”Ta reda på vilka de respektabla är”

Bok: Så gör jag – konsten att skriva, Bodil Malmsten, Modernista, 2012.

Bodil Malmsten är en av mina favoritförfattare. Hennes blogg heter www.finistere.se. Genom att bearbeta inläggen där har hon skrivit flera böcker de senaste åren, alla läsvärda. Att hon skulle ge ut en handbok i skrivande var däremot oväntat. Välkommet men oväntat.

”Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

”Deadline är den dödliga linje där den yttersta kontrollen kommer in.

Men det är då det.

Medan du skriver för att du vill skriva och inte kan låta bli, under skrivtiden är det för dig själv du skriver, medan du skriver får ingen annan än du själv och din lust att skriva komma in.”

Där har du en del av hennes inställning till skrivandet. Den här boken är en lärobok i en lära som inte kan läras ut, skriver hon. En handbok i en konst som inte kan läras ut, skriven av en som inte kan.

De sista påståendena är både sanna och osanna. Bodil Malmsten är för blygsam och gör hon en handbok måste hon rimligen tro att det är någon mening med den. Visst är talangen avgörande om du ska bli bra skribent, men hantverket är inte medfött. Även talanger behöver träna.

Nå, boken är full av praktiska tips, tro inget annat, även om övningarna är långtifrån traditionella.

Använd inte dyrorden om de inte behövs
Det var länge sedan jag fick sådan lust att ta fram ett litet block och skriva av
formuleringar, men det är vad som händer när jag börjar läsa boken. Mark Twains råd: ”Dont use a five-dollar word when a fifty-cent word will do” hamnar alltså snart i ett litet grönt block. Under det hennes egna ord, som:

”Skrivprocessen motsvarar träningen för en tennisspelare, cirkusartist, premiärdansös.”

”Träna din kropp, gör yoga. Jogga. Gå. Att skriva är kroppsarbete, du behöver tillgång till hela din kropp. Utan kroppen är huvudet inget att ha.”

”Den som skriver gör det varenda dag, skapar sin egen himmel, jord eller underjord, det är det som är fiktionen, att någon har skapat en skriven värld.”.

Historiens sekundvisare
En annan som hon själv citerar är Schopenhauer: ”Dagstidningen är historiens sekundvisare”. Själv är hon flitig tidningsläsare, det märker var och en som följer finistere.se, och hon har ett syfte med det:

”Ta in så mycket du hinner av det som finns.

Den som skriver med ryggen åt verkligheten kan missa det viktigaste med sammelsuriet som vi lever i, hur orättvist det är, vi behöver veta hur det är för att kunna avgöra hur vi hanterar det när vi skriver eller om vi väljer att ignorera det”.

Skrivskolor gillar hon och hade gärna gått en om de funnits när hon var ung. Glatt upptäcker hon att Johathan Safran Foer leder skrivkurser och lär sina elever klokheter som ”Talang är långt tålamod.”

Malmstensk blandning
Det finns många sorters handböcker i skrivande. Bodil Malmstens metod är att blanda. Ibland teoretiserar hon, ibland berättar hon om sina egna erfarenheter och ibland gestaltar hon sina teser.

Sträva efter det enkla. Stil är summan av den skrivandes val. Helvetesperioden är när det undermedvetna inte får en chans.

Gå inte i sömnen. Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det. Smaka på allt. Gå in i allt. Stå utanför. Behåll förundran inför allting. Bevaka din förundran.

Gott om skrivövningar
Den som läst Bodil Malmstens blogg och bloggböcker vet en del om hennes inställning till livet. Därför är det med spänning jag bläddrar fram till de praktiska övningar hon föreslår i sin handbok. Jag blir glad men inte förvånad. Här är några exempel:

Arbetsuppgift:
Lär dig skriva med alla fingrarna.”

Arbetsuppgift:
Skriv om någonting du inte kan!

Skriv om någonting du är nyfiken på, någonting du inte vet vad det är förrän du har skrivit det, försök att få tag på känslan.

Skriv om någonting du vill lära dig någonting om.”

Arbetsuppgift:
Undersök, plocka sönder tidsandan i det den består av.

Hur visar sig tidsandan i reklamen, vem drar barnvagnen vid lekplatsen, att det bara är personer med osvenskt utseende som städar i Stockholms tunnelbana.

Vad verkar vara likadant i andra länder, vad verkar vara specifikt svenskt.

Verkar, eftersom att ta reda på hur det är, går inte, det är inte tidsmässigt möjligt.”

”Arbetsuppgift:
Ta reda på vilka de respektabla är.

Inte de allmänt välansedda, utan för dig respektabla.

Vilka har du respekt för?

Respektera dem.

De andra finns inte.”

Bodil Malmsten har skrivit en bok som vem som helst kan sträckläsa, bara för att den är klok, oväntad, väntad och finurlig. Samtidigt är den full av praktiska råd och inspiration för dig som vill bli bättre skribent.

Jag återvänder till den.

 

Fyrverkeri i hjärnan

Ser en kemiprofessor på tv. Han kan se på magnetröntgen hur förälskad du är. Rena fyrverkeriet i hjärnan, säger han, men efter 18 månader är den fasen över. Det syns.

– Nu vill jag att ni deltar i ett experiment, ber han de andra i studion. Ta vilket fyrsiffrigt tal som helst. Tänker ni på det nu? Bra. Nu vill jag att ni räknar baklänges, sju steg i taget.

Fyra koncentrerade personer räknar tyst.

– Nu raderade ni fyrverkeriet i hjärnan. Just nu syns det inte ett dugg av era förälskelser på någon bild.

Prova på dom, du
Jag har funderat hela morgonen på hur detta ska tolkas. Vad är det amerikanarna säger? ”Curiosity killed the cat”. Nyfikenhet dödade katten. Fast nog känner jag folk som är kära i själva de matematiska talen

Det skulle vara intressant om professorn fick sätta sina sladdar på en sådan talälskare och låta henne räkna sjutal baklänges. Då skulle han få se på gnistor. Curiosity killed the cat but satisfaction brought it back.

 

 


De värsta barkborrarna

Di värste barkbôrrera, di setter att i Kallsta di, skrev Stig Berg ett år när ips typographus var ett stort problem i norra Värmland. Det var sant då och det är sant nu. De värsta hittar alltid till maten.

Vad många i provinsens ytterkanter inte tänker på, är att även Karlstad har sin glesbygd. En dag klickar jag fram eniros karta.  Strax nordost om residensstaden dyker det upp ett tomt område. Samma sak när jag klickar fram SVT:s nya karta över anläggningar i landet som förstört miljön genom åren. Stort tomt område nordost om Karlstad.

Där, i östra Nyed ovanför norra Väse, är jag uppväxt. Bussen vi hade var mjölkbilen, bredare var inte grusvägarna och byarna. Pappersbruk, sågverk och gruvor som skulle bli miljöfaror hade vi inte på vykort ens. Inte i vår bygd.

Stort glest hål långt nere i syd på Värmlandskartan, fast nordvärmlänningarna inte vill tro det. I dag har mina forna grannar 17 kilometer till affären men varg och korp fick de tidigt.

Fyra mil från di värste barkbôrrera.

Miljöfaror – från SVT:s sajt Miljöpejl.

Svar på tal ifall

– Vilken tid det tar, blir du aldrig färdig? säger inte min chef. Men om han en gång skulle göra det, så fick jag ett bra svar av astronomerna nyss. De har nämligen hittat universums största kända sak. En grupp kvasarer som är så vederstyggligt stor att det tar dig fyra miljarder år att ta dig förbi dom, om du åker i ljusets hastighet.

Det är vad jag kallar att ta tid.

 

 

 

 

 

 

Nu var du för snäll

– Nu va du att snäll… sa arrangören vid första maj ett år, när jag hade kåserat och talat allvar. Nästa år klämde jag till ordentligt. Det blev inte så bra.

Jag har varit för snäll här med. Låt oss alltså prata politik.

… så börjar ett inlägg jag håller på och formulerar. Längre kommer jag inte. Hur är det Aspenström skriver?

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.

En vacker hållning han har, kanske nödvändig för honom 1964. Själv har jag mer problem med vilken sax vi ska börja med och att alldeles för många drömmare har slutat drömma.

Vissa dagar är det inte alls snällt att vara för snäll.

 

 

 

 

 

När det blåser på rikt folk

Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.

Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.

Och ändå bor varje människa centralt.

 

 

 

 

 

Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.