Etikett: Historia

Mannen från Molkom

Facebook är en praktisk uppfinning.

Jag råkar gilla folk med torrhumor. På högstadiet i Molkom hände det stundom att jag slängde käft med en kille i backen upp till Graningeskolan. Vi gillade att skratta åt samma saker.

Många år senare träffar jag honom igen. Då hör det till saken att jag minns ansikten väl men glömmer vad människorna heter, som ansiktena sitter på. Samma torra humor, samma spjuverleende.

– Du är från Molkom, säger jag alltid till honom när vi möts. Minns du när vi…
– Jag är från Säffle, svarar han outtröttligt, varje gång. Som om det var sant. Varenda gång säger han det. Säffle.

Nu ser jag på en profilbild på Facebook att mannen från Molkom faktiskt inte ljuger. Han är från Säffle. Det finns två av dem.

Det är den andres bild jag ser.

 

Ett år, jippii!

Ett år sedan jag startade bloggen. Första riktiga inlägget handlade om grävarlycka och löparlust. Det har varit ett spännande år, roliga reaktioner och många fler besökare än jag kunde ana, eftersom jag trodde på elva stycken.

Exakt.
Sammanlagt.
Någonsin.

Att ha fått besökare från alla världsdelar utom Antarktis känns förunderligt. Samtidigt sporrar det naturligtvis en folklig skribent att försöka bli bättre på att skriva om is-, snö- och köldfrågor samt kallortstillägg. Vart tog kallortstilläggen vägen? I tider när mänsklig samvaro i vissa miljöer blir allt kallare, kunde det vara dags att återuppväcka den gamla löneförmånen. Jag vet åtminstone en i Karlstad som… aschdäkvetter. Försöker numera låta bli att skriva ett inlägg om dagen, som jag gjort nästan hela året. Högst tre i veckan är ambitionen. Hur illa jag lyckas med det målet har framgått.

Nu ska jag fira ettåringen med en löprunda. Vi har ett inlägg att tänka ut.

Den 16 november kom Expressen ut med första numret, den spanske erövraren Pizarro tillfångatog inkakejsaren Atahualpa och motpåven Ursinus avsattes.

Det finns för få motpåvar här i världen.

 

 

 

 

 

 

Det här är vårt land

Onsdag i konungariket Sverige. Ledande sverigedemokrat tvingas avgå för att han uttalat sig rasistiskt på film och berättat för en svensk stå upp-komiker med invandrarbakgrund att ”Du har inget här att göra”.  ”Det är inte ditt land, det är mitt land”.

Då svarar en svensk fotbollsmagiker med invandrarbakgrund på det sätt han kan bäst. Gör fyra fantastiska mål mot fotbollens hemland, varvid miljoner svenskar vrålar av stolthet i sina tv-soffor.

Invandrarna – Sverigedemokraterna 4-0.

Svar på tal. Det här är ditt land Soran, det här är ditt land Zlatan. Det här är vårt land.

Nyss var det tre kilometer is här.
Vi är alla invandrare.

Gjorde oss till människor

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.

Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.

Väskan.

”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”

Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.

Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.

Väskan. Människogöraren.

Den uppfinningen var viktigast

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag fått i farsdagspresent. Den är mycket intressant och berättar hur människan blev människa. Varför har jag inte läst den förut?

En uppgift väcker särskilt mycket tankar, när jag kommit halvvägs.  Att den teknologiska landvinning som kanske betytt mest i människans historia är – väskan.

 

 

 

 

 

 

 

Hittar min hungers smala grå gator

Har undrat i många år var den där belgiska staden låg, där vi blev avställda på liftarresan genom Europa. En grå morgondisig stad då allt med mat inuti var stängt, vilket var lika bra eftersom vi inte hade några kontanter. I Dover kvällen innan skulle vi precis ha haft råd att äta soppa i en billig restaurang, det såg vi på matsedeln i fönstret, men när vi hade satt oss till bords blev vi nekade.  – Bara soppan? Å nej, ni måste beställa huvudrätten också.

Vi var så hungriga. Samma kväll landade Buzz Aldrin på månen.
Nu var vi ännu hungrigare, men klockan var fem på morgonen i hela Belgien, bara dimman var vaken.

En eftermiddag 43 år senare får jag för mig namnet på staden. Ath. Var det inte Ath den hette? Jo, där ligger den på googlekartan, strax innanför belgiska gränsen. Hur kommer det sig att vi tog den vägen till Amsterdam? Där, i denna lilla stad i kanten av kontinenten, har jag gått i diset och varit tjugotimmarshungrig.

Långt, väldigt långt från månen, kontanterna och huvudmålet.

 

Googles fotvandringsmöjlighet är magisk. Med det dynamiska fotots hjälp flanerar jag sakta nerför småstadens gator igen. Här, var det inte här vi kände magarna skrumpna? Visst var det den gatan vi gick några långa timmar sommaren 1969. Nu ser den riktigt vaken och vacker ut, staden. Var är diset? Vem har tagit bort dimman från Grand Place? Jag vill ha en smörgås.

Erik Bengtsons berättarglädje

Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.

 

Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.

Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.

Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.

Nu – läser jag.

 

Länk till krönikan Mina löparguruer: Erik Bengtson

 

Pik time

Kamratligt käftslängande på fikarasten eller i omklädningsrummet: pik time.

*

Tidig optisk fiber: vår ungdoms anslagstavla var av mjuk träfiber med säckväv utanpå. Helt analog. Plats för uppnålade skämtteckningar, kallelser till miljödemonstrationer och röda höstlöv. Sedan kom kylskåpsmagneten.

Telefaxen: vår sena ungdoms djungeltrumma. Varje fredag kom en skämtbit till kontoret som någon hade skickat med massutskick. Sin tids twitter.

– Du ha toge mig på pipen! Vanlig inledning på telefonsamtal när jourgubbe ringde SOS-centralen på 1980-talet. Var det till hans förvåning en av oss killar som svarade nekade vi kraftfullt. Sedan skickade vi gubben till en mörk skog med 35 centimeter snöblask och nerblåsta träd över tre kilometer elledningar. Skoja aldrig med en man om din ptv (personsökaren till vänster).

Svampböcker. Sin tids facebook.

Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen

Ska biblioteken få låna ut bibeln, fast där står om stening om jag inte minns fel och om öga för öga, tand för tand? Ja, det ska de. Ska biblioteken få låna ut Hitlers Min kamp, fast vi vet vad den ideologin ledde till? Ja, det ska de. Ska de få låna ut seriealbum, skrivna i en annan tid, med delvis andra värderingar? Ja, det ska de.

Utan historia har vi ingen framtid. Dessutom är folk kloka och kan tänka själva. Vi kan inte bränna Strindberg, bara för att han var antisemit i vissa texter. Eller Hamsun, för att han blev som han blev.

Ska ett kvarter få ha kvar namnet Negern, döpt till det på 1800-talet när Amerikas nordstater slogs för de svartas befrielse? Ja, det borde det ha fått. Konsekvensen blir annars att vi måste radera rätt mycket av vår historia. Munkfors får byta namn, för forsen är tämjd och pilgrimerna har vandrat vidare. Stegla i Brattfors får döpas om, eftersom stället fått sitt namn efter något så förfärligt och otidsenligt som en avrättningsplats. Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen, den har slutat vara en ö. Badhusgatan i Sunne och Stationsgatan i Molkom är lika passé de.

Själv är jag republikan. Betyder det att jag tycker att både Kungsgatan och Drottninggatan i Karlstad ska heta President Wallströms gata när republiken är införd? Nej, det betyder det inte.

Stalinradering nej tack
Vi kan inte hålla på och radera vår historia. Vi kan inte göra som Josef Stalins fototekniker, när ännu en man i det forna ledarskapet skickats till Sibirien och inte fick vara kvar på jubelbilderna. Radera.

Chokladbollarna kan ni gärna kalla chokladbollar, det tycker jag är bra. Se till att vi slipper schablonartade svarta och gula figurer på godispåsarna. Men försöka stoppa en svart liten personligt tecknad sagofigur i en barnbok?

Ge er nu.

Bosse Hansson är en gammal man och har säkert sina fördomar, han som vi andra. ”Svarting” är ett ovanligt korkat uttryck om en medmänniska. Nog borde han ha haft vett att tiga, mikrofonräv som han är. Men förstöra två gamla radio- och tv-hjältars liv och eftermäle, bara för att han frös och inte kunde låta bli att mumla om sitt älskade AIK?

Ge er nu.

 

Lästips:
Sven L-O Johansson-krönika i Värmlands Folkblad