”Jo Sven-Ove, skulle du kunna tänka dig att… ”

Det började med att en vän skulle starta en tankesmedja på nätet. Tankesmedja? Spännande. Temat skulle vara bland annat land och stad. Ungefär där var den här småbrukarsonen och skogsmurveln redan fast. Jag hade blivit en aning besviken (djupt inuti) om hon inte frågat.

Det gjorde hon.

Här är resultatet. Jag ska skriva krönikor någonstans igen. Tjoho.

Länk till Tankesmedjan IDA
Länk till krönikan Bevare mig för en sådan filkörning

 

 

 

 

Spahelg hemma

Jag har två semesterveckor framför mig men den kära vännen jobbar. Vi vill inte lägga en massa pengar på en spahelg, som vi först funderade på. Det blir en helg hemma i stället.

Hon har fått ett egenhändigt tillverkat programblad och råvarorna handlade vi i går. Programmet är privat men det handlar om ett antal bad i bubbelbadkaret, lång cykeltur eller skogspromenad i morgon, trerätters middag i kväll och… Aschdäkvetter.

Svarar vi inte i telefon i helgen så vet du varför. Vi firar att det är 34 år sedan den trevlige lagmannen vigde oss i Tingshuset i Sunne, fast han inte ville först, för han tyckte ceremonin skulle bli som i DDR.

Det blev den inte.

 

Tänk på alla som gått före dig på stigen

Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.

 

Insikt ett

Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?

Vem har sagt att de inte tänker?

Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.

*

Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.

Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?

Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.

Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.

De andra vandrarna hälsar.

 

 

 

 

 

 

Mothugg

Ibland får jag mothugg på mina blogginlägg. Vänner som inte håller med om mina infall och synpunkter. Någon gång hör ni av er med kommentarer på själva bloggen och oftare via facebook.

Det älskar jag. Ibland håller jag förstås inte med om era åsikter, era knövvelbäsar. Men diskussionen gillar jag, för att svenska folket har kämpat sig till att ordet och tanken ska vara fria och för att det hjälper mig att skärpa mina argument och ibland ändra mig eller förtydliga min mening. Vad ska man annars ha en blogg och ett samtal till? Knövvelbäsar.

Skrev jag ”ändra mig”?

 

 

 

 

 

Vemodet från Kvarnberget

Det började för snart 30 år sedan. En dag blev vi kontaktade av en kille som gillade att skriva. Inte bara gillade, han skrev bra dikter.

Han var en ung man från Karlstad. Vi var Värmländska Författarsällskapet. Här kom det en artonåring och slog oss på fingrarna med mycket, så där i förbigående. Tryckerikontakter, listigt sätt att trycka billigare, hur man skaffar ISBN-nummer. Allt visste denne unge man.

1980 hade han varit skoltidningsredaktör när han såg en tv-dokumentär om hur min gamla tidning Smålands Folkblad gick över från bly till offsettryck. 13 år gammal ringde Rolf till Jönköping och frågade om han fick köpa den gamla tryckpressen. ”Gärna. Du får den för en krona”. Projektet sprack, när det visade sig att det skulle kosta 50 000 kronor att frakta hem och montera pressen.

Sådan var han, Rolf Carlsson. Vi noterade och gillade. Fortsätt, Rolf.

Startade egen tidning
Åren gick. Han flyttade till Stockholm, senare Norrbotten och slutligen Filipstad och jag följde hans liv på håll. 1991 var han utbildad men arbetslös journalist och beslöt starta egen tidning. Filipstadsposten. Tre månader. Mycken uppmärksamhet och förvånansvärt stor upplaga. Facit reseskrivmaskin.

Journalistiken har han fortsatt med, liksom författandet. Både dikter och prosa. 1997 gav han ut första egna skivan Bra teater, efter att ha sjungit och spelat sedan ungdomen. 2002 deltog han i Melodifestivalen med balladen Tidig är tiden.

15 aug 2003. Vi ses på ett jobb, han ska skriva, jag delar ut pressmeddelande. Tåg.

2012. Vi blir vänner på facebook. Han är lika aktiv som alltid, chattar ibland och vi byter råd. Känns inte som om det var nio år sedan vi sågs.

Som vore vi en facebookgrupp
Fredag, i går kväll. Rolf Carlsson och hans band har en spelning på Café August i Karlstad. Min fru och jag äter räksmörgås respektive pannbiff, väntar på Rolf. Höstmörker ute, trivselljus och människovärme inne. Nu kommer han, ställer sig vid mikrofonen och ser ut över lokalen. Nästan traumatiskt, säger han och konstaterar förmodligen det samma som vi 75 förväntansfulla. Detta är ju ett möte med den obefintliga facebookgruppen Vi som känner och tycker om Rolf Carlsson. Bok- och skrivarvänner, musikervänner, gamla barndomsvänner från Kvarnberget. Hans engelsklärarinna från gymnasiet, flitig facebookare även hon (i bokkaféärenden).

Jag har inga bra ord för musik inser jag efter ett tag. Chaufför som jag är för kvällen tar jag ett antal suddiga bilder med mobilen. Strunt samma, jag publicerar en. Det är min mobils bild av kvällen. Vad spelar det för roll om telefonlyftaren är darrhänt i konsertmörkret?

Det näst bästa
Det blir en så bra konsert i två avdelningar. Rösten är som ett mellanting mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan, musikerna är i högform och Rolf verkar lycklig.

Vemod. Inte kletig nostalgi, men vackert vemod sprider sig i lokalen, medan Rolfs texter och musik berättar om uppväxten på Kvarnberget, gamla kärlekar och hans liv.

Det blir en hel del gammalt och en hel del från nya skivan Fina dagar. Efter ett tag börjar några par dansa framför scenen, vi andra lyssnar, applåderar och mår bra. Mycket igenkänning.

– Jag har inte repeterat mellanpratet, säger Rolf. Jag brukar inte göra det.

Kanske är det just därför som pratet är det näst bästa på en bra och bejublad konsert. Varm, rolig och eftertänksam – träder det fram en människa några meter framför oss, där vid mikrofonen. Precis som i hans sånger. Hade jag något så fjantigt som slängar i en femgradig skala att dela ut, skulle han få fem slängar den här kvällen.

När vi ropar på extranummer blir det Tidig är tiden. Han brukar inte spela den, säger han.

 

Heligt inspirerad

En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…

Nej, det fungerar inte.
Jag studsar ut.

 

 

 

 

 

 

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten

Måste du göra falska enkronor så kalla det inte konst. Det sliter ut konstbegreppet. Vill du sätta upp skyltar på universitet så kalla inte det heller för konst. Du skadar konstens trovärdighet.

En dikt vet vi ungefär hur den ser ut. En roman har sina ramar. Novellen, gitarrsolot och kortfilmen. Breda ramar men vi vet när ett gitarrsolo är ett gitarrsolo.

Varför tror konsten att allt är konst? När någon sitter vid sitt köksbord och dricker kaffe och tänker på senaste episoden av tv-programmet Bonde söker fru. När någon gräver sitt
trädgårdsland medan en hund hämtar en pinne. När en grupp människor åker buss till Stockholm via Västerås. Allt därifrån – och till en begåvad Lars Lerin-akvarell. Konst.

Aldrig har jag hört någon påstå att en psalm med tre verser är en romantrilogi. Aldrig att en kortprosasamling är ett riff. Vad är det då för mening med att kalla allting för konst? Ett fejkat självmordsförsök, en förstörd tunnelbanevagn, en svart kvinnas skrik inifrån en tårta.

Dålig underhållning är ingen konst.
Inte bra underhållning heller.

*

Kronan var rätt rolig.

 

Efter att ha skrivit de raderna borde jag känna mig gammaldags och förändringsovillig. Det gör jag inte, det är jag inte. Visst måste konsten få leka och prova, men om varje mänsklig handling kallas ”konstprojekt” blir både konstnären och konsten onödig. Därför är det en reaktionär och bakåtsträvande åsikt som kronmakarn och skyltmakarna för fram.

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten.

PS. Läs gärna den här krönikan av Claes Lönegård i tidningen Fokus. ”Medelmåttorna belönas när generaldirektörerna festar”. Tjohoo!

 

Vardagskväll med upphittad spellista och môschel

Mörkt ute, huset doftar äppelmos och jag är kär. Lyssnar på en spellista som jag hittat på facebook. Sakta går hon från Frödings bergatrollsblues till grönkänsliga ögon och öron, öron… Sinnet får ro.

Lyssnar, bara lyssnar. Slötittar på facebook ibland, skriver någonting, gillar en rolighet. Svarar en vän som frågar vad han har gjort om han har môschlat hela dagen. Môschlat? Det ordet hade jag glömt att jag hade inom mig. Du har gjort som du brukar, svarar jag. Gått omkring å pulat å filurat med nåt. Han håller med. Gjort dä sôm kommer fôr en, i dä tämpo en besstämmer schälv, skriver en annan vän.

En våning ner fortsätter äppelmoset att koka i storgrytan medan jag sitter här och tänker små tankar och någon enstaka halvstor till stillsam musik. Som att detta blir nog gôtt till filmjölk, till exempel. Eller ”se’n så äter jag opp’na”. Hum hum.

Under vinrankan, sjunger Monica Zetterlund. Vi kommer aldrig att dö, berättar Bo Kaspers orkester. Äppelmoset doftar och jag spelar om den bästa låten på hittelistan en gång till.

Sedan går jag ner. Ner till henne som jag kysser ojämnt antal gånger varje morgon, bara för att vi vill. Ska vi inte steka lite svamp till falukorven?

Jo, det gör vi.

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.