Läsning – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?

Illa sedda och undanskymda

Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:

Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.

Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.

Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.

Nu byggde han huset.

Fattig trakt
Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.

Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.

Fattigfolks Amerika
Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.

I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.

”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.

Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.

LÄNK: Dramat på Petteröa

### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun.
### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster.
### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen

Dramat vid Petteröa

Härom dagen vandrade vi gubbar i Gryningspatrullen i skogarna runt Vågsjön. En gång var detta ett sin tids utanförskapsområde, på gränsen mellan nuvarande Forshaga och Munkfors kommuner.
Vid första fikat berättade jag om dramat:

Förvintern 1912 hade varit ovanligt mild. Vid jul hade sjön fortfarande inte lagt sig. Här ute på ön hade en Johan Sabel från Järnskog byggt sig en stuga. När han röjde potatisland fick han stenar till en landförbindelse ut till ön.

Nu hade Johan flyttat. I stället hade dottern Anna och hennes man, bruksarbetaren Petter Pettersson från Dejefors, flyttat in för fem år sedan. De hade sju barn och en hund. Anna var gravid med sitt åttonde barn.

Nu fick också ön sitt namn. Petteröa.

Någon brunn fanns inte på ön. På vintern brukade de hugga upp en vak så de fick vatten.

Hunden rymmer
Lördag kväll den 11 januari 1913 är det fortfarande ingen tjock is. Bara så mycket att hunden tror att den bär. Plötsligt springer han ut på sjön med sexåringen Yngve efter sig. Bägge går igenom isen.

Åttaårige Gustav står på land och ser alltihop. Han springer ut för att rädda lillebror och hunden. Men sjunker han med.

Fyra döda på köksgolvet
Nu rusar mamma Anna i panik ut för att rädda sina barn. Pappa Petter har hunnit hem från arbetet på Munkfors Bruk. Han rusar också ut – och går igenom isen.

Alla fyra drunknar.

Kvar på land står fem förskräckta barn som nyss har sett sin mamma, sin pappa och två av syskonen drunkna.

Oskar som är 13 år får ta ettåriga Signe på armen. Tillsammans med syskonen Ruth, nästan 12 år, Linnea, nästan 11, och Sigrid, 3 år, traskar de i mörkret bort till det närmaste torpet Sjöfalla, drygt en kilometer söderut.

På måndagen hittar Petters arbetskamrater från Munkfors Bruk de drunknade. Barnen glömmer aldrig synen av de fyra döda på köksgolvet.

De fem barnen auktionerades bort
Själva blir de bortauktionerade. Flera av dem har ingen eller mycket liten kontakt med varandra under resten av livet.

Huset kommer morfar Johan och river. Han sätter upp det igen i Järnboås dit han flyttat.

Familjens ägodelar säljs på auktion. Sista räkningen är på 36 kronor för fyra likkistor och 10 kronor för frakt av kistor och lik.

### Anförande vid fika intill Petteröa med Gryningspatrullen 11 september 2025. Fritt efter Bente Sabels bok Skogsborna, Norlén & Slottner, 2023.

Först och främst mer pengar till kulturen

Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt.
Sex noteringar:

1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.

2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.

3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.

4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.

5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.

6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.

### Det blev visst en lista till här i världen.
### Genomför den.

Låt dem leka på en nedlagd skolgård, det räcker

Fasterud 1960. Grusplanen är det vita uppe till vänster.

Jag sitter och har precis börjat läsa nästa bokcirkelbok. Philip Roths roman från 2004: Konspirationen mot Amerika.

När jag kommer till sidan 36 går smygnostalgikern i mig igång. Författaren skildrar en amerikansk skolgårdslek så jag riktigt känner hur det sprutar grus från mina egna raster i femte klass.

Den lekte ju vi.

Land och rike. Var det inte så vi kallade leken när vi stod i ringen och förklarade krig mot nån av grannarna?

Medan jag i minnet ritar till mig en bit av Ingemars eller Gunborgs land i gruset på skolgården i Fasterud slår mig tanken. Kan inte nån avväpna alla krigsherrarna i världen? Kan vi inte ge dem en pinne i stället och en bit av en liten cirkel i gruset i Fasterud, Nyed, Värmland, Svealand, Sweden.

Så kan de leka för sig själva bäst de vill där, tills magister Bergkvist ringer i klockan och kallar in dem för nästa lektion.

The best rule ever
I dag ska det handla om gyllene regeln, säger Karl Bergkvist. Slå upp den, Donald, säger han. Slå upp den gyllene regeln.

Sedan får Vladimir och Benjamin läsa högt, var och en på sitt språk.

Magistern spelar in dem på band, den tekniken var han tidig med i Fasteruds skola. Det är så att de ska höra hur vackert de nya orden låter.

– Donald, nu är det din tur. Läs har jag sagt. READ! The best rule ever!

Och gossen Trump han läser:
– In everything, do to others what you would have them do to you.
– En gång till, säger magistern. Den här gången tar vi den på ryska igen Vladimir. Läs.

I evigheters evigheter pågår den lektionen.
Läs nu Benjamin.

### Skolan i Fasterud är nedlagd för drygt 60 år sedan. Där gör de minst skada, Trump & Putin & Nethanyahu.
### I evighet.

Uppläsning igen på onsdag

På onsdag 13 augusti står jag på en scen igen.
Värmländska Författarsällskapet ordnar uppläsning i Kvarteret Almen i Karlstad för tredje året i rad.

Tid: 18.00.

Kom gärna och lyssna!

Den slutliga bekräftelsen

När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt.
I år fick det bli en familjehistoria.

Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia.
– Litteraturhistoria?
– Absolut.
– Stavhopparhistoria?
– Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört.
– Din egen privata historia?
– Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.

Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.

Dags att öppna kepsmuseum?
Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:

”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.”
Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat.
”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”

Jag finns!
Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.

Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte.
En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.

Jäspalt va coolt.

### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende.
### Frågor på det?

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

De som bor i Frankrike och heter Höst

Nu har jag sett först en finsk-amerikansk och sedan en brittisk ståuppkomiker göra narr av alla tysta bokstäver i engelska språket.

H-our.
Lig-H-t.
K-now.
K-ni-GH-t.
Dum-B.
Plum-B-er.

– Schhh! De tysta bokstäverna är inte för munnen, bara för papperet. Säg dom inte.

Finn hos oss också
Då slår mig tanken att svenska språket också slösar med bokstäver. Sådana där tysta saker som aldrig når till trut.

D-jur.
D-jup.
S-tjärna.
S-kjorta.
Yog-H-urt.
H-jässa.
H-jul.
L-jus.

Innan namnet hörs
Jag vet ju att de tysta finns och varför. Men erkänn att det ser roligt ut om man tänker efter.

– Är det synd om dom som heter Djus? Varenda gång måste dom skriva en tvärtyst bokstav först, innan själva namnet hörs.
– Asch, det blir väl en vana.

Värre då för alla som bor i Frankrike och heter Höst. De har det riktigt D-jävligt, de nästan inte finns.

– Bonjour, je m’apelle *stön*.

### STÅUPP: Michael McIntyre Silent Letter Day

”Din seger” sa Rutte

Jag ligger i hammocken och funderar över världen. Sol skiner, trädgårdssångare sjunger, prästkrage vajar och man får inte säga ”Vad var det jag sa”. Man får inte.

Inte om Nato-medlemsskap, självbestämmande och en egen svensk röst i världen. Inte om Dear Donald, ens.

Men ändå. Visst är det ett gulligt litet sms han skickade, Natochefen Rutte, till sin store ledare. Gulligt och pinsamt talande.

Det måste vara fler än jag som kommer att tänka på hyllningarna av ”Vår Store Rorsman Mao” 1968. Nu fattas det bara att Rutte gör en väggtidning också.

NATO:s generalsekreterare
Mark Ruttes sms till Donald Trump:

”Herr president, käre Donald, grattis och tack för din avgörande insats i Iran – det var verkligen extraordinärt, och något ingen annan vågade göra. Det gör oss alla säkrare.

Du är på väg mot ännu en stor framgång i Haag i kväll. Det var inte lätt, men vi har fått alla att skriva under på 5 procent!

Donald, du har lett oss fram till ett verkligt, verkligt viktigt ögonblick för Amerika, Europa – och världen. Du kommer att uppnå något som INGEN amerikansk president på årtionden har lyckats med.

Europa kommer att betala på ett STORT sätt, som de borde, och det blir din seger.

Trevlig resa och vi ses på Hans Majestäts middag!”

Duktig vovve
Undrar hur kravprofilen såg ut när den sms-pôjken anställdes? Fick han genomgå psykologiskt fyrfärgstest? De är visst väääldigt trovärdiga har jag hört. Precis som han:

”Det var inte lätt, men vi har fått alla att skriva under”.

Lydigt, Rutte. Duktig vovve. Fin hund.
– SITT!