Bilden av lyckad verklighetsflykt

 

Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.

Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?

Vänta så ska jag förklara.

Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.

Det är jag inte.

Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.

Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.

Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.

Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.

Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.

Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.

Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.

Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.

Hon går för sakta.

Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?

Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.

Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.

Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar runt knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Den lilla orten intill skogen

De senaste dagarna har jag publicerat en serie korta forshagabetraktelser på Facebook. För oss har vår lugna 6 000-personers tätort nära skogen många fördelar. Här är texterna samlade nu:

18 oktober
Onsdagsvandrar i solsken. Råkar trampa in i discgolfbanan mitt framför två som spelar. Trevligt par som berättar hur de och andra gärna åker de dryga två milen från Karlstad för att spela på Forshagas finare bana. Sedan håller de en inspirerande föreläsning för oss om spelets tillbehör. Discar, det heter discar.

19 oktober
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland.

20 oktober
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm.

22 oktober
År 2014 fick jag en snilleblixt i ett gathörn. Jag skulle springa alla gator i kommunen. Strax var den nya svenska träningsformen gatuplock uppfunnen. Lite stolt var jag över det, den var ogooglingsbar som löpterm innan jag hittade på den men nu är vi fler utövare. Några månader senare var jag klar. En sak slog mig under springresans gång. Tryggheten och lugnet. Jag kunde springa mitt i vägen på nästan varenda gata i våra tätorter om jag ville det. Så ska ett hem se ut.

23 oktober
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nå’t så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott.

24 oktober
Jag har trivts överallt där jag har bott. Gården Almar där farmor gav mig och katterna spenvarm mjölk. Gården Nybyggeras där storspoven landade. Molkom där pappa skapade sitt trädgårdsparadis. FNL-huset vid Västra Kanalgatan i Karlstad där vår färska offsetpress blev mitt nattsällskap när rubrikerna var färdiggnuggade. Göteborg där journalistdrömmen levde vetgirig och röd. Småland där drömmen blev verklighet. Sunne där den röda drömmen var fortsatt röd men också miljövänligt grön och barn kom och började behöva vår kärlek. Hela tiden skrivandet. Hela tiden boplatser som varit kärleksfulla.

Ändå kändes det som att komma hem när vi lånade av svärmor till lagfarten och köpte vårt hus 500 meter från friluftsgården. Här, på en ort där folk hälsar när vi kommer in i en butik och varenda en på bästa Konsumbutiken tycker om att slänga käft ena stunden och prata allvar nästa.

Alla (nåja, de flesta människor) har sitt hem. Vi har vårt här. Trivs.

25 oktober
Kanske har du märkt att jag räknat upp fördelar några dagar? Fördelar med att bo i utkanten av en tätort med drygt 6 000 invånare, i en kommun med 11 487 invånare. Tanken slog mig att glädjeämnena finns men att det ändå är bristerna vi så ofta pratar om. Jodå, felen finns de med. Precis som mitt liv har sina problem och muttrigheter, allt är inte prima facebooktrivsel i min värld. Men ändå. Jag brukar leta glädjeämnen även mitt i eländet, jag blir snällare i magen då. Det finns många fler plus än de jag räknat upp de senaste dagarna. Demokratin svenska folket kämpat sig till, sidensvansarna som snart ska berätta att det är snö i luften, kärleken, alltid kärleken, löplusten, skrivklådan, de mänskliga rättigheterna vi inte fick gratis, mångfalden, alla pigga ögon hos våra nyanlända. Politikerna (många av dem vill säga) och alla lokala volontärer som kämpar för deras skull.

För just den här människan är just de här koordinaterna på jordklotet jämt gôrbra. Det var bara det.

Du har säkert dina koordinater.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson