Etikett: Kärlek

Ur stranddagboken.

Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”

Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.

De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.

Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.

På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.

Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.

Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.

Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.

Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.

Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.

I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.

Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.

Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.

Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.

Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.

Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.

Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.

Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.

Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.

Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.

”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.

”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.

Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.

På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.

En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?

En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.

Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.

Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.

Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.

När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.

Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.

Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.