Skulle vi glädjas åt er död?

Mysteriet Melvin2

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Samtal med en filtallrik

Filtallrik

Morgonstund har guld i mun. Så här sitter jag som en hötapp mellan två åsnor. Svälj. Svälj inte. Ärrä gôtt mä gull?

Djupa tallriken tror inte på slagord. ”Det sägs att ’människan blir aldrig gammal, bara äldre’. Jo pytt”. Ekologiska lättfilen håller med. ”Varje själ har ett bäst före-datum”, hävdar hon. ”Det har jag hört”.

Där har hon fel. Ingen människa blir äldre än 15 år inuti, några entusiaster stannar vid 11. Det är de som inombords klättrar i träd varje dag mellan klockan 06.00 och 23.45. När de fyller 83 lär de sig steppa.

Importerade höftkulor klapprar.

En stark hand

Dislike

En stark hand som styr. Högt över massan står han, däruppifrån leder han och fördelar precis som han vill. Folket har inte valt honom, han har utsett sig själv. Ingen människa törs avsätta honom. Titta, nu ler han mot oss, det är dags igen, han höjer handen.

Varje gång premieras våldet. Är du stark får du större belöning.

Fascism?
Nej, godisregn.

# ”Åsså avslutar vi hela arrangemanget med ett godisregn”.
# ”Ja, det är en härlig våldshandling som lär folk att veta sin plats”.
# ”Köp inte för mycket”.

Rädda pojkar

Vem är jag att döma. Är ni rädda för det feminina, pojkar, så inte ska jag lägga mer börda på era axlar. Missförstå mig rätt nu, feminin är han inte, det är det han sysslar med som är traditionellt kvinnligt. Det är därför ni blir så hotade. Ni är rädda att han ska förstöra ackordet.

Kvinnogrejor? Tsss, då är det lätt att göra narr, om en själv är karl med skor på fötterna och gärna grillar en flintastek men där går gränsen. Kommer det en lång drasut till karl och börjar klä glasburkar med lagerblad och väggar med textil, då jädrar drar ni mungiporna bakåt och blottar tänderna.

Komma här. Komma här och vara man och göra vackra eller välsmakande saker som inte rimmar på Chevrolet, Johnnie Walker och Black & Decker. Ger mig hundan på att drasuten setter ner när han pesser också.

Å den får va i teve.
Långt ner’ i Italien.

Setter = sitter. Pesser = pissar.

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Negativ leveransgaranti

Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.

BussenÄter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.

Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.

Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.

Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.

Ej före men möjligen… ?
Aha.Tidtabell Värmlandsnäs

”Förstör vi bilden?”

”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.

StörviEgentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.

AlbatrosserNej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.

Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.

Den bilden talar till mig.

Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.

Kontakt

Foto: Nick Nichols.

Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj. 

Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.

Ord i rättan tid

Groda

Tycker du det är för få trevliga uttalanden av svenska näringslivstoppar i min blogg? Du har förstås rätt. På denna plats är överheten kraftigt undersysselsatt. Här kommer därför ett par ord i rättan tid från dess forne nestor, Peter Wallenberg.

Hans namn uttalas Pi-törr. Tänk 3,14 och en stockholmare som försöker leka värmlänning och säga tôrr. Eller en lokal TV4-kampanj som inte vet hur man skriver tak över o:na.

Pi-törr.

Lillgroda– Man skall komma ihåg det att det finns alltså ett fåtal mycket väl utbildade svartingar och med dem har du i princip inga större definitionsproblem, men med den stora gruppen har du det.
Om afrikaner. TV4-intervju med Stina Dabrowski 1994.

Lillgroda

– Jag undrar just vad vi skulle tycka om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna så att de kunde ställa till med en massa problem för den svenska regeringen.
Om stödet till ANC och de svartas frihetskamp i Sydafrika. 1992.

Lillgroda– Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård, pension och vad det nu kan vara.
Om svenskarnas välfärd. Debattartikel i Dagens Nyheter 1990.

Lillgroda– Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem.
Om alltför självständig ekonomijournalistik i Svenska Dagbladet, där hans Investor var huvudägare. 1991 avsatte han därför chefredaktören Bertil Torekull.

– God natt.
1997.