Ett år, jippii!

Ett år sedan jag startade bloggen. Första riktiga inlägget handlade om grävarlycka och löparlust. Det har varit ett spännande år, roliga reaktioner och många fler besökare än jag kunde ana, eftersom jag trodde på elva stycken.

Exakt.
Sammanlagt.
Någonsin.

Att ha fått besökare från alla världsdelar utom Antarktis känns förunderligt. Samtidigt sporrar det naturligtvis en folklig skribent att försöka bli bättre på att skriva om is-, snö- och köldfrågor samt kallortstillägg. Vart tog kallortstilläggen vägen? I tider när mänsklig samvaro i vissa miljöer blir allt kallare, kunde det vara dags att återuppväcka den gamla löneförmånen. Jag vet åtminstone en i Karlstad som… aschdäkvetter. Försöker numera låta bli att skriva ett inlägg om dagen, som jag gjort nästan hela året. Högst tre i veckan är ambitionen. Hur illa jag lyckas med det målet har framgått.

Nu ska jag fira ettåringen med en löprunda. Vi har ett inlägg att tänka ut.

Den 16 november kom Expressen ut med första numret, den spanske erövraren Pizarro tillfångatog inkakejsaren Atahualpa och motpåven Ursinus avsattes.

Det finns för få motpåvar här i världen.

 

 

 

 

 

 

Gjorde oss till människor

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.

Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.

Väskan.

”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”

Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.

Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.

Väskan. Människogöraren.

Fanan, yttrandefriheten och seklingrullen

Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.

Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.

Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.

Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.

Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.

– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som  så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.

Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.

Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.

Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.

Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.

Det tror jag med. Vestby. Långt e.

I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen

Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.

Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.

Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.

Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.

”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.

När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet:  1 095 seklingar.

Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.


Motsatsen heter förklyftning

Fördumning. Vilket oerhört korkat yrke och ändå sysselsätter det så många. Få se nu, Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT, TV3, TV4, Kanal 5, TV6, Sjuan, TV8, Kanal 9. Såpoperorna, dokusåporna, förnedrings-tv, Wermland Forever.

Allt färre prenumererar på riktiga tidningar. Allt fler tycker att en omgång i Lets dance eller Idol är viktigare än nyheterna på public service.

Bröd och skådespel, panem et circenses. Romarna hittade på metoden, den förste som beskrev den var diktaren Juvenalis. Den gången bjöd romerska imperiet sina medborgare på gladiatorspel och mat för att hålla folket lugnt. Tillfälliga gåvor, märk väl. Ett sätt att få de fattiga att glömma de rikas överflöd. Metoden fungerar än. Det är därför fördumningsindustrin är så viktig och tjänar så bra.

Motsatsen till fördumning heter förklyftning. Det är när du tydligt visar vilka växande klyftor och orättvisor Sverige har. En mycket liten och lågavlönad industri.

Tolkningen av ordet förklyftning är min egen: ”Göra klyftigare genom att visa på klyftorna i samhället”. Egentligen är förklyftning en geologisk term och beskriver när bergarter är genomsatta av fina, stundom omärkliga sprickor, förklyftningar eller avsöndringsklyftor, som delar bergartsmassan i olikformade stycken.

Jag vill bredda betydelsen.
Samhällen kan också spricka i olikformade stycken. Går det för långt eroderar även de till slut.


 

 

 

Ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan.


Förklaring för titellösa

Jag tycker inte om titlar berättade jag häromdagen och gav för säkerhets skull 25 förslag på titlar till dig som tappat din. Några har bett om förklaringar, så här kommer de:

Motpåve – motvalls småpåve.
Miniräknare – håller inga stora tal.
Stegräknare – utgår rent matematiskt.
Sakförläggare – sambo med plockare.
Efterföljare – ständig tvåa.

Väghållare – håller sig med renar.
Uthållare – orkar gå ut ofta.
Ihållare – förälder som vägrar släppa taget.
Andare – får speglar att bli immiga.
Pulsklockare – något mekanisk hjärtevän.

Hårtappare – ägare av spegel som tappat förmågan att återge tjockt hår.
Underbarare – ser ingen ände på sin egen förträfflighet.
Simkorthållare – håller sig med telefonkort ifall det skulle ringa.
Telefonförsvarare – hinner före svararen.
Bordläggare – båtbyggare som aldrig blir färdig.

Handplockare – nervöst intervjuoffer.
Dårradskrivare – skriver aldrig under.
Badkarstant – kvinna som ligger i.
Slangkrypare – får aldrig rätt men svarar på ålderdomlig stadsdialekt.
Påpekare – överansträngd noterare.

Påhittare – hittar som i sin egen ficka i den franska staden Pau.
Detting – är med i matchen (motsats till föredetting).
Määääästerschmidt – talare vid fikabordet som här skulle påpeka att ”det heter faktiskt Messerschmitt, men det är inte det du menar”.
Sär skrivare – skribent som får varje sammansatt ord att bli en hop.
Foku-foku-foku-vahettere-serare – fotbollsspelare från Stockholm.


 

 

 


När det blåser på rikt folk

Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.

Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.

Och ändå bor varje människa centralt.

 

 

 

 

 

Till dig som tappat din titel

Jag tycker inte om titlar. Ibland sätter jag ut en i alla fall, så folk ska förstå att jag är den jag är och inte bättre. Här är några titlar för dig som behöver en:

Motpåve.
Miniräknare.
Stegräknare.
Sakförläggare.
Efterföljare.

Väghållare.
Uthållare.
Ihållare.
Andare.
Pulsklockare.

Hårtappare.
Underbarare.
Simkorthållare.
Telefonförsvarare.
Bordläggare.

Handplockare.
Dårradskrivare.
Badkarstant.
Slangkrypare.
Påpekare.

Påhittare.
Detting.
Määääästerschmidt.
Sär skrivare.
Foku-foku-foku-vahettere-serare.

 

Snälla tidningsjournalister, sluta

Tidningarna gör tv. Radion publicerar foton. Tv-stationerna skriver långa nyhetsartiklar. Webben har verkligen fått våra medier att flyta samman, ibland till något bra, ibland till en riktig sörja. Fortare och fortare vräker nyheterna över oss.

Flödet passar mig fint som ibland jobbar med att följa sådant. Nyhetsnörd har jag varit ända sedan jag fick rådet inför inträdesprovet till Journalisthögskolan: ”Prenumerera på DN ett halvår och läs det mesta. Lyssna på alla nyhetssändningar på radio. Titta på alla nyheter på tv.”

Det rådet var lättare att följa 1973 än i dag. Gubbarna på sågen tittade visserligen kritiskt, när jag satt på ett färskt brädpaket på rasterna och läste den malliga tidningen. Visst. Fast etermediasändningarna var färre. Nu strömmar de genom luften hela tiden.

Då ska jag spöka för er
Jag står ut och bejakar mycket. Dödar ni papperstidningen ska jag spöka för er, men det lär ni inte lyckas med. Fast pappersmurvlarna får skärpa sig och räkna ut bättre vad de ska vara bra för. Berättelsen, det är vad jag tror på. Den personliga rösten. Det fördjupade samtalet. Korta nyheter också förstås, nyheter är varje dagstidnings ryggrad. Men ni får förbaske mig bli bättre på att hitta er unika röst om inte tidningen ska dö långt före den yngste prenumeranten.

Bäst berättare vinner.

Ett sista råd från en vän. Sluta för Guds skull göra amatör-tv. En del papperstidningswebb-tv jag sett får kungahuset förlovningsfilmer att framstå som om de vore regisserade av Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola och Miloš Forman i högform. Snälla, sluta.

Tv är bäst på tv.
Ett jobb blir bäst gjort när den som gör det kan.


 

 

 

 

 


Tre dygn i skogen utan mat

Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.

Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?

Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.

Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.

Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.

Världen är som den är.