En dag på väg till jobbet får jag se den. Handsken. Kärleksfull, tänker jag. Yrkesstolt, tänker jag. Sedan flyger den lede i mig och en ny instagramfundering är född. Tillvaron har sina mysterier.
”Var har du då gjort av skyddsskorna?” frågade vi. ”Det är det jag inte vet”, sa han med pipig röst.
Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.
Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.
Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.
Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.
Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.
Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.
Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.
Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!
Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.
Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.
Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.
Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.
Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.
Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?
Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.
Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.
Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.
Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.
Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.
Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.
Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.
Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.
Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.
Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.
Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.
Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.
Länk:
Löparlärdom nr 26-49
Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.
Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.
När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.
”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.
Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.
I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:
”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.
Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?
Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”
”Check”, sa Gustaf Ander.
Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.
Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.
Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.
”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.
Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.
Foto: Per Hardestam
1978 flyttade vi till Sunne. Jag hade fått ett halvtidsjobb, vilket passade den här drömmande skribenten bra och dessutom hade vi sett på kartan i telefonkatalogen att där fanns ett badhus. Det stod ju så på kartan, bredvid järnvägsparken: Badhusgatan.
I förväg hade jag bestämt mig för en sak. Ska vi flytta till Fryksdalen så måste jag fräscha upp min Selma. Så där satt jag, kväll efter kväll, i förväg, och läste Selma Lagerlöfs skrifter i urval, 14 band, och några titlar till. Kejsarn av Portugallien var bäst. Gösta Berling var inte dum den heller. Nils Holgersson kändes som en liten hälsning, med tanke på att Alfred Dahlin, som kom med idén till en ny läsebok för folkskolan, var från Huskvarna. Vi bodde där innan flytten till Sunne. Spännande att det var lärarnas organisation som kom med idén till en läsebok och att boken blev en succéroman, översatt över halva världen.
Så kan det gå när man bestämmer sig för att skriva en ny sorts skolbok som ska ge barnen kunskap utan att de märker det.
Ingen mesig sagotant
Det första som hände var att jag blev hemligt förälskad. Nog hade jag läst Selma Lagerlöf förut, men under högstadieåren och efterföljande rebellår var det inte sagotanter från Östra Ämtervik vi prioriterade. Nu upptäckte jag att hon sannerligen inte var någon beskedlig sagotant, mesig och omedveten om tidens strömningar. Det sa klick, kort sagt. Kär.
Det andra som hände, fast det tog lite längre tid, var att jag upptäckte att turismnäringen i Sunne också borde gå hem och läsa sin Selma. Broschyrer och berättelser vimlade av fel kring hennes författarskap och när det nya fina hotellet med hennes namn byggdes, lät ägarna varenda restauranggäst trampa på Akkas gäss. Hu vilken matta…
Handlar egentligen om Husby och fotbollshuliganer
Nå, turistvärvarna i trakten har blivit bättre. Jag misstänker att en av orsakerna stavas Västanå Teater och Leif Stinnerbom. På torsdagskvällen hade de genrep i Berättarladan på sin kraftfulla berättelse om Nils Holgersson.
Jag ska inte bli långrandig om den. Det första jag vill ha sagt är: gå och se den. Det andra jag vill ha sagt är: gå och se den. Det tredje jag vill ha sagt är: gå för Guds skull och se den.
Kom sedan inte och säg att Selma Lagerlöf var en sagotant som bara satt i Östra Ämtervik och skrev av gamla farmors och gamla fasters gamla berättelser om gamla tiders gamla hel- och halvoriginal. Nils Holgersson-föreställningen handlar om Husby, den handlar om fotbollshuliganer, den handlar om miljömedvetande och om att växa upp till människa. Trots att Leif Stinnerbom inte skriver detta på näsan på oss en enda sekund.
Sa jag att du borde gå och se den?
Mina berättelser från Västanå Teaters publikskola:
1. Sveriges första värstingresa
2. Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
3. Berättelsen om en lada som spelar teater
Är jag amatör som löpare så är jag det ännu mer som fågelskådare. Skillnaden är möjligen att som ornitolog blir jag långsamt bättre. Nu har jag dessutom fått bekräftat vad jag är för sort: nattskådare. Det kunde den här nattugglan ha räknat ut för länge sedan.
Dagen efter att jag hälsat på nattskärran på Brattforsheden igen skrev min facebookvän Uno Larsson om en annan nattlig fågel. Kornknarren. Den hörde han ofta en gång i tiden, men det var länge sedan. Hon finns väl knappast kvar.
Nej, det är si och så med den saken, sedan vallodlarna började slå sina vallar flera gånger och dessutom tidigare än förr. Men jag är ju hängiven googlare också. Efter en stunds letande hittar jag fågeln i en färsk fågelskådarrapport på nätet. Bland de få kornknarrar som finns kvar i Värmland har några faktiskt hörts i både Unos och mina trakter härom natten. Då finns bara en sak att göra.
Letar en timme utan resultat
I sena onsdagskvällningen ger jag mig ut. Den geografiska beskrivningen var kortfattad, bara ett ortnamn, men jag har läst på om var kornknarren trivs och travar iväg på en strapatsrik promenad över vildvuxna arealer. En hel timme smyger jag omkring brand brännässlor och annat vilt, på väg mot Klarälven. En råbock kliver förbi, morkullan kör skytteltrafik över mitt huvud, en gök gal hela tiden och snart hör jag får som bräker.
Ingen kornknarr.
Kan kan nog mycket han
Då går jag lika strapatsfullt tillbaka till bilen, kör en liten sträcka, parkerar längs en grusväg. Nej, där ser jag bara en annan fågelskådare på långt håll, kanske är det han som skrev rapporten? Han kan nog många arter han, dagfåglar också, kan tänka.
Jag kliver in i bilen igen, far en kilometer längre bort, parkerar i den ljusa juninatten och smyger ut på en grusväg igen. Natten är förresten inte lika ljus längre i duggregnet.
Då – hör jag honom. Hjärtat slår några extraslag av glädje. Hurra! Än en gång ett nytt fågelläte för första gången i livet. Crex crex låter det, som om du drar ett blixtlås upp och ner, fast mörkare, knarrigare. Crex crex, han heter så på latin. Sakta går jag mot ljudet, han knarrar igen, jag smyger, han knarrar. Knarksparven kallade somliga honom förr.
Min kornknarr verkar ha ett säkerhetsavstånd på 50 meter. Det kan jag leva med, lycklig som jag är över att ha hört honom. Kommer jag för nära tystnar han, går jag bakåt börjar han igen. När jag kommer hem mäter jag på kartan. Två kilometer och 750 meter hemifrån har jag en spelande kornknarr i en oslagen vall. Tänk om han har hållit till där i många år, utan att jag haft en aning om det?
Glädjestrålande väcker jag den kära vännen och berättar. Hon blir glad för min skull. Sedan dröjer det en lång stund innan jag somnar. Jag har träffat en knarksparv.
Länk: P2-fågeln: Kornknarr (även lätet).
Till vänster: Kornknarr på Jordbruksverkets sajt.
Till höger: Mobilfoto i dunkla juninatten: Här var det, fast liiiiite ljusare i verkligheten 🙂
Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.
Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.
Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.
Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.
Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:
”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”
Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden. Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.
Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.
Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.
Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.
Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.
Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.
Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.
Bilden från www.friskaforshaga.se
Ett av betingen jag gav mig själv under blogguppehållet var att tänka ut tre tankar.
1. Första tanken
Den första tanken blev ett ord. Ordet björklövslov, vilket var precis vad bloggen och jag tog oss. Är inte ordet talande nog? Björklövslov. Det säger oss att svenska folket i fortsättningen bör få två veckor ledigt i maj. Utan löneavdrag.
När lovet är slut måste alla skriva en berättelse. ”Mitt björklövslov”.
2. Andra tanken
Den andra tanken blev en formulering. ”Naturen själv är bästa blogg”. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.
3. Tredje tanken
Eftersom jag gillar att röra på mig blev tredje tanken en löpteoretisk grundsats. ”Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant.” Formulerat den hade jag gjort tidigare, nu fick den en utförligare förklaring.
Den ska jag berätta om på måndag.
Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.
– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:
– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.
I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.
Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.
– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…
Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.
– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.
Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.
Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.
– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.
Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.
Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.
Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande. Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.
Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.
En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?