Farsafton, fars dag, annandag far, menlösa fars dag, tjugonda far, farstisdagen, första far, farsommarafton, farsmäss, alla helgons far.
Pappsöndagen.
… och till den som retar sig på denna manschauvinism från de senaste dagarnas facebookflöde mellan män meddelas härmed att allt beror på att vi är så innerligt stolta över våra älskade ungar. Det är för er skull vi leker, barn. /Kram, Papps
Hur vet man att det går en löparvåg genom världen?
Svar: det syns löpsteg på bokhandlarnas hyllor.
Svar: folk som gillar att vara motvalls lägger ut citatet från Joan Rivers i sociala medier.
Svar: eller en länk om att musik är nyttigare för hälsan än idrott.
Det är klart att musik är nyttigare för hälsan än elitidrott. Vem vill bli pensionär med höjdhopparhäl? Vem vill bli pensionär med hockeyrygg? Vem vill bli pensionär med damfotbollsknä? (Fast det är klart, ska du falla baklänges från stubbar på Fiji som olycksfågeln i Rolling Stones, Keith Richards, så får du med tiden en och annan skallskada, det får du räkna med).
Medicinsk paradox
Motionsidrotten är en annan femma. Den är en medicinsk paradox, det vet varje löpande motionär. Du mår bättre och ibland mår du sämre. Piggare ofta, skadad någon gång. Det positiva överväger.
Till och med när jag står på Coop Forum på Bergvik, framför hyllan med träningsböcker, vattnas det i munnen.
Joan Rivers-citatet är kul. Fast hon kan inte ha funderat mycket över hur vi ser ut i ansiktet när vi njuter. Därför blir mitt svar som alltid att citera hennes tredje man:
– Om jag någon gång ser en människa som ler när hon har sex ska jag överväga saken.
Skogen är fattigmans tröja, sa Maja Ekelöf från en talarstol i Torsby. Naturligtvis. Precis så enkelt är det. Hon har funnits nästan lika länge som oss, den tröjan. Alltid varm för den som förstår att använda henne.
Maja Ekelöf. Den svenska skurhinkens och låglönehelvetets rapportör. Klar i tanken, frisk i språket, fick hon mig att begrunda Ivar Los tes att allt det spännande finns hos arbetarklassen.
*
Vi demonstrerade mot gifterna i skogsbruket. Vi protesterade mot besprutningarna av Fryksdalsbanan. Vi motsatte oss pumpkraftverket som skulle förstöra den vackra sjön på finnskogen och naturligtvis den livsfarliga kärnkraften som kan förstöra resten. Vreden var stark men makten kall, trots att vi hade rätt den gången och fast vi har lika rätt i dag om våra barns miljö.
Strax intill stod skogen och höll värmen åt oss.
Det gör hon än, den tröjan.
När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:
– Skriv en text. Prata med Kai.
Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.
– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.
Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.
– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…
Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.
Glödlampan, glödlampan.
Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.
För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.
Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.
Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.
Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.
– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.
23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.
Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.
Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.
Tre block och två skor
Sörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.
Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.
Vem är jag?
När hösten kommer ska du gå på Café August och lyssna på Rolf Carlsson. Äta kyckling med potatisslantar och minnas 1983 eller den tiden när folk köpte skivor. Ute ska fullmånen spegla sig i kanten på den stora sjön, bortom Värmlandskajen, den kära vännen ska äta räksmörgås och Rolf ska berätta om ett skivomslag han gjorde en gång. Mjuk musik under Augusts trätak, visor först och sedan hårdare rytmer.
I taket ska det hänga nät och stora färgade glaskulor, på väggarna skeppartavlor och ännu mera tavlor med piprökande fiskare. Sjömärken, symaskinsbord, tapeterna fulla med båtar. Vid bordet intill ska de äta Augusts klassiska pannbiff för 145 kronor, med den goda såsen. Någon ska lyfta sitt tomma glas och beställa en likadan.
Tid att leva ska Rolf sjunga och bandet spela. Marcos, hans parhäst, ska påpeka ibland att det är dags att prata färdigt och ta nästa låt. Då ska de göra det.
Drömmarnas tid.
Allt jag ville har jag gjort.
Ett hem på jorden.
Din egen väg.
Tre extranummer. Rolig är han också, roligt vemod, vemodig ro.
Morgonen därpå ska du vakna tidigt och se himlen färgas kyligt blågrönrosa österut, långt bortom Skived. Det har gått ett år till.
Så ska det vara.
– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.
Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.
Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.
Den rätten får vi köpa
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.
Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).
Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?
En gång skrev Verner von Heidenstam att ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?
Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.
Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om 
konditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.
Sådant har jag svårt att bli upprörd över.
Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma. För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.
Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.
Där kan vi tala om röstköp.
De tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst
Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.
Vår.
Det är den tid på året då människan bygger världar och skapar framtid. Folk går till sina jobb och uträttar, projekt växer fram, byggnader byggs, hem blir inredda, produkter färdiga, vackra saker föds på ritningar, studiecirklar startar, sånger skrivs, bilder föds, stora tankar.
Oktober är den tiden. De svaga tror att det är höst men Karlfeldt visste bättre. Det är en vår. En färgglad tid då även naturen bygger nya anlag, förbereder det som ska explodera i färgen grönt i maj.
Här hemma brinner aroniabuskarna vi planterade nu orangeröda bredvid gräsmattan. Snart ska de täckas av snö för andra gången i sina liv.
Jag längtar.
Dit också.
Men först har jag en orangeröd färg att lagra i minnet.
Torget i Munkfors, söndag. Ungefär halva kommunen på plats för att fira de 20 som gett orten självförtroendet tillbaka.
Vad det handlar om är David mot Goliat. Den lilla lilla 3 600-personerskommunen mot resten av världen. Revanschen på storsamhället.
Vad det handlar om är solidaritet, när en alldeles vanlig bruksort reser sig tillsammans, glömmer Jante och olika uppfattningar och säger att ”Nu jädrar gör vi det här tillsammans. Nu tar vi dom!”
Vad det handlar om är vänskap. Jag tycker ju om både Munkfors och dess kör. Några känner jag, några är bekantas bekanta, några är bekantas barn. Det är så roligt att de lyckas.
Vad det handlar om är att ge cynikerna fel. Jag bryr mig inte om hur länge Anna Book har bott i Munkfors och hur stockholmarna tycker att värmländskan låter i tv.
Vad det handlar om är att Körslaget är ett av få program i sitt slag, där det inte sitter en jury och förnedrar, inga ö-råd som lär Sveriges barn att egoismen ska segra.
*
Vad det inte handlar om är vilka låtar de sjunger. Det är inte alltid min musik.
Vad det inte handlar om är Anna Book. Hon är inte min sorts sångerska. (Fast sjunga kan hon och i dag på centrum i Munkfors har jag lärt mig att hon både är rolig och kan säga ”kyss mig i rôva” på allt annat än stureplanska).
Vad det inte handlar om är en kanal med bedrövliga reklamavbrott.
*
Det handlar om solidaritet. Jag råkar gilla stöniga smeder. Det är därför jag tycker Munkfors sak är vår.
Bilderna är från torget i Munkfors i dag på söndagseftermiddagen. ”Hjältarnas återkomst” heter showen. Precis så ser vi på saken. Hjältarna.
Showen blev rejält försenad, för vi fick vänta på tv-teamet från Stockholm. De körde fel i Karlstad och for till Grums. Fundera över vilket budskap det sänder. Är det en hälsning att vi på vischan inte är något värda? Är det tändvätska? En storstadsnonchalans som får sådana som jag att förvånat rösta i ett lekprogram i TV4.
När inte ens arrangörerna själva hittar till de små orternas Sverige. Då är det dags att vi låter en sådan ort vinna.
Munkfors sak är vår.
Lördagsfrukost med extra allt. I dag ska vi ut i skogen och hämta mat. Sedan ska vi äta den. Småningom far vi till Mårbacka på teater, vi är nu en gång hemligt förälskade i fröken Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Västanå teater har premiär på Farmors historier, magen pirrar redan.
Det har varit bloggens bästa besöksvecka. Allra mest klickade ni fram det här inlägget, en dag slog det alla rekord. Jag är barnsligt glad.
Annars är mitt ödmjuka förslag till lördagsläsning denna krönika, som däremot nästan ingen klickade fram via bloggen. Jag som var så nöjd med den roliga poängen (som min kära vän hade hittat på)…
I kväll är det Körslaget på tv. Själva måste vi först hinna hem i tid. Kan man gena från Mårbacka till Grossbolstorp? Gässen på trakten har inte visat någon överdriven lust att frakta folk över skogen den senaste tiden.
Munkfors sak är vår.
Farmors historier, premiär i kväll. Hanna Kulle, Adriana Savin och Margit Myhr från Västanå teater berättar några av de gamla historierna, tillsammans med värmländska folkvisor. Foto: Jacob Hultcrantz Hansson.