Råd 5

Har ni dubbelsäng men med två madrasser och två underlakan? Kanar madrasserna isär när det kommer småbarn på besök och vill ligga hos er, eller det kanske kommer en av er båda stora och vill ligga nära, vad vet jag?

Bädda med underlakanen på tvären.


Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.


Söndag, sätter decenniebästa

En del steg är små för mänskligheten men stora för människan. Söndagen den 29 januari lyssnar jag alltså inte bara på favoritradioprogrammet Mannheimer & Tengby innan jag går upp och äter en sen förstärkt äggfrukost med fru och dotter på besök, läser inte bara det egna blogginlägget igen om tidskriftsredaktören Lennart Wettmark som jag gillar, dricker inte bara kaffe och lägger ut en länk på facebook om förra SSU-ordföranden Jytte Guteland som tycker att socialdemokraterna ska gå i spetsen för en svensk kärnkraftsavveckling.

Nej.

Jag springer också. Kutar, lufsar, joggar, ränner, skenar – 12 kilometer. Ända bort till infarten till Aborrtjärn, efter att först ha halkat fram genom skogen norr om mig och väster om Stackbråtarna. En mil, två kilometer och 20 meter. Längre har jag inte sprungit sedan årsskiftet 2000/2001, när diskbråcket slog till sedan.

Det går bra hela vägen. Bra tid bort till vändpunkten. Trött men lycklig spurtar jag i uppförsbacken hem och anar bara en försiktig känning i vänster baklår. 12 kilometer nästan bara på asfalt utan att ryggen bråkar efteråt, Gud va gôtt! Just nu skulle jag kunna springa stadsloppet, om jag ville.

Skorna luktar grus, begagnad snömodd och lycka.

Alla dagar ska inte vara lika

En gång var jag och lyssnade på den duktiga bilhandlaren Kajsa Jansson. ”Alla dagar ska inte vara lika” sa hon, och berättade hur hon försökte leva upp till det mottot som chef. Visst kunde vardagen vara grå ibland, men då var det viktigt att passa på att fira en medarbetare som fyllde år med tårta, eller hålla personalfest, sa Kajsa.

Då blir inte allt så grått.
Livet behöver lite färg ibland.

Det är precis därför vi tycker om traditioner här hemma. Vänta nu, jag är inte politiskt konservativ, inte emot samhällsförändringar i stort. Tvärt om vet jag massor som behöver göras, för att renovera det folkhem som några rivit och slitit i så länge. Men tidens och årets och familjens egna traditioner, dem håller jag på.

Semlor i oktober?
Vi är inte blinda. Vi ser ju hur andra klär sina julgranar vid första advent nu för tiden. Vi märker hur lokala bageriet säljer semlor i oktober. Vi läser på facebook hur folk slänger ut julpyntet och granen på annandagen.

Undra på det, när handlarnas julskyltning börjar i oktober och ert privata pyntande i månadsskiftet november-december.

Livet blir tråkigare då
Andra får förstås göra som de vill. Men för oss skulle livet bli tråkigare, om vi tittade på Kalle Ankas julafton på video året om. Det fick aldrig våra barn göra. Livet blir tråkigare om semlor serveras före fettisdagen, när det från början var tänkt.

Julen skulle inte kännas som vår jul, om granen stod där och doftade redan vid första advent och om vi provåt skinkan tidigare än på kvällen den 23:e. Det skulle kännas mycket konstigt att slänga ut granen innan tjugondag knut.

Man ska inte försöka smeta ut allt över hela året, äta julskinka samma dag som fettisdagsbullen. Livet blir grådaskigt då, när det aldrig finns någonting att se fram emot.

”Semlor nu?” var det en expedit på ett konditori som sa till mig, en fettisdag för några år sedan. ”Det har folk tröttnat på för länge sedan. Det har vi inga.”

Majstång i maj
Än vet jag ingen som har börjat öppna julklapparna vid lucia eller klä majstången i maj. Ändå är det precis så det känns för oss, med alla de andra tjuvstarterna.

Alla dagar ska inte vara lika. Julafton är bäst den 24 december. Semlor smakar bäst på fettisdagen och följande tisdagar. Jag vill inte ha en enda julklapp i september.

Och du: det är inte en tillfällighet att jag gett det här blogginlägget kategorin Familjen och etiketterna Historia, Dumheter, Solidaritet och Kärlek. Det är på flit.

Gott Nytt Ögonblick!

Var jag sju år när jag fick min första klocka? Tror det. När korta visaren står på 8 och långa visaren står på 9, då är det bråttom till skoltaxin.

Passa tider, det var viktigt. Än i dag är jag klockfascist, när någon tycker att hans tid är så viktig att han gärna fördröjer ett sjupersoners möte med en kvart. Sju gånger 15, det blir mycket nytta det, tänker ordningsmannen inom mig. Eller onytta då. Mycket pengar för skattebetalarna. Jag tycker inte alltid om den mannen inom mig, men inte om tidstjuveriet heller.

Märker du klyvnaden?

När jag var 15 år slutade jag bära klocka en lång period. ”Hon tuggar sönder min tid i små oanvändbara bitar” berättade jag viktigt, för alla som råkade höra. Jag trodde detta var mitt eget påhitt.

”Du är ledig”
Juldagen 2011 kommer tiden över mig igen. Vi sitter och äter våra köttbullar, prinskorvar och skinka, när jag konstaterar att det ska bli skönt att gå till jobbet i morgon igen. Det blir tyst runt bordet. ”Det är annandag jul i morgon, säger min fru till sist. Du är ledig”.

Ledig? En lång stund står tiden stilla i mitt universum. En hel ledig dag som jag har förträngt? Får man gå till jobbet i alla fall? Det är så mycket som…

Sedan sätter jag mig i läsfåtöljen med Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln i näven. Den som rektorn på Åsvallaskolan läste högt för oss i centralhögtalarna när jag var 15 år. På sidan 9 står det som i eldskrift:

”Armbandsuren har vi genom en tyst överenskommelse stoppat i ränslarna. De ska inte tugga sönder tiden för oss. Vi ska äga tiden. Låta varje ögonblick vara ett mål i sig självt.”

Nu hör jag rektor Anderssons stämma skallra ur högtalarna i 9a:s klassrum igen. Det var Rolf Edberg som hade tänkt den där tanken innan den blev min.

Tiden går inte. Den kommer till oss.
Gott Nytt Ögonblick, medmänniskor.

Sent på kvällen den 23 december

Just det där ögonblicket när granen är intagen, ställd och klädd. När kulor och ljus blänker i våra ögon. När det stora julbrödet är skuret lite grand i kanten, första skinkbiten lagd på en smörad skiva från brödet, en klick senap bredd ovanpå skinkan, den första portionen sillsallad med gräddfil upplagd på en tallrik och varsitt glas julmust är upphällt.

Just då.