Mitt skamliga fosterland

Känner du någon som är värd drygt 55 industriarbetarlöner i inkomst? Jag måste erkänna att jag inte känner en enda.

De snikna har satt rekord igen.

Sverige spricker. Vårt land är ett klassamhälle och det spricker. Under min levnad har klyftan, ojämlikheten, aldrig varit så stor som nu.

De borgerliga har styrt riket: klyftan har ökat. Arbetarregeringen har styrt riket: klyftan har ökat. Då med.

Stor skam är vad det är.

En enorm förändring
Det är Landsorganisationen i Sverige, LO, som har undersökt saken. Det gör de varje år, rapporten heter Makteliten.

Inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag är 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

– Förändringen har varit enorm, säger LO-ekonomen Anna Almqvist som skrivit rapporten.

Jämför vi med en annan stor yrkesgrupp, undersköterskorna, blir skillnaden ännu större. 2016 hade de 50 vd:arna i makteliten en inkomst på motsvarande 59,9 gånger en undersköterskelön. 71,2 gånger genomsnittslönen för en städare.

Stor skam.

Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Att trilla dit och bli lättköpt

Aldrig förut har jag tänkt på att det är som att vinterbada. Jag är för frusen för att tänka så.

Det är som att gräva en fångstgrop och trilla i den själv.

Det var på darriga ben jag gick ut på scenen för att läsa egna texter första gången. Numera älskar jag det, fast rampfebern skakar ben och stämband första sekunderna.

En bekant från nordligare skogar fick mig nyss att inse att det är som att vinterbada. Endorfinerna sprudlar i kroppen efteråt i båda fallen.

Skratten försörjde mig
Ett tag var de endorfinerna en viktig del av mitt levebröd. Minst halva arbetsveckan gick åt till att åka runt och tala allvar med glimten i ögat och vara rolig med tanke bakom. Jag hade något jag ville säga. ABF och andra studieförbund hade pengar och kunde subventionera framträdanden för föreningar och andra arrangörer.

En slitsam men rolig tid. Publiken på Kristinefors Folkets hus, Pappers avd 36 Skoghall och Fageråsens bygdegård, det är mitt folk.

– Nu var du för snäll, kunde det hända att en arrangör sa i förtroende efteråt. Då tog jag stundom i hårdare nästa gång. Världen är som den är, så det var inte svårt.

Sticker du ut hakan tar du en risk. Ibland fungerade satiren och snällheterna storartat och folk bar mig bildligt talat i gullstol efter slutapplåden och kallade mig estradör. Ibland var jag mindre nöjd. Så är det i alla jobb.

Fallgropen nära
Det är den där känslan när du ser att det sitter en karl i publiken och storskrattar när du vill det och gråter när du talar allvar. Den är svårslagen.

Passa dig. Just då är fallgropen nära, när du just upptäckt att om en publik blir större än 25 personer uppträder den som en enda person. Har du då fallenhet är det ofta lätt att få denna person att skratta.

Det finns ingen bättre belöning på arbetstid än att folk skrattar åt dina skämt. Skrattar när du vill att de ska göra det.

Just då riskerar du att trilla dit. Du vill ju känna skrattendorfinerna fler gånger. Du vill höra skrattet, det ljudet är ett gift. Innan du vet ordet av har du tagit till Det Lättköpta Skrattet, för det kräver mindre arbete än det seriösa. Lättviktsskrattet är en billig soppa som mättar dåligt. Det behöver alltid fyllas på med seriös humor och äkta allvar. Glöm aldrig allvaret, du måste inte vinna poänger hela tiden.

En ärlig bekännelse
Här kommer nu en bekännelse efter drygt 600 uppträdanden med egna dikter, kortprosatexter, krönikor, kåserier och politiskt skoj:

Varit där.
Gjort det.

Ibland, uppe på scenen, kryper det nämligen fram en stor tjock lättviktsskrattarjävel bakom mitt högra öra och ropar gôrhögt:

– ROLIGARE!

Då gör jag det igen. Trillar dit. Glömmer allvaret för tramset.

Jädra fallenhet.

### Detta var en fundering medan jag förbereder nästa gig.
### Estradören har fått ett uppdrag han inte kan tacka nej till.
### 45 minuter underhållning, allt jag lovar är alltid att vara personlig.

Den Lättköpte Jäveln har redan vaknat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

När tankarna går på tur

Den som klagar på byråkrati inom den offentliga sektorn kan ju alltid försöka få kontakt med Det Stora Globala Privata Sociala Medieföretaget Som Börjar På F.

Hahahahahahaha 👍

###

En vän lägger ut bild på sitt nya kontor med fräscha bildskärmar. Mina associationsbanor kan jag inte styra. Av någon anledning får bilden mig att tänka på en främmande karl som kom förbi på jobbet för rätt många år sedan och råkade titta in i mitt rum. När han fick se datorskärmen sa han tvärsäkert:

– Å här bara surfar ni …

Jag satt och redigerade årsberättelsen. Det var omslagsbilden han såg.

###

Ibland får jag en sådan lust att hitta på det värsta förslag som fosterlandet skådat. Sedan ska jag kalla alla som är emot eländet för bakåtsträvare, gnällspikar och FörÄndringsObeNägna.

###

Ordlek och allvar:

Den kemiska molekylan.
Den detektiva hittan.
Det underbara Oh!-vädret.

Den yrselbenägnes hängande huvud när han letargin.

Eller som Majken Johansson skriver, 1958, i dikten Villanella på en spik: ”Hopfösta sörplar under samma tak / tyckmyckentrutarna och de som skapts att sleva.”

###

När du har fått en nästrimmer i julklapp. Visst är väl det den ultimata vuxenvarningen? Visst bör den dessutom kapa drygt en minut per kilometer vid lättjogg?

Frågar åt en vän.

###

Att fejknyheter är lättspridda på sociala medier bevisas varje dag när Facebook noga anger att Värmland ligger i Gävleborg County:

Mången värmlänning bor inte där.
Men ändå.

 

Översta bilden från Annika Eriksdotters utställning
med broderade djur på Naturrum i Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)