Varg i sommarnatten

Historien om hur jag tog den första bilden i modern tid på död varg i Värmland.

Tänk dig att det är sommar, den varma, torra, dammiga sommaren 1986:

Kanske måste du ha vuxit upp i Värmland för att riktigt förstå? Provinsen där Ralf Edström nickar ett-noll varje kväll, medan Gunde Johansson drar historier och Selma flyger på en gås. Värmland, där vi så i medelåldern, som pricken över iet, känner Rysningen komma.

Rysningen. Den ofrivilliga, som även hängivna naturvänner alltid känner i nacken, var gång ett trovärdigt vittne sett Honom passera strax bakom deras tätort.

Honom? Ja, den grå. Ulven. Gråben. Han med så många namn, men som ändå alltid är namnlös. Säg Han, det räcker här på trakten.

Jo. Du borde nog ha märkt hysterin växa i stugor och på insändarsidor. Borde ha hört bröder och grannar bli ovänner för livet. Framför allt borde du som sagt ha känt Rysningen själv i ryggraden, för att riktigt förstå vidden av mitt fynd.

***

Jag ska ändå försöka berätta historien, även för dig. Det är förresten lika bra, innan någon rolig jäkel förekommer en.

Sålunda hände det sig alltså att den medelålders redaktören var ute och cyklade för att göra reportage om Värmland från vägrenen. Redaktören var – högst privat – dokumenterat vargvänlig, vilken han en gång blivit radionämndsanmäld för. Då lät han påpassligt en av provinsens verkliga varghatare få sista ordet i ett radiokåseri. Ett får.

Nå, cykelfärden gick bra dessa juniveckor. Hjulen spann, inspirationen flödade och allt tycktes honom under kontroll. Allting, ända tills han fick för sig att fotografera en rostig traktor i trakten av Nyskoga.

Då låg det en död vargunge där. Det vill säga, det som låg där kunde i allra värsta fall vara en påkörd varg som någon kastat åt skogen.

Detta hände på tisdagen.

Liket var grått, ludet och lurvigt och uppe på huvudet lite brunt och gult. Exakt som en bild redaktören kom ihåg från Anders Bjärvalls fina bok om Europas däggdjur.

Men det var nog en schäfervalp, bara. Vår cyklande reporter höll visserligen för näsan och plåtade kadavret, men sen cyklade han tankspritt vidare. Utan att mäta liket, utan att plåta svansen, utan att se på tassar och annat slikt. Kadavret var grått, det var allt han var riktigt säker på efteråt. Grått, mindre än en schäfer, men med kraftiga kindtänder.

***

Säga vad man vill om Nordvärmlands telefoner, men ostörda är de inte. Inte om du ska tala varg i dem. Först på torsdagen stövlade vår redaktör in på sin redaktion i Karlstad.

– Hej Chef, sa han till Chefen. Vad tror du, är detta varg eller död hund?

Chefen blev eld och lågor, liksom många andra avdelningar på den trevliga lilla tidningen. Filmrullen framkallades, snart växte bilden av en grå, lurvig best fram på fotopapperet.

– Jaru, sa Chefen och en likaledes jaktintresserad annonsförsäljare. Jaru, det var kraftiga kindtänder det där. Var han grå sa du? Och kroppen 50-60 centimeter?

– Tja, kanske. Jag minns inte riktigt. Det var så mycket maskar och skalbaggar. Undrar varför öronen är vikta?

– Det är dom bara på schäfervalpar, sa en expert vi ringde.

– Nej, på vargungar också, de första fyra veckorna, sa en annan.

– Hmmm, det var kraftiga kindtänder det där, sa en rovdjursvän i karlstadstrakten som vi visade bilden för lite senare samma kväll.

Rovdjursvännen ringde vargspåraren. De samrådde. Sen klev vi i bilen och började fjortonmilafärden upp till Lämbacken och vargspårare Wirtberg. Själv blev jag svettigare och svettigare ju närmare Wirtberg och vargen vi kom. Tänk om det var en död hund, bara? Åka över 30 mil en vacker försommarkväll bara för en påkörd hund?

– Jaså, sa Wirtberg och log åt min nervositet när han fick se bilden. (För det var naturligtvis jag som var den där cyklande redaktören.) Jaså, har ni åkt så långt, tre personer, bara för att titta på en rutten hund?

Nåväl, vi fick väl ändå fortsätta de sista milen till Nyskoga också för att riktigt kontrollera saken på ort och ställe.

Sagt och gjort. Allt skakigare och svettigare blev jag och allt närmare hundliket for bilen, med Chefen vid ratten.

***

Tyvärr var det så att det hade regnat rikligt i trakten sedan tisdagen. Och liket hade jag släpat fram från de skyddande granarna.

Nu låg den där i all sin glans. Pälsen låg slickad efter kroppen, djuret såg betydligt smalare ut än på tisdagen. Framför allt var den inte grå längre, den usla vargungen. Den var smal, lite ynklig – och skimrande rödbrun. Behöver jag säga mer?

Åk aldrig över 30 mil i sommarnatten för att titta på en rutten skabbräv i Nyskoga. Det är ett tips jag vill ge dig och alla andra som läser detta. Folk ler så dant åt en efteråt. En del viker sig nästan dubbla.

Vad det nu är som är så himla roligt med ruttna rävar? Fotograferade av dokumenterade, en gång radionämndsanmälda vargvänner…

Sven-Ove Svensson

### När våren kommer börjar det dra i luffartarmen. Så även sommaren 1986. Det blev en cykeltur för Värmlands-Bygdens räkning, från Bastuknappen i norr till Lurö i Vänerskärgården.

Mest minns mina läsare vargen i Nyskoga. Då, när nästan ingen hade sett en död ulv i vår provins.

Tyvärr förstod jag inte, under vargdebattens första år, att folk har rätt att vara rädda även för det relativt ofarliga.

(Berättelsen publicerad i Pressens Tidning nr 10, oktober 1987).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Varför heter det knä?

Mitt på kroppen sitter ändan. Hur tänkte kroppsspråket där?
Arm, armbåge. Ben, benb… knä.

Änkestöten, huvudsaken, handtaget, pungen, lårkakan, gäddhänget, ravkroken, tåfisen och fotknölen. Vilket gäng. Det är en riktig knöl, där sa du ett sant ord.

Kroppsspråket sjunger. Är människan alltings mått?

Han hade mage att…
Hon behövde pudra näsan.
Det är huvud på henne.
Den flickan var fingerfärdig.

Knähund, haklapp, höfttackling, ryggtavla, fotarbete, benskydd, njursvikt och ögonvrå. Lårviken och de langerhanska öarna. Magrutorna, kärlekshantlarna, handtagen, lösnäsan och synvinklarna. Nacka, skalla, knäa, hårdra, navelskåda, brösta upp sig, få tunghäfta.

Hjärtlös men hårfin. Benig och arm. Fastnaglad, håller tummen, rena benrötan. Skallkrav.

Varför heter det inte benbåge?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. 
Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Plutmunnarnas tid

Det var plutmunnarnas tid. Framför varje spegel i landet stod en 14-årig flicka och putade med läpparna mot mobilkameralinsen. Strax därefter kom en 19-åring och en 29-åring och gjorde likadant.

Putade.
Plutade.
Hoppades.

En och annan 34-åring provade också med fint resultat men tvekade inför publiceringen. Tänk om ”dä ha vôre men fôre”?

Tänk om det har varit men farit.

Krafterna som styrde
Det hade det inte men samma krafter som tvingade dem att puta tvingade dem att tvivla. Samma opersonliga krafter utan namn och ansikten. Krafterna putade inte, krafterna kunde du inte kontakta. De jobbade inte så. De bara styrde. Just nu var det plutandets tid.

Några hade bestämt att alla flickor i landet skulle se ut som korvbröd i ansiktet och ta bild på det. Tänk vad de skulle ha roligt åt detta efteråt. Skratta, som åt 80-talets axelvaddar och hockeyfrillor.

Skratta åt påtvingade ideal som hade vôre men fôre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Transsylvanska stigar och spanska vänner

Vad är det för mystiska svarta punkter runt Spanien med omnejd?

De punkterna ska jag berätta mer om i en naturlyrisk betraktelse på bygdegården i Mölnbacka i kväll, torsdag. Min vandrarkompis fjärilsfotografen Mikael Skalstad och jag uppträder för första gången tillsammans.

18.30. Fritt inträde, fika ingår.

Rubriken är ”Transsylvanska stigar och vilda slängar”. Jag tror det blir både något enstaka småleende och en och annan kärleksfull titt på natur i Transsylvanien, Spanien och Grossbolstorp.

Välkomna!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Hoppas grisarna läst samma bok

IMG_2323

Det har varit mycket inplanteringar nu ett tag. Först satte munkar och adelsmän ut vinbergssnäckor kring slott och kloster, för det hette att ”sniglarna” var fiskar och därmed lovliga att äta under fastan. Sedan skänkte norrmännen oss nya bävrar när dom gamla hade tagit slut.

Tack för både snäckan och gnagarn. Men att jägarna släppte ut vildsvin över hela kungadömet, det hade väl kunnat kvitta?

Numera ser jag spår efter gris lite varstans där jag travar fram obeväpnad i våra skogar, berg och myrar. Här och där ett plundrat svampställe, en upprotad glänta eller ett färskt fotavtryck. Ibland en mystisk stig som växt fram oväntat fort.

Slår i bildörren
Vildsvin känner lukten av människa på långt håll och aktar sig noga, skriver böckerna. Nu hoppas jag innerligt att dessa kloka, sociala och rensliga djur läst samma böcker och verkligen håller sig borta från mina lårmuskler.

Jägare bör undvika att slå i bildörrar, läste jag i en jägarbok. Aha!

– Neiiij, inte går jag ut till bilen flera gånger om dagen och låtsas ha ett ärende, nähä-hä-ijj då, dä’ har jag inget minne av. Verkligen inte. Skulle jag slå i bildörrar?!

Slammm!

Min hemliga önskan
En kunde väl åtminstone få se dom någon gång. Stolta på led en bit bort i skogen, tjugo stycken med matriarken i spetsen.

Nog nära.
Bra långt bort.

När jag själv är nypinkad.

IMG_2319Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

”Misstänker att han avgett nån sorts nyårslöfte”

skor-i-sno

Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.

Kräsnast är han utan rundstav.

Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.

Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.

broddarSärskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.

Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.

Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.

Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:

– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?

Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.

Hon skulle bara veta hur fint det känns.

Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.

Trivs.

### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten. 

skarmavbild-2017-01-06-kl-13-14-42

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Har glesbygden en chans?

vf-serien

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra