Jag älskar att sätta ena foten framför den andra, öka frekvensen och börja lyfta båda samtidigt och – springa. Kuta, lufsa, jogga, ränna. Tidvis har löpandet varit religion. Perioder i livet när jag blir löpteoretiker, kilometersamlare och springfilosof. Allt på en gång. De brukar sluta med en målgång.
Dessemellan har jag en mer sansad och vardaglig inställning till husbehovsspringandet. Det är gôtt, jag mår bra av det. Bara så enkelt.
… och så finns det de där dagarna när tröskeln är hög och kroppen och själen slåss om vem som är bäst på att känna efter. Det är då alla ursäkterna börjar mumla i mitt inre. Ursäkterna för att låta bli att ta en runda.
”Nej, jag ska springa i morgon, det stämmer inte med min säsongsplanering att springa i dag”. ”Nej, jag har ätit lite dåligt.” ”Nej, jag kan bli förkyld”. ”Nej, jag känner att det känns lite konstigt i vänster handled.” ”Jag måste läsa en dikt av Verner Aspenström först. Vad är det den heter nu, den handlar om en gråsten.” ”Det är för varmt.” ”Det är för kallt.” ”Det är för glingt.” ”Jag är rädd att Fabricius är ute och tränar och kommer i kapp mig, då måste jag hänga på och springa och prata med honom en stund för han är så trevlig och då sliter jag ut mig och Inger får hämta mig med bilen.” ”Jag är rädd att det står en tant och röker utanför hyreshusen vid Geijersgatan och när jag kommer så säger hon ’dä går tongt i da ser ja, ja vi blir inte yngre’, det brukar hon säga.” ”Jag måste skriva på facebook om hur svårt det är att komma iväg.” ”Jag måste skriva på bloggen om det.” ”Det är fel tid på dagen.” ”Jag törs inte för det är älgjakt.” ”Nej det går inte, sotarn kommer i morgon.”
Vill du ha fler ursäkter? Det fina i kråksången är att när jag väl tagit steget över tröskeln är alla ursäkter glömda. Fast i år har jag en ny:
”Du jag vet inte. Vi bor faktiskt i kanten av ett färskt vargrevir…”
Den är tung.
