Vem har sagt det?

Vem har sagt att snön är vit? Det är den sällan här på trakten.

Åk till Rackstadmuseet i Arvika och titta på Gustaf Fjaestads målningar. Snön är inte vit utanför den tätorten heller.

Detta lär vi våra unga. Vi måste lära oss att se. Hur många snönyanser finns det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I skallen på en vardagskonservativ

Ändra ingenting.

Kroppen ska vara fräsch som när jag var 16 och skallen pigg som när jag var 11. Huset ska vara nymålat, i detalj, och bilen nytankad. Gatan färsk och skogen grisfri.

Tage Erlander ska ha drygt 50 procent av rösterna och jag ska vara lagom kritisk, mest mot jordbrukets strukturrationalisering och landsbygdens avfolkning.

Huvudmotsättningen i världen ska gå mellan USA-imperialismen och världens folk, hemmafruarna i Skärholmen ska protestera mot mjölkpriserna, Palme ska vara briljant och Stenmark med men Björn Borg lite mallig så en märker hur olika folk kan vara.

Ingmar Bergman ska vara svårtittad men rolig att härma. Stig Blomqvist ska vinna svenska rallyt, bara grejorna håller. Brynäs ska vara oslagbara efter jul, Assar, Sixten och Toini med. Putte Kock ska gardera med krysch och i TV ska någon skoja om Hylands flint varje helg. Det ska vi tycka är väääldigt roligt.

Ändra ingenting.
Jo gör det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Hur jag får Kujberget att brinna

Vi är ute och går på Kujberget när jag får tur.

I den obligatoriska gåtan i förväg skriver torsdagens färdledare det geniala: reverse, reverse. En fin ordlek, eftersom platsen där vi ska svänga norrut heter just Backabackarna.

Vi svänger in den gamla vägen, passerar en milsten jag aldrig sett förut fast den stått där i 251 år och parkerar vid sista boningshuset. Adolf Fredriks gamla väg fortsätter på kartan men är inte körbar längre än hit med bil.

En domherre varnar, kängor ritar spår i den tunna snön och österut målar solen eldsflammor på himlen. Kopparkullen heter berget på den sidan vägen, i dag förstår vi varför.

Själva ska vi åt andra hållet, strävar med viss möda upp på Kujberget där färskt skogsarbete gett fin sikt. Där vänder jag blicken tillbaka, tar upp mobilen och knäpper några rutor. Verkligheten är fin nog med tallarna som tassar uppför branten i soluppgången. Men i dag har jag dessutom tur.

En sliten bit tråd
Ser du att bilden är mörk till vänster? Ser du att det ser ut som eld och rök? Ser du den ödesmättade stämningen med det vita fältet i snön?

Ren tur. Det är en tråd från mitt slitna mobilfodral som lyckas förmörka norra delen av bilden. Snyggt kontrasterar elden i nedre vänstra hörnet mot blåhimmeln i övre högra.

Du kanske tror det låg en tanke bakom?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Tränar på att ställa in oskärpa

Tränar på att ställa in oskärpa med nya objektivet. Det går bra.

Inte en linje skarp.

I morgon ska jag börja träna på skärpan.

Vad värnar de?
Tystnaden finns bara i ett exemplar. Den äkta tystnaden tänker jag på. Är det likadant med skärpan? Jag börjar tro det.

Oskärpa däremot finns i flertal. Jag har två partier som jag vill ska stå mig nära. Det hjälper inte. Vissa dagar gör båda två vad de kan för att värna det otydliga. Regionalt, lokalt eller på riksplanet – det varierar – men resultatet blir: ingen skarp linje.

Båda har fått en släng av DSVS, Det Svenska Valårets Självskadebeteende. Ett parti med skolade medlemmar bör ha ett effektivt autofokus. Sånt ska sitta i ryggmärgen.

Själv gör jag det åtminstone bara på lek.

### Strejkförbud (S).
### 150 lägenheter som äter upp sista strövområdet vid älven (S, Forshaga). Staket runt bästa Vänerstranden (IOIK, Instämmande oppositionen i Karlstad).
### Medlemsbråk inför öppen ridå (V).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Tomma vita sidor

1.

Den där känslan när en köper ny kalender och ser tomma vita sidor breda ut sig.

Den där känslan när en börjar skriva in de första mötena med människor.

Den där känslan när projekten börjar pirra. ”I år ska jag diskutera med gubbgruppen och vattna blommor varje måndag, köra till återvinningen varje tisdag, gå i skogen med Gryningspatrullen varje onsdag, handla och dammsuga varje torsdag och tindra med ögonen varje fredag.”

Den där känslan när en sätter upp nya fräscha mål för LTV. Läsningen, Träningen och Vikten.

Den där känslan när en förnyar medlemsskap och prenumerationer – men inte alla.

Den där känslan när en rensar i mappar, hyllor och kontaktlistor.

Den där känslan när en lovar sig själv saker. ”Vara utomhus minst en timme om dagen VARJE dag.”

Den känslan.

2.

De där första gångerna efter att en slappnat av på det nya året och skriver det gamla årtalet, för det är handen mer van vid.

3.

Älskade tomma vita sidor.
Än har ni alla era illusioner kvar.
Precis som jag.

Den här gången kan dä’ löckes.

Dä’ = det.
Löckes = lyckas.
Den här gången = 2018.
Eller något annat kommande år enligt människokalendrarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root |  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Livets nio lärdomar och en till

Vad jag lärt mig hittills

Lalla-lalla la (0 år).
Sitter du för länge i en myrstack gör det ont (2 år).
Trycker du på knappen i smyg så startar traktorn, då hör alla det (7 år).

Växlar du mopeden nog många gånger sliter det styggt på högra stortån på vinröda mockaboots (16 år).
Parkera inte på Filaregatan, du kommer ändå aldrig att lära dig datumparkering (20 år).
Parkera aldrig på Filaregatan (43 år).

Dubbelklicka för säkerhets skull (49 år).
Dubbelklicka inte på allt, det är det endast åldringar som gör (61 år).
Åldringar blir bara yngre och yngre (66 år).

Enligt läroplanen

Lalla-lalla la (95 plus).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

I dag har jag bara en fråga:

Jag vet. Jag såg det också i går. Det finns en sjö utanför Björneborg som heter – Vätskavattnet.

Hur gick det till?

Sjöar vet jag något om hur de kommer till. Det beror på att vatten gillar att rinna neråt och ibland hinner det före sand, lera, morän och slikt, när naturen fyller igen de tomrum den avskyr.

Namngivning vet jag också något om. Sjön Kymmen kallas inte så för att den ligger i gamla finnskogar och att tio på finska heter kymmenen. Den fick troligen sitt namn för att den var körbar. ”Kömmen”. Sjön Fisklösen heter så för att det nappade dåligt där.

Men Vätskavattnet? Vad är det för en sludig björneborgare som har hittat på den sjöns namn?

En sorts dubbelnamn
Mycket vet vi om Vätskavattnet. Den ligger i Kristinehamns kommun och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön ligger på 127,1 meter över havet och avvattnas av Sälsjöbäcken. Avrinningsområdet är 13,92 kvadratkilometer stort och består till 73 procent av skog. Vattnet rinner igenom fyra vattendrag innan det når havet efter 257 kilometer.

2013 kostade ett fiskekort för en dag 50 kronor om du ville fiska i Vätskavattnet. Då hade du chans på abborre, gädda och mört. Om dessa fanns i just Vätskavattnet eller i de andra nio vatten som också ingick i kortet berättar inte min webbträff.

Snälla, berätta!
Sjö och sjö förresten, själv är den 0,11 kvadratkilometer stor och har alltså det konstigaste namn jag vet på en vattensamling. Visserligen en sorts dubbelnamn vilket tilltalar den här karln. Men ändå.

Det vet vi väl att sjöar brukar bestå av vätska inuti? Inte kallar vi väl någon stad i Svealands inland för Stadstaden?

Om någon vet hur detta ortnamn kom till, berätta det för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Trafiktekniskt förslag

Finns det något effektivare än våra dialekter?

Lokal rekommendation här i socknen om en älgtjur på 300 kilo plötsligt kutar ut framför bilen när du kör i 110 kilometer i timmen och har dyrbar last:

– Sikt på rava.

Löparlärdom nr 151

Ska du ställa ut eller hämta hem kontrollställningar till orienteringsbanor, när det ligger snö på marken? Tänk på vad vi säger i klubben:

Vid lagom mängd snö är det alltid enklare att hitta kontrollerna dagen efter tävlingen än förmiddagen före.

Det är sen gammalt.

Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)