Ibland blir jag trött på aktualitetsjäktet. Folk slänger mjölk för att den gått över bäst före-datumet med två dagar, trots att den luktar som mjölk ska och smakar som den ska. På facebook dör en händelse efter fyra timmar, på twitter efter två.
Sista skriket-jäktet. ”Fånga inte ögonblicket, fånga nästa. Nej nästa”.
Här är länk till en politiker som vågar vara rolig.
Kom ihåg var ni såg den först.
Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.
Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?
Vem har sagt att de inte tänker?
Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.
*
Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.
Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?
Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.
Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.
De andra vandrarna hälsar.
Hur var det Gustaf Fröding skrev, efter att en av stadens godare borgare ställt till med ekonomisk skandal i småstaden Karlstad?
”Ja, det är en välsignad sak, att vårt folk är förmöget folk, så att det kan dricka vin till middagarne och åka droska och spela vira med hög poäng och göra stora konkurser ibland med ståtliga hundratusenkronorsskulder i.”
Nu är det 2012. Nu har företaget som hämtar dagskassor hos hårt arbetande småföretag gjort sin präktiga konkurs. Panaxia, jo man tackar, spåren känns igen. Hur många mackar och småbutiker får nu själva gå omkull, om penninghämtarbolaget trixat in kundernas pengar på eget konto? Skickliga är de inte på Pantrixia, för inte ens så fick de sin egen debet och kredit att gå ihop.
Ett förmöget folk på samhällets topp… Är det en halv miljard kronor som har försvunnit den här gången? Kanske nästan en hel ståtlig miljard? Förmöget folk, som för säkerhets skull kallar osäkerheten för ”säkerhetsbranschen”, även när sedlarna hamnar i egen box.
Fröding skulle ha känt igen sig.
Det skulle det lurade småfolket med.
Allt går igen.
”Nobody puts Baby in a corner” står det på Karlstads universitet. Fint, låt oss nu fortsätta med att skruva upp skyltar med filmcitat.
”Toto, I’ve got a feeling we’re not in Kansas anymore.”
Vid infarterna till Värmland. Citatet från Trollkarlen från Oz, 1939.
”You talking to me?”
Dalens sjukgymnastik, Sysslebäck. Taxi driver, 1976.
”May the Force be with you.”
Gässlingens vindkraftpark, Vänern. Löfbergs Lila Arena. Star wars, 1977.
”Frankly my dear, I don’t give a damn.”
Tingvalla isstadion. Borta med vinden, 1939.
”I’m going to make him an offer he can’t refuse.”
Samtliga Miljöpartiets kontor i Värmland. Gudfadern, 1972.
”Du jobbar ju med data!”
Landstingshuset, avdelningen för kontroll av utbetalande av miljoner till privatpraktiserande sjukgymnaster. Masjävlar, 2004.
”Here’s looking at you, kid.”
Betongtornet på Ulf Lundells granngård i Skåne. Casablanca, 1942.
”I think this is the beginning of a beautiful friendship.”
Rudskyrkogården, Karlstad. Casablanca, 1942.
”Passa på nu. Man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.”
Mariebergsskogen, Forshaga Folkets park, Älgsjövallen, Nöjesfabriken, Café August, Olssons brygga, Höljes motorstadion, Tyrstugan, Karlstads kommunfullmäktige. Den bästa sommaren, 2000.
Karl-Bertils fader
Det var de första nio. Var ska vi sätta ”Go ahead, make my day” och ”Jag har närt en kommunist vid min barm”? Fundera på det. Tänk gärna en stund på den där svenska repliken som jag inte vill skriva ut också, för att jag är för blyg.
Världen är full av bokstäver som måste upp.
Jo du pôjk, dä ska ja säge dig att ja ä så illa gammel så ja minns välditt tydligt vicket väsen dä ble i Svea rike den kvällen som meteorologen på tv plötsligt inte använde pekpinne.
Fôlk va stôllige.
– Han peker ju mä hanna!
Fakta: Pohlman fick 50 pekpinnar med posten under tittarstormen.
Översättning: Jo du pojke, det ska jag säga dig att jag är så illa gammal så jag minns väldigt tydligt vilket väsen det blev i Svea rike den kvällen som meteorologen på tv plötsligt inte använde pekpinne. Folk var stolliga. – Han pekar ju med handen!
PS. Födelsedag. I dag tänker jag på han som skulle ha fyllt 90 år om han levat. Pappa. Det händer fortfarande att jag får impulsen att ringa honom och diskutera någon färsk dumhet i världen. Inmarschen i Tjeckoslovakien skedde på hans födelsedag, ännu en av dessa dumheter vi ständigt påmindes om. DS.
För att travestera min gamle favorit Torsten Ehrenmark: varje glädje utan Beda från Bogen är konstlad glädje.
Så håll till godo. Här är Beda, så som bara Arvika Gammeldansorkester kan berätta hennes historia. Klicka och njut, dä ä faktiskt möe på gang.
Rotmos. I Ehrenmarks fall var det rotmos.
Möter gamla vänner. Några har jag inte sett på 40 år. Vi skruvar lite generat på oss, först. Maten vi äter är dyrare. Vad åt vi den gången förresten, nåt måste vi väl ha ätit på 70-talet?
Sedan är det igång igen, samtalet. Vi är en evighetsmaskin.
Om några år ska vi sjunga Svarta tupp i närmaste PRO-kör.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Fynd i akademins ordlista: Krabbso – hona av sjurygg.
Vi behöver inga författare, journalister eller bloggare. Det räcker med svenska folket, så får språket liv.
– Jo, den här fiskens hona tycker ja’ vi kallar krabbso.
– Bra. Å hanen kallar vi sjurygg.
– Åkej. Va’ ska vi kalla benbågen?
– På folk?
– Mmmm.
– Knä, tycker jag.
Telefonnätet blev automatiserat och jag var med.
Faxen kom och jag var med.
Skrivmaskinen fick en kula, blev elektrisk och fick ett åtta teckens minne och jag var med.
Datorn kom. Datamusen. Gopher, World Wide Web, Altavista, Netscape, Google, Skype och Wordfeud.
Jag var med.
Jag var med när kameran blev utan film och telefonen kunde börja skicka tysta bokstäver hit och dit.
Jag var med.
Men nu har det hänt. Svenska Akademiens Ordlista har bestämt att atlet får betyda friidrottare. Inte bara stark man, tyngdlyftare m. m. som tidigare. Tveksam, trött och förtretad försöker jag få min trut att säga efter mig:
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.
Men han är inte med.
1.
Bordtennisspelarna torkar bordet, curlingspelarna sopar isen. Hela tiden. Varför klipper aldrig Zlatan gräset under match? Har nån sett Foppa på en ismaskin?
2.
Fotbollsmålvakterna får ta många steg med bollen i handen. Seten i bordtennis går inte till 21. Tyskland eller Spanien vinner inte i fotboll. Allt ändrar dom på.
Stavarna är inte av bambu. Marathonlöparna tar sig i mål själva. Korgboll heter nåt engelskt.
Allting. Precis allting.
Gu’ va gôtt.
