 
har över 18 000 medlemmar, fast det finns fler. Många lokala, var och en med sina kämpar. Såhär skriver till exempel Asylsamordnaren i Kramfors kommun, citerad i facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, den som någon sa är störst:
Har ni hört om den asylsökande, ensamstående trebarnsmamman som får över 20 000 kronor i månaden? Det har jag. Men hon finns inte.
För att ta ett lokalt exempel:
En kvinna med tre barn (under 18 år) som bor på Sunnebo i Nora, hon får 60 kronor per dag av Migrationsverket.
Hon själv får 24 kronor per dag och ersättningen för barnen är 12 kronor per barn och dag. Totalt alltså 60 kronor per dag som ska täcka den familjens utgifter.
De behöver inte betala maten med de pengarna, för mat ingår i boendet, men allt annat ska de betala själva. Till exempel kläder, leksaker, sjukvård, mediciner och hygienartiklar.
All information om hur mycket pengar asylsökande kan få i ersättning finns på migrationsverkets hemsida.
http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html
Entusiasmen i Molkom
En annan favoritgrupp jag följer på Facebook är Refugees Welcome – Molkom. Jag älskar det jobb mina gamla grannar i Molkom gör för flyktingarna på min gamla skola Graninge och vid det forna ålderdomshem som nu heter Ängsbacka.
Skriver de att det fattas herrskor i storlek 45, och att en del flyktingar fortfarande går i sandaler – då kokar nätet. Kokar av beredskap från människor som vill komma med skor. Behöver de dambindor så får de, behöver de underkläder – helst inte svarta – så får de. När två flyktingflickor längtar efter sina hästar hemma i Syrien, då bara bubblar det av inbjudningar från Nyedsbygdens hästägare.
Jag blir glad varje gång jag läser vad de skriver. Har någon ordnat lika många möten mellan flyktingar och bofasta som den gruppen? Kanske, men Molkom är faktiskt inte stort.
Möjligen tänker vännerna med dambindorna och ridhästarna inte att det är antifascistisk arbete de utför just då. Utomparlamentarisk kamp för människors lika värde. Likafullt är det precis vad de gör.
Tårar i ögonen
Nu kommer jag till sista citatet, det är från molkomsgruppen. De raderna ger mig tårar i ögonen och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp när jag citerar hela inlägget:
Hej! Jag har en bil lastad med fräscha kläder stl 36-42 och skor stl 38-39 för kvinnor som jag hoppas kan komma till användning. Min mor dog för en vecka sen och hon ville så gärna hjälpa till. Ni får hela hennes garderob.
Jag kan lämna efter kl 13 i morgon. Går det bra?
Det finns så mycken kärlek och solidaritet i världen. Tack för det. Jag har svårt att se att någon insats för mångfald och medmänsklighet kan vara finare än att skänka hela sin garderob på dödsbädden. Att berätta i god tid att det är din sista vilja. Det är en så oändligt vacker handling.
Hälsning till våra politiker
Politiska problem ska lösas med politiska åtgärder, absolut, men en folkrörelse som visar politikerna vad svenska folket vill är inte heller fel. Låt oss fortsätta att trycka på underifrån.
Vi skänker våra garderober. Då borde ni fatta att tillfälliga uppehållstillstånd är vansinne. Då borde ni kunna kosta på er att tvinga rättsväsendet att kalla asylpyromanerna för vad de verkligen är. Terrorister. Då borde ni kräva att polisen i landet tar fast varenda rasist med bensin i dunken och tändare i näven.
Under tiden kan ni skicka ut de soldater vi till äventyrs har kvar för att vakta den del av fosterlandet som ska ge tak över huvudet åt folk som tvingats fly. Hur svårt kan det va’?
Lyssna på rörelsen var det en klok karl som sa. Gör det.
På kvällen vänder äntligen humöret, fast ämnet är som det är. Ny arrangör, ny lokal. Heléne Lööw fyller Arenan i Karlstads bibliotekshus, ämnet är nazismen år 2000-2014 och jag skriver ner vartenda ord hon säger i mitt block. Hon börjar förresten bra mycket tidigare än år 2000. Heléne har forskat i 30 år om svenska nazister. En utdöende rörelse trodde hon i början. Nu vet hon att de aldrig dog ut 1945, de finns än och har funnits i landet hela tiden.
