– 24 december: firade julafton.
– Tjugondag Knut: slängde ut granen.
– Fettisdagen den 12 februari: äter första semlan.
Jag ställer kaffekopparna med handtagen åt samma håll i skåpet också. Det finns saker du inte ändrar på.
*
Vända på samhället? När du vill. Det bästa är om det är medborgarna som är djupa, klyftiga och växer. Inte klyftorna.
Vissa rutiner kan jag tänka mig att ändra på.
Jag behöver tänka efter. Det tar tid ibland, särskilt när jag har ett trevligt arbete som tar tid om dagarna. Nu har jag tänkt. Här är några fortsatta kommentarer efter gårdagens inlägg om hatet på nätet. Somliga höll med om min gårdagstext men mothuggen var också kloka, tycker jag.
Mothugg ett: Det rör sig om ett större utanförskap.
Sant. Näthatarna är inte misslyckade entreprenörer allihop, det använde jag bara som en bild, precis som uttrycket ”ö-rådens förlorare”. Jag tror att det handlar om ett utanförskap som politiker och andra misslyckats med att lösa. En stor del av förklaringen finns i segregation och arbetslöshet, särskilt massarbetslösheten bland ungdomar.
Samtidigt tror jag ändå att den ideologiska offensiv som startade med kampanjen ”Satsa på dig själv” någon gång på 1980-talet har haft betydelse. Vi märker det när folk ska rösta, när egoismen breder ut sig lite varstans på solidaritetens bekostnad och i det här fallet när Egoistens stygge kusin Näthataren tittar fram i kommentarsfälten.
Mothugg två: Det är många som inte känner sig hemma i den så kallade PK-elitens välformulerade åsikter.
Sant det med. Fast även här tror jag att mycket beror på politik och ekonomi. Det är inte i första hand själva debatten som gör att folk tycker sig utanför i samhället. Snarare tror jag det beror på att de inte känner sig behövda på arbetsmarknaden och säkert också på att klyftorna ökat som de gjort de senaste trettio åren.
Uttrycket ”PK” betyder ”politiskt korrekt”. Det är gammalt men föddes på nytt som ett högerskällsord mot vänstern. Personligen har jag aldrig stött på en enda människa som inte säger det han menar, när han ska säga det han menar. Alltså: det finns ingen seriös debattör på någondera kanten som inte försöker vara korrekt mot den politik han tror på, när han ska föra en seriös diskussion.
Därför är jag gärna politiskt korrekt. Politiskt inkorrekt verkar oärligt mot sig själv att försöka vara. För mig innebär PK också att respektera det som andra människor tror på, det vill säga motsatsen till nättrollens sätt att agera.
Mothugg tre: Jag ser en fara i ett elitistiskt samhälle.
Absolut. Vi är redan där. Det är bara att räkna på hur många industriarbetarlöner en toppdirektör i Sverige tjänar per år.
LO har undersökt saken. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i ekonomieliten som lägst, 9 industriarbetarlöner i årslön. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en årsinkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.
Länk till LO-undersökningen: Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2010.
Mothugg fyra: Det handlar väl inte om ifall folk stavar dåligt eller inte, det är väl den råa tonen vi ska protestera mot?
Ja kära nån. Där vill jag sannerligen göra självkritik. ”Helst ska du stava dåligt” skrev jag i inlägget i går. Där trillade jag dit själv. Naturligtvis är inte det viktiga hur du stavar, det är ju inte det jag vill åt – utan hatet och oförskämdheten i kommentarsfälten och på hatarsajterna. Hemingway var dyslektiker men inte var han något fegt och anonymt nättroll.
Stava hur du vill, men skriv med respekt.
*
Förfärliga angrepp på skrivande kvinnor
Ynkligast är nättrollen mot en del kvinnor som skriver bra. Vissa av de angreppen är så skamliga att varenda skrivande, läsande och tänkande svensk borde resa sig och protestera.
Vet du inte vad jag menar, så läs artiklarna jag länkar till här nedan. Jag begär inte att du alltid ska hålla med Katarina Mazetti och Åsa Linderborg om deras åsikter, även om jag själv rätt ofta gör det. Men jag tycker förbanke mig att var och en som kallar sig demokrat ska ta avstånd från näthatarnas kampanjer, när de får en medmänniska att flytta hemifrån med sitt barn och en medmänniska på 68 att ligga sömnlös efter att de dunkat mitt i natten på hennes hus.
Det sista bevisar visserligen att kulturen är en mäktig kraft, som förmår hota de grumligaste politiska rörelser. Men det bevisar också något mer.
Tack för både medhåll och mothugg i går, vänner. Det är så ett nätsamtal ska se ut bland civiliserat folk.
Länk till Åsa Linderborgs artikel: Förföljd av hatet
Länk till Katarina Mazettis artikel: Nu har jag väl lyckats reta båda sidor, men ring mig inte – jag har skaffat visselpipa igen!
Nypublicerade amerikanska undersökningar visar att överklassen beter sig mer oetiskt än andra.
Det är inget nytt. Gå hem och läs er bibel om änkans skärv. Eller om hur det är svårare för en rik att komma in i himmelen än för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga.
Alla som stått med en insamlingsbössa i ett gathörn vet vilka som brukar ha råd att ge. Det är sällan gossarna med de dyra kostymerna.
Ibland finns det en orsak till att somliga går med trasiga skor och somliga inte gör det.
Trevlig helg, vad du än äter för fibrer och tillber för filurer.
Må lagom mycket vit nederbörd falla där du bor, om du bor där vit nederbörd är tillrådlig.
Du har varit snäll.
Om du tror att jorden ska gå under i dag
så hoppas jag du har något annat att tro på i morgon.
Något som inte är byggt av snömos och vidskepelse.
Får jag föreslå Frihet, Jämlikhet, Systerskap & Hållbart Vackert Välskött Jordklot?
Med sidensvansar på.
Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.
Numera tror jag att jag kommit närmare svaret, för jag finns på facebook och där är det svårt att undgå. Då och då lägger unga och gamla damer ut en ny profilbild på sig själva. Inget konstigt med det; glasögon, frisyrer eller årstider byts och då kan det vara dags att byta bild. Det jag tycker är så talande är alla kommentarer det nya fotot får:
Fin du är!
Sötis!
Snygging!
Amen du är väl för söt!!!! Puss!!
Åhhh vad jävla fin du är!
Du ser grym ut!
Så söööööööööööööt!!
Gissa vilka som skriver så till varandra. Damerna själva förstås, jag älskar det.
Det är inte bara i svensk politik som kvinnorna är klokare.
*Blyg kram*
Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.
I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.
100 000 år!
Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.
En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.
Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.
Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…
Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.
Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.
Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.
Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.
Vi vann i Sunne.
Läs den här insändaren i dagens Värmlands Folkblad.
Kan det förklaras tydligare att vi har en fattigdom i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att vi har en barnfattigdom i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att vi har ett klassamhälle i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att det är hög tid för rättvisa kvinnolöner i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att det behövs en stark arbetarrörelse med visioner, framtidstro och rättvisepatos i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare?
Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.
Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.
Väskan.
”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”
Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.
Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.
Väskan. Människogöraren.
Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.
Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.
Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.
Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.
Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.
– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.
Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.
Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.
Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.
Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.
Det tror jag med. Vestby. Långt e.
I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen
Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.
Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.
Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.
Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.
”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.
När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet: 1 095 seklingar.
Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.