Nu är jag trött på det flinande folkföraktet

Vision

Vi hade varit på vernissage om jag minns rätt. Var det inte makarna Broos som ställde ut, kanske Lars Lerin också? Var det inte i Gamla badhuset i Karlstad, innan det fina huset blev bostäder?

Jag hade läst en kort dikt om den färska Palmeutredningen. Den handlade om hur allt som sas i polisförhören genast hamnade i tidningen Expressen. Särskilt förhöret med Lisbeth Palme.

Det var första gången jag läste en dikt som bara fanns i en muntlig version, den var ännu inte nerskriven. Hur vågade jag, med min scenskräck och mitt närminne?

Jag minns inte att den gjorde något större intryck. Varför skulle den ha gjort det? Det var min pseudonym Viktor Root som skrivit den, kommer jag ihåg. Han skriver gärna på dialekt, eftersom han har upptäckt att värmländskan är som gjord för satir. Vårt tungomål får allt att låta så snällt. Först.

Sanningen om förhöret med Lisbeth Palme
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr varrä polisera
som köpte sej en Expressen. 

(Det står illa till med världen
Förr var det poliserna
som köpte sig en Expressen.)

På den tiden trodde jag fortfarande på en kommande, stormande författarkarriär med regelbundna romaner och bred läsekrets. Hela tiden valde jag fasta jobb, åtminstone på deltid, för filmjölkens skull, men drömmen, drömmen. Så fort vi var lediga stretade vi på, Viktor Root och jag. Då och då kom en beställning på någon intressant skrivarkurs att hålla eller skrift att skriva, inte minst åt facket. Det gillade jag.

Inte kvinnornas EU
Hem från vernissagen i Karlstad fick jag lift med Gun-Britt Karlsson, ena halvan av förläggarparet bakom Heidruns förlag och bokcafé. Jag kände hennes livskamrat Bengt Berg men hade inte träffat Gun-Britt många gånger.

Där, i bilen hem till Forshaga, blev jag motståndare till svenskt EU-medlemskap. När jag klev av vid det som skulle bli busshållplatsen Sisu-gården var saken klar. Allt av feministiska skäl, fast jag inte tänkte på den termen då. Gun-Britt hade pratat med inlevelse om kvinnornas usla ställning inom unionen.

Hon hade rätt. Hon hade rätt om vad den Europeiska unionen var för projekt, över huvud taget.

Flinande folkförakt
Jag tänker ofta på den resan, när jag ser den senaste tidens reaktioner på hur britterna röstade i sin folkomröstning. Med flinande förakt uttalar sig facebookvän efter facebookvän, skribent efter skribent om resultatet, dvs Brexit. Som om de var sårade i sin självkänsla. Hånet studsar tillbaka mot dem själva, men det märker de inte.

I en helt annan debatt, om de fartblinda planerna på en storregion med Värmland, Halland och Västra Götaland, förklarar en tung s-politiker här på trakten att regionfrågan är för komplicerad för vanligt folk att rösta om.

Som om vi inte röstade om mer komplicerade frågor vid varje kommun-, landstings- och riksdagsval?

Omedvetna odemokrater
Odemokraterna formerar sig. De ser sig förstås inte som det. Likafullt är det vad de är, när de fnyser åt det brittiska nejet. Eller när de inte tror att mina grannar och jag är kloka nog att räkna ut huruvida Långflon och Laholm hör hemma i samma lilla fina tajta län.

Demokrati har med närhet att göra, fast det förstår inte odemokrater.

Det har varit så mycket hån, så mycket folkförakt. Desto mindre av respekt och eftertänksam analys. Varför ville britterna gå ur den fina föreningen om den var så fin? Varför har unionen aldrig fått något brett folkligt stöd i medlemsländerna?

Jag har inte följt den brittiska folkomröstningskampanjen närmare. Så mycket ser jag dock, som att alla på nej-sidan inte är mina vänner. Främlingsfientlighet och inskränkt nationalism får du mig aldrig med på. Det hindrar inte att jag tror att det brittiska nejet på sikt är bra för Europa. Vi är fler som borde fundera över hur Europa ska organisera sig i framtiden.

Folkligt svar på överstatligheten
Jag tycker Daniel Strand har en poäng, när han formulerar sin syn. Vänstern behöver en ny vision. Det är på Aftonbladets kultursida jag hittar hans artikel, som jag skriver ut och lägger på nattduksbordet. Sedan dess har jag läst den flera gånger och håller mer och mer med karln.

”Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktas som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner. Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.”

Vad som förenar alla dessa vänsterkommentarer, skriver Strand, är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad, med tanke på hur Brexitkampanjen såg ut, konstaterar han. Men:

”Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.”

Sämre arbetsrätt, mindre fackligt inflytande
EU är en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden, skriver han. Dess institutioner arbetar för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och tvinga på medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram. Varför skulle den unionen vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?

Taggtråd”Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?

Hur kan EU, där den ’fria rörlighetens’ yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?

Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen? 

Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?

Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ’egentligen’ handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.”

Det motståndet går som en röd tråd genom Europeiska unionens historia, från norrmännens nej på 1970-talet, via massiva gatuprotester på 2000-talet till grekernas nej förra sommaren och nu Brexit.

Ska vi ignorera motståndet?
Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd, skriver Daniel Strand, och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Eller så kan man släppa sargen och formulera en egen vision av sitt Europa. Ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet.

”Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.”

Lösningen är inte att klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner. Lösningen är att kämpa för att skapa någonting bättre, tycker Daniel Strand.

Vilken människosynen vill vi ha?
För mig handlar det som vanligt om vilken människosyn vi väljer. Har britterna röstat nej så har de, det förtjänar inget förakt. Har Europas eliter skapat en union för storföretag och marknad men inte för kontinentens folk, då förtjänar den inte vårt stöd.

MorgonhimlenSka det vara så svårt att skapa en egen vision utifrån folkets, både kvinnornas och männens, intressen? Demokrati är inte besvärligt, inte rättvisa, jämlikhet och jämställdhet heller.

Nu har han skrivit en dikt igen, min vän Viktor.

Sanningen om Europas herrar
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr bekämpa vänstern eliten
Nu kvaler di te elitserien själve

När nôrskera rösta nej
då jubla di
Nu håner di varenda engelsman
långt in på fotbôllsplan

Å vill ta ifrå dôm rösträtten
om di ä fattige
Särskilt om di ä fattige. 

(Det står illa till med världen
Förr bekämpade vänstern eliten
Nu kvalar de till elitserien själva

När norrmännen röstade nej
då jublade de
Nu hånar de varenda engelsman
långt in på fotbollsplanen

Och vill ta ifrån dem rösträtten
om de är fattiga
Särskilt om de är fattiga.)

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Sanningen om jakten på den svenske marginalväljaren

Luossa

En dikt

1.
Nyss ville centerns oturligaste tänkare
att alla skulle gifta sig med många
Exakt lika många som de själva
hade hästar i stallet, höns hemma
och tomtar en trappa upp
Nästan alla

Nyss bestämde socialdemokraterna och miljöpartiet
att om du har leg måste du lämna Danmark
Och tvärtom

Nu – kräver riktigt små folkpartister
mer sex åt de döda

Vem ska annars landets nekrofiler rösta på?

2.
Du kanske tror att jakten på marginalväljare
börjar bli desperat?
Då vet du inte vad som väntar härnäst:

Om en vecka börjar centerungdomen
slåss på allvar
för fri sex med mjölkmaskiner
oavsett fabrikat
Alla spenkoppar är lika mycket värda,
det är en rättvisefråga
Love & Laval – fil the difference

Veckan därpå kräver KD personlig assistent
och vårdnadsbidrag
åt varje robotgräsklippare i hela Lapplandsfjällen
”Fjällen ska falla från deras …vahetterä… ögon”,
säger partiledaren och bläddrar febrilt
efter Apostlagärningarna 9:18
Under tiden sprutar hennes ungdomar dyr champagne
över alla löften som kunna ej brytas
…fast det kunde de visst

Tjohoo.

Viktor Root

Ordförklaringar:
Fil the difference – (mejeristisk anglofil ordlek), the difference betyder skillnaden.
Laval – Gustaf de Laval uppfann bland annat en mjölkmaskin. Åstadkom separation  på de flesta svenska bondgårdar.

Länk: mer om Viktor Root

Sanningen om jobbena

– en dikt

 

”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
Ӂ inte jobber di,
bare lever på bidrag”.

”Ha ja hört”.

Viktor Root 

 

# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre. 

Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten

Mitt slitna gamla 2014

Kontorslandskap

Kontorslandskap i Karlstad sommaren 2014. Någon ställde sin stol mitt i älven.

Det var det bästa av år, det var det sämsta av år. 2014. Två dagar i rad kom vänliga män och tackade för mitt skrivande, krönikor de hade följt till för tio år sedan. En tredje dag fick det främlingsfientliga partiet 12,86 procent av rösterna i riksdagsvalet. Medan jag gick ner tio kilo, satte millennierekord på milen och sprang alla gator i kommunens tätorter flyttade fattigdomen i Europa hit, till entrén utanför vårt Konsum. Det dåliga var inte att tiggarna kom hit, det var att de behöver tigga.

– Förbjud tiggandet… suckade de inskränkta, få.
– Förbjud fattigdomen, svarade folk med inlevelse.

Den här bloggen fyllde tre år och såg sitt tusende inlägg. Nå’t ska en bokstavsvän göra när huset blir tommare och jobbet bara är på 100 procent.

Här är några av inläggen i repris. Börja inte med att läsa dem. Börja med att gå med i facebookgruppen Front mot rasism och fascism. Vi är en bra bit över 16 000 medlemmar numera, det hände också 2014.

Bästa ordet är fortfarande solidaritet.

På allvar
Rött kortDu har inte funderat på att tänka lite själv?
En särskild plats i helvetet
När Charlie Weimers missade förlåtelsen
Antirasistiska FAQ (del 3)
Tal på nationaldagen 2014
Jaså gick det att ta ett ännu dummare beslut…
Landet där de rika drar ifrån

Fröken OPå allvar
Fröken Onödigs torg
Resan hemifrån
Mina händers klassresa

Alfred TennysonPå den sortens allvar
Tanke klockan 06.18 vid fyllda 63
Persbrandt ger oss nästa nyårsklocka
Nu hettar det till

På kylskåp
24:7-dieten (Bry dig inte om att inlägget är från 2013. Ät nu).

December i landets 186:e största tätort

Himmel

 Nytt på sidan Sanningen: nyvalsdikt av Viktor Root.

Tisdag
Gnistrande morgon med blågrön himmel, vit frost i gräset och en asfalt som minns klappret av råbocken jag mötte i trädgården i går kväll. Ett tag var de fyra rådjur i vårt område, är han ensam nu?

Långsamt börjar en varmare färg växa vid horisonten. Jag släpper taget om himlen och går ner för att göra frukost. Fil och müsli, smörgås med halv skinkbit, apelsinjuice, blodtryckstablett, kaffe och ledaren i vår papperstidning. Han tycker att SD först ställer till kaos och sedan försöker smita ut bakvägen.

Blodtrycket i måndags var godkänt, trots att det var första gången med självbetjäning. Vårt landsting har räknat ut att jag ska mäta trycket själv i fortsättningen. Där satt jag i ett sjukrum på vår vårdcentral med apparat och instruktion. Kanske är inte just blodtryckstagning det bästa för ett landsting att outsourca till oroliga själar? Hjärtat klapprar det med.

Nu står råbocken och tittar in på mig i köket och snart vaknar pilfinkarna.
Det blir en bra dag det här. Sju grader kallt och arbetslust.

Onsdag
Rep F
Blåser så soptunnan välter. Är det nå’t bra på tv i kväll? Gärna en stolt Nobelgala på offentlig lokal (jag älskar att se litteraturpristagaren tala) men vore inte den här kvällen ett fint tillfälle att avsätta kungahuset? Strax efter varmrätten.

Tihi.

Strandpojken och underhudsfettet

Strandpojke

Rapport nummer 5 från mitt träningsläger i självbehärskning

Om man tittar riktigt noga så ser man sexpacket. Det sitter bara inte ytterst. Förresten är bilden tagen före påsk, jag är smalare nu… I dag har det blivit dags för en rapport igen från mitt träningsläger i att äta belevat två dagar i veckan. 5:2-dieten, jag? Det hade jag inte trott för ett år sedan.

Jo, det har fungerat. Ibland har jag varit hungrig, de där dagarna med bara 600 kalorier totalt på tallriken, tro inget annat.

Jo, jag har gått ner. Eftersom det är viktig grundforskning min kropp bedriver, så har jag vägt mig mycket tätt, säkert mycket oftare än 5:2-metodens grundare hade tänkt sig. Det har hjälpt. För mig är själva vägningen en ritual som hjälper mig att fortsätta. När entusiasmen var som störst gjorde jag ett handskrivet diagram till och med. Den 2 december i fjol vägde jag 83,3 kilo (ännu mer förra sommaren). I dag pendlar jag mellan 73,3 och 75,3. Det är några kilo under gränsen för övervikt enligt mitt BMI. Det måttet är ingen stor sanning för mig, men någon värdemätare måste jag ha och då får den duga.

Jo, jag fick lov att köpa nya byxor på semestern. Flera par nya byxor. Den här våren och sommaren har jag gått omkring klädd som en mänsklig strut, med jeansen ängsligt hopsnörda av ett bälte med flera nya hål i. Utan den hopsnörningen fick jag ner en mindre grävling förutom mig själv i byxorna. Jag vill inte ha någon grävling där. Magomfånget har minskat drygt tio centimeter, det är antagligen viktigast. Tio kilo och tio centimeter, möcke’ bra.

Jo, jag har tränat också. Löpt eller cyklat minst tre gånger i veckan hela året hittills, utom några enstaka veckor. Löpningen blir ännu roligare med nio-tio mjölklitrar mindre att bära omkring på, det kan jag lova.

Jo, jag har fuskat några gånger. Avslutat en till en början tapper 2-dag med viss förfriskning framför teven och fotbolls-VM, det har hänt. Fast inte många gånger. (Slutet på semestern åt jag samma mat som alla andra i flera veckor).

Vill slippa diabetesen
Nu går jag över till 6:1 och fortsätter ivrigt väga mig om mornarna, nypinkad, för att se om det går att ligga kvar på min målvikt med bara en matsnål dag i veckan. Måndagsmenyn blir den samma som alla mina 2-dagar.

Jag vill inte ärva det ”ålderssocker” som släkten är begåvad med. Dessutom har späkningen varit intressant. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att vara tvärmätt tre till fem gånger om dagen. Ganska utmärkt i varje fall. Därför kommer här ett ärligt råd, eftersom jag hört att sanningen är grundforskarens bäste vän:

Ring inte mig på måndagseftermiddagarna. Inte om du har något besvärligt att komma med. Mitt humör har uppförsbacke då.

De tidigare rapporterna
StrandpojkeTräningsläger i självbehärskning (del 1)
Träningsläger i självbehärskning (del 2)
Träningsläger i självbehärskning (del 3)
Träningsläger i självbehärskning (del 4)

Viktor Roots alternativ: 24:7-dieten

Egohögerns ekonomiska system

I natt satt jag uppe länge framför tv:n. Det var vi fler som gjorde. Här är en dikt av min vän Viktor Root, hans beskrivning av den egohöger som styrde Sverige nyss men inte längre, verkar det. Hur det går nu vet jag inte, men det finns sannerligen hopp. Vi vann ju. Gôtt. Filosofin från dikten är vi trötta på.

Sanningen om hur vår ekonomi är tänkt

Rött kortTanken med vårt nuvarande

ekonomiska system

ä’ att alle ska få det
lite bättre.

Än alle andre.

Viktor Root

Tal på nationaldagen 2014

Talar i Deje

Tal vid firandet av Sveriges nationaldag, gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014

Vet ni vad det är för färg på Sveriges snabbaste ko?
Ho ä jämt blå. 

Vadå blå?
Ko-bolt.

Detta apropå blå färg på vår flagga.

Friheten är alltid värd att försvara. Så hette det, när jag gjorde lumpen.
 Frihet. Så tänker jag på den här dagen, när jag blir högtidligt stämd. Jag brukar bli det.

Nu ska jag läsa slutet på en text om min privata släkthistoria. Det finns en bild i den. Jag vet inte var jag har fått den ifrån, men jag tycker om den.

Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra

Jag hade inte kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen.

Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt. Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till min villatomt i Forshaga.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Där var det slut på den texten.

Nu är det ju inte bara till Savolax och Karelen som ledet går. Det fortsätter. Var femte värmlänning är finnättling, brukar det sägas. Andra är släkt med norrmän, valloner, jugoslaver, kurder, irakier. I Munkfors och Hagfors-trakten har vi fått en ny sorts bygd. Holländar-bygden.

Alla behövs.

Alla har behövts, för att bygga upp vår välfärd i Värmland.
Alla kommer att behövas, om vi ska få nån pension en vacker dag.

Men. Att säga välkommen är inte bara en ekonomisk fråga. Verkligen inte. När vi säger Välkommen! så gör det oss till bättre människor. Humanister. Vi blir medmänniskor. Sverige är stort, här finns gott om plats.

Vi behöver dom nya intrycken. Vi behöver dom nya maträtterna. Tänk vad tråkig den svenska fredagskvällen skulle va’ utan tacos. Den svenska vardagen utan pizza, kåldolmar, thaibufféer och kinamat.

Ett långt led blir det, om vi fortsätter förbi Karelen, förbi Norge, förbi Vallonien, Tyskland och andra länder. Till slut kommer vårt led att sluta i Afrika.

Det var där det började. Där stod mänsklighetens vagga.

Jag blir så full i skratt, när jag tänker på vissa högerextrema. Vissa högerextrema som vill skicka tillbaka folk dit dom kom ifrån.

Blir den politiken verklighet. Då blir det trångt i södra Afrika. För då ska vi alla dit. Hela jordens befolkning. Varenda svensk högerextrem är afrikan innerst inne. Det tycker jag är roligt.

En gång var jag på ett politiskt möte. Då var det en karl som sa:
– Vi måste akte ôss för å använde svenske flagga. Annars tror fôlk vi är rasister.

Han mena väl. Han gjorde verkligen det.
Han var antirasist, det var därför.

Det är jag också. Antirasist. Och just därför att jag är emot all rasism – just därför tycker jag att det är särskilt viktigt att vi slår vakt om den svenska flaggan. Den får inga rasister ta ifrån oss. Den ska vi erövra hela tiden, precis som demokratin.

Vi som vill ha frihet.

Vi som tycker att alla människor har samma värde. Vad dom än tjänar. Vad dom än jobbar med. Var dom än är födda. Vad dom än har för färg på skinnet. Grisskärt som jag, eller något brunare och finare. Eller hur dom nu ser ut. Människovärdet är ett – och odelbart.

Närbild DejeDikt av min påhittade vän Viktor Root:
Sanningen ôm invandringen
Bor dä inte för många invandrare i Sverige?


Du, dä’ värre än så.
För drygt 10 000 år sedan va dä
två kilometer tjock is här.

Två kilometer –
Vi ä’ invandrare allihop.

En gång, när vår Frida var liten. Då kom hon hem en dag från förskolan och berätta:
– Pappa, nu vet ja vart di där mörke barna ä ifrå.

Jaha, tänkte jag. Va’ bra. Nu har fröknarna på förskolan berättat om flykten över bergen från Kurdistan, och hur viktigt det är med gästfrihet, och att alla människor har lika stort värde, och…

– Säger du det, sa jag. Vart är di ifrån, da?
– … Annebergsgatan.

Frida hade rätt, förstås. Precis så enkelt var svaret. Di mörke barna va ifrån vår granngata Annebergsgatan. Vi är inflyttade allihop. Vi har bara kommit lite olika tidigt.

Barnen som flydde över bergen i Kurdistan, i dag är dom berömda sångare, debattörer och ståuppkomiker i Sverige. Eller vanliga arbetare, tjänstemän och företagare. Sådana som berikar det svenska samhället, precis som ni och jag.

Vid gamla kraftstationenFrihet. Det kan vara att bo i en kommun som har lagom många bussar till jobbet och bra barnomsorg. Så som vi tyckte, när vi flyttade hit för 30 år sedan. Snart har jag bott halva mitt liv i Forshaga kommun.

Frihet. För mig är det svensk allemansrätt. Själv äger jag fyra träd. Två äppelträd och två paradisäppleträd. Det blir ingen skog. Men en halv minut hemifrån har jag en skog, om jag springer fort.

Den får jag vara i. Gå eller orientera eller åka skidor eller grilla korv med barnbarna. Det är frihet.

Vill jag bada, vilket jag sällan vill, för jag är av det frösnare slaget. Men vill jag det, då ligger Klarälven där. Och Skivtjärn. Och Abborrtjärn.

Nästan inte en privat-skylt i hela kommunen, som stänger mig ute. Inte många i alla fall. Det är frihet.

Allt är inte bra i den här kommunen och i Sverige. Jag skulle kunna räkna upp både det ena och det andra. Sådär som vi alla kan, beroende på vem vi är och vad vi själva har för behov och värderingar. Det är också frihet.

– Hur ärrä i Sovjet? brukade dom säga till ryssarna förr.
– Jo-ra, en får inte klaga… svarade ryssen. Det var så, där.

Närbild DejeI Sverige får vi klaga. Ringa tidningarna och tipsa, anonymt. Skriva insändare. Gå bort till Angelica i kommunhuset och föreslå förbättringar. Det är frihet.

Hon är så fin, den svenska flaggan. Gul som sola, blå som himlen över min värld. Eller som Klarälven, den gamla samfärdsleden som fortfarande knyter ihop den här bygden.

Gul å blå… Dom färgerna har hon burit, minst i 500 år. Dom första säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors är från mitten av 1500-talet.

Skulle vi ge bort symbolen för vår frihet till rasisterna? Aldrig i livet. Hon är vår, vare sig det gäller att heja på Tre Kronor, eller när vi behöver en symbol för just friheten. Den som svenska folket har kämpat sig till, precis som med demokratin. Den som alltid är värd att försvara.

Den får inga rasister ta.

Vi borde inte sjunga nationalsången bara när det är hockeymatch. Jag tycker det. Inte för att jag är nationalist. Utan för att jag inte är det.

När jag började mitt första jobb, på sågverket i Molkom. Då trodde jag att alla proletärer var lika. En barnslig åsikt, men så trodde jag. Gudskelov hade inte mina arbetskamrater läst samma bok som jag, om den saken.

En var amatörastronom. En var Molkoms störste storfiskare. En var den flitigaste raggarn vid Trätorget, framför station. En drömde om å få leva ända till år 2000. En var en bättre truckförare än jag någonsin har stött på di senaste 40 åren.

En – jaga sork hemma på tomten, med stämjärn, hammare och tålamod.
 Han fick ingen sork.

Dom var inte lika. Dom var naturligtvis olika allihop. Dom fick gärna va’ det, så länge dom kom i tid på måndag morron och lyfte sin tvåtum-fyra.

Det var det jag lärde mig, på en brädgård i Molkom. Utan att gubbarna på Molkoms bruk tänkte på det, så gav dom mig en av mina viktigare lärdomar i livet:

Detta att ett kollektiv aldrig blir riktigt starkt, förrän det tillåter individerna i kollektivet att vara just – individer.

Det är därför jag tycker så mycket om Sverige, svenska flaggan, Värmlandsvisan, Idas sommarvisa och nationalsången.

Inte för att vi värmlänningar och svenskar är bättre än andra. Inte för att vi är viktigare. Vi är väl ungefär som han som jaga sork med stämjärn. Allt går inte bra, som vi försöker med. Men – för att jag trivs så bra med att vara just såhär, i en stor gemenskap av individer.

En, som tittar på tecknade amerikanska filmstumpar på julafton, och hockeyslutspel i april, och som tycker fel låt vann, i maj. Det tycker jag vi kan få vara.

Ett Sverige som fortsätter att bevara sin särart, men som samtidigt nyfiket tar emot nya intryck utifrån. Hela tiden.

Varje sig det handlar om att importera maträtter som pizza, strimlad biff med sötsur sås eller grekisk sallad. Eller – att ta emot medmänniskor som har fått lov att fly från krig och förtryck, där dom en gång blev födda.

Här visade jag upp en skylt med namnet på en facebookgrupp där jag är aktiv och berättade om den:

Front mot rasism och gryende fascism
Gruppen vill samla alla som tror att alla människor har samma värde. Oavsett vad vi tror på i övrigt och vilka partier vi röstar på.

För ett halvår sedan hade gruppen en medlem. Nu är vi 12 500. 12 500!

Det ökar hela tiden. Svenska folkets motstånd mot rasismen är stort, vi får inte glömma det.

Varje dag lägger folk in nya inlägg, länkar, tips på manifestationer och andra kommenterar. En aktiv diskussion med många entusiastiska deltagare har jag aldrig sett förut.

Gå med ni också.

(Under mötets gång hann en person gå med i gruppen och en annan anmälde sig när jag talat färdigt. Just nu har fem sex ur publiken gått med, flera andra var med redan tidigare).

Vi är inte bättre än andra länder. Inte på allt. Vi är inte bättre än andra folk. Men – det behövdes ett ställe som blev såhär, ett språk som blev som vårat och en individ som ble’ såhär.

Det blev jag. Det blev vi. Vi får va såhär.
 Det är frihet för mig.

Tack för mig!

Vid gamla kraftstationen(Talarmanus vid nationaldagsfirandet i solen på gräsmattan utanför gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014. Gamla kraftstationen är en fantastisk lokal för det den nu används till: konstutställningar, kulturprogram, café. Angelica som nämns i texten är kommunalrådet i Forshaga kommun, Angelica Rage.)

Länkar till tidigare blogginlägg:
Får en fattig ha mobil – eller hund?
Fnys åt folkföraktet i stället

Evigt liv

Hittar ett gammalt manus från ett elektrikermöte för tio år sedan, där jag underhöll. På sidan 7 är en dikt av min vän Viktor Root, som jag läste.

BjörkSanningen om varför
vissa partier byter ledare

Kd har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Alf Svensson inte har
evigt liv

Vänsterpartiet har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Gudrun Schyman inte har
evigt liv

Moderaterna har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Bo Lundgren
har det.

Viktor Root

– ”Hittar ett gammalt manus”? Erkänn att du har dem noga sorterade i mappar, både i datorn och i bokhyllan, år för år. Din pedant.
– Asch da.
– Förresten har Gudrun Schyman evigt liv.
– Jag vet.

Träningsläger i självbehärskning (4)

Målet för min 5:2-diet var att se hur det var. Man ska prova. Svaret var att samlaren-jägaren i mig kände igen sig.

Nästa mål var att komma under 80 kilo. Det tog nära tre veckor. Första julen i hela mitt liv som jag inte gått upp? Jag tror det.

De nya målen hette 79, sedan 78 och därefter 77 kilo. Slutligen 76,5 kilo, för då når jag precis under gränsen för övervikt, tycker BMI.

24-7-dietenJag är där nu.
Det gör bara ont när jag skrattar.

 

 

 

Illustrationen hämtad från min vän Viktor Roots alternativa viktminskningskampanj.