Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

En teknikonörds bekännelse

Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.

Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.

Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.

Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.

Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.

En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.

Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.

Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.

Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.

”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på någon använder mitt spotify konto. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?

De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?

Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.

Göran Greiders katekes

Det finns de som vet hur man formulerar sig. Göran Greider är en som ofta lyckas.

Läs hans katekes på Aftonbladet Kultur. Den är skriven i samma anda som fick August Strindberg att skriva Liten katekes för underklassen, 1884-1885. Sju delar ska det bli lovar Aftonbladet. Här är de fem första.

Göran Greider, Liten katekes för de ännu vanmäktiga
Del 1, samhälletdel 2, partiernadel 3, kulturendel 4, ekonomidel 5, kvinnan

Tillägg 21 maj:
Del 6, religion

Tillägg 28 maj:
Del 7, Politisk filosofi

Kroppen, 61, protesterar

Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.

Han ska lära sig.

Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.

Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.

Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.

Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.

Var ligger det stället?

Än en gång gör ett värmländskt företag reklam på värmländska med ô-ljud. Fullt tillåtet tycker jag. Tv-reklamen roar mig, rösten som rabblar kôrvar är skön.

Men sedan ska det skrivas. Då trillar även det här företaget dit och blandar ihop öna och ôna. Som Stig Berg skulle ha sagt, det är skillnad på att vara tölig och tôlig. Just den sammanblandningen gör de inte men jag hajar till ändå.

”Knôvvel” kanske folk säger någonstans i provinsen, vad vet jag, även om alla jag känner säger knövvel. Men ”prôv”? Eller är det bara jag som sydvärmlänning som har fel? Finns det ett ”prôv”-ställe i Värmland, där di ”prôver” å ”prôver” hele dagera?

Dä så tölitt å inte vete, å ja ä ändå jämt gôrtôlig.

Kôrvar = korvar. Tölig = tjatig. Tôlig = tålig. Knövvel = klumpig person. Jämt = bara, alldeles, alltid. Prôv = ?

Men va’ blir det? Två stycken?

1.
Veckan som gick hade den kära vännen bokat in oss på pensionsrådgivningar, två kvällar i rad. Två stycken? Jag tror det är något hon vill ha sagt. Tecknade hon inte en livförsäkring också, härom året?

På mig.

Det var inte det första jag tänkte på i Lindfors Folkets park midsommarafton 1967, när hon frös om händerna.

2.
I 45 år har vi värmt varandras sinnen. Tre skratt om dagen, det är minimum. Ojämnt antal adjökyssar på morgonen. Aldrig somna arg, alltid säga förlåt.

Leka.
Barnasinnet.

Då är det inte pensionen vi är rädda för.

 

Katt i fönstret

Pantern i fönstret fräser mot mig, med varje muskel beredd.

Farfars gamla skrivställ. Koppen för bläck, sigillet i urgröpningen där pennorna ska ligga, några runda vackra stenar och resterna av höjdhoppsbronset från Nyedsmästerskapen 1969. 1.35, barfota. Är det marmor?

Ute målar regnet våren grönblötgrönare.
Märklig reflex i fönstret.

Detta är inte i dag, detta är en annan dag. Han går nog, den här dagen med. Nånstans går han. Fräs inte åt husse, katt.

Vad har jag sagt om att fräsa åt husse?

Försäsong i automatgräsklipparfotbollen

Automatgräsklipparfotbollen har haft en lugn period, rent sportsligt. Än finns inga hallar och då ligger sporten nere när snön gör det.

Vänta, det var faktiskt en som bar sig lite dumt åt på nyårsafton. Han ville fira ett berömt avsnitt i tv-serien Svenska hjärtan, berättade han morgonen därpå. Det var därför han släppte lös Husqvarnan. I tv-serien var det också en karl som körde gräsklippare i snön i nyårsmörkret.

Nästan ingen begrep vad vår nyårsfirare menade. Folk är för unga nu för tiden. 80-talet är 90-tal tycker de. Den här nye fick åka till affärn och få maskinen lagad, det begrep vi.

Här kan du läsa mer om det spännande fjolåret inom den globala automatgräsklipparfotbollen.

Nu har försäsongen börjat. Kulan i luften och de första automatiska gräsklipparna börjar jogga runt mot bollen, det minimala målet och äran. Jogga och jogga, jag hade glömt hur långsam automatgräsklipparfotbollen är. Fransken som är ordförande borde göra något åt detta. Går det inte att trimma klipparna? Det är ändå de som spelar.

Publiken går hem. Det skulle jag också göra, om jag inte var funktionär. Det kan ta ett dygn innan det blir mål.

Målkamera? Det är klart vi har, men i år är det jag som sköter den. Jag skulle aldrig ha tackat ja.

Gôrstorkommuner

Första maj öppnade socialdemokraterna i Värmland för en ny, stor reform med kommunsammanslagningar i länet. Nu berättar moderaterna att de håller med. Å vad de håller med.

Min vän Viktor Root hälsar att varje sådan sammanslagning är åt skogen. Nu känner han i alla fall dom han ska skälla på, det är mycket roligare då.

Tre gôrstorkommuner är föreslagna hittills:
En ska heta Röde Fors.
En ska heta Grönköpingjala.
En ska heta Hela Yttersta Västern Eda Särskilt Nämnt.

Karlstad? Där räckte det bara till en folkomröstning. Den ska handla om hur synd det är att Hammarö fortfarande inte vill gå med i Karlstad, för om Hammarö hade velat gå med i Karlstad skulle det nog ha blivit 100 000 karlstadbor i Värmlands ryggslut – och det hade ju verkligen suttit fint.

På nåt vis.