Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop. 

Ut i sola nu.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 049. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

76 arbetarkvinnor på en högre börs-vd

Det är mycket enkelt. Sverige är ett klassamhälle.
Klyftorna i Sverige är djupa.

År 2018 gick det 61 industriarbetare på en högre börs-vd, om vi räknar både lön och kapitalinkomst.

Räknar vi kvinnliga arbetare så gick det åt 76 stycken för att bli lika som den där högre vd:n.

Sverige är orättvist. Förfärande orättvist. Tyvärr är arbetarrörelsen numera bättre på att beskriva klyftorna än på att lyckas göra något åt dem.

Gör något åt dem.

### LO:s årliga undersökning kom häromdagen. Den heter Makteliten – i en egen bubbla.
### Klicka här om du vill läsa mer om den:
Topp-vd:ns inkomst: 76 gånger lönen för en arbetarkvinna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 037. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När 1879 knackar på i kasernen

Läser romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson. Den är bra, hon kan sin sågverksmiljö. Stabbläggning, kantning, smörgåsraster, basar med bra eller dålig människosyn, slitna kroppar, doft av nysågat virke. Allt känns rätt.

Sundsvall vimlar av ångsågar och patronerna firar fina dagar medan arbetarna får lönen sänkt och inte har råd med mjölk.

Huvudpersonen Bricken är ett av fyra barn. Hennes tre syskon har dött. När Frida den ammande modern svalt sinade bröstmjölken och spädbarnen dog.

Kallar in soldater
Just nu har jag kommit till slutet av strejken de startar. Sundsvallsstrejken, den största dittills i den framväxande träindustrin. Nå, de förlorar. Landshövding Curry Treffenberg (begravd på Östra kyrkogården i Karlstad) kallar in soldater och kanonbåtar.

Arbetarna blir tvingade tillbaka. Hemma hos Bricken tvingas de ta emot en inackordering i sitt rum i arbetarkasernen. Han gör sig en hemmasnickrad säng med hyvelspån till madrass.

Klyftor mellan människor, somliga är mindre värda. Alla ska inte få stor sten på kyrkogård och egen gata i Karlstad.

15 pers på 30 kvadrat
Då faller mina ögon på en färsk nyhetsartikel, drygt 140 år senare.

”15 personer bodde tillsammans i en lägenhet på 30 kvadratmeter. Nu utreder Sandvikenhus 30 fall av olaglig lägenhetsuthyrning.

För att få en bostad i Sandviken behöver man köa i minst tre år. Att hyra madrassplats eller att bo hos en kompis är några av de alternativ som blir verklighet för många när de inte hittar boende.

– Det är mycket mycket svårt, säger Mosa, som tidigare har bott på en madrassplats tillsammans med tre andra familjer under ungefär ett och ett halvt år.”

***

Vårt land skriver historia. Den känns bekant.
Den är inte smickrande i år heller.

### Romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson lånar jag på mitt bibliotek.
### Den är flitigt utlånad och rejält sliten.
### Än finns det hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 036. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärnfull poesi med jordisk konsekvens

Naturligtvis får det konsekvenser när Högsta domstolen börjat hänvisa till urminnes hävd.
Jag tycker orden är poetiska. Kärnfullt poetiska, som ur en isländsk saga eller ur något av Frans G Bengtsson.

Urminnes hävd. Hur ska staten nu kunna säga att detta bara gäller Girjas sameby och inte alla andra samebyar?

Vems är egentligen järnet i våra berg och kraften i våra forsar?

När börjar urminnes hävd?
Högsta domstolen lär inte upphäva ägogränser eller själva ägandet i sig och återgå till en tid när alla människor var nomader och isen nysmält. Men nog har de satt en snöboll i rullning.

Han växer redan. När börjar urminnes hävd? När slutar den?

Detta blir vi inte färdiga med i år.

Länk: förra inlägget, om Girjas sameby och min vän vedeldaren

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 031. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Samebyn Girjas och han som ringde och ville ta ved

Urminnes hävd. Ett vackert uttryck.
Där har du också skälet till att Girjas sameby fick rätt.

Samebyn har brukat marken under lång tid. Därför har den – genom urminnes hävd – ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på sitt område ovanför odlingsgränsen. Den jakten och det fisket ska byn få bestämma om, inte staten. Så enkelt var det och den här gången tyckte också Högsta domstolen det.

Bra, tror jag. Om vi inte har respekt för vår urbefolkning, vem har vi då respekt för? Oss själva ens?

Ved till husbehov
Urminnes hävd. En gång i tiden blev jag regelbundet uppringd av en människa jag tyckte om. Där, från sin nordvärmländska plats i tillvaron, slogs han för folkvett, miljö och rätten att ta sin ved till husbehov ur närmsta skog.

Det sista fick han aldrig makt och myndigheter med på, fast han hävdade just urminnes hävd.

Jordbrukarna drog gränser
För den historieintresserade hade han förstås rätt, på sätt och vis. En gång var vi alla jägare och samlare och ingen ägde landet. Det var allas. Då kunde du ta din ved var du ville. Då, innan jordbrukarna vandrade in i det blivande Sverige och började dra gränser och kalla jordplättar och skogstrakter sina privata.

Ibland saknar jag de där telefonsamtalen. Det hade varit roligt att svara att i Girjas fick han rätt.

Högsta domstolen: Girjas sameby men inte staten har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 030. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jag är så glad att ni finns

Jag är så glad.
Hela tiden blir jag påmind.

Söndag förmiddag
Hotellfrukost i Vaxholm, läser på nätet om när försvaret fick räfflade kanonrör och provsköt mot fästningen 1872. Kanonerna vann.
Läser information om kastellets Bed & Breakfast som någon lagt ut. Kanske ska vi åka hit i sommar?
Klickar mig fram till Vaxholms historia.

Jag är så glad.

Måndag morgon
Hemma. Klickar mig fram till SMHI:s väderprognos. Det ska bli mulet och mellan en minusgrad och två plusgrader och växlande molnighet i dag. Plockar fram den grå tröjan.
Klickar mig fram till Värmlandstrafiks busstider. Just det, 601:an går 08.41 vid Grossbol. Går ner dit, soluppgången är vacker, rimfrost på min värld.
Klickar mig fram till deras realtid och ser bussen förflytta sig på kartan. Gôtt, han svänger in borta vid Kvarntorp nu, i tid.
Diskussionsmöte med gubbarna, behöver repetera värdeläran. Hittar en sida med bra information.

Jag är så glad.

Måndag lunch
Ska köpa present åt henne som jag älskar. Googlar på var i stan just den saken finns som jag tänkt mig. Får sex träffar.
Letar på Hitta efter var en av butikerna finns. Svar: Östra Torggatan.

Måndag kväll
När spelar Sverige handboll igen? Är det något bra på tv i kväll? Finns det någon bra stig att springa i morgon på Lantmäteriets karta? Vad betyder skråpuk? Vet kyrkböckerna på Riksarkivets webb när mormor var född där uppe på finnskogen? Kan hon ha tagit tåget till Karlstad 1905?

***

Sa jag att jag är glad? Hela tiden får jag svar och blir påmind. Tack! Jag är så glad att ni finns, kommunikatörer. Bra jobbat.

Jaså tog mormor antagligen tåget? Mmm, jag misstänkte det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 027. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet. 

En typisk tiotalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 024. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96: 

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 011. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När de hade tre Jungfru Maria på samma gång

Ledig stund i stan. Strosar in på deras bibliotek, drar ut första bästa häfte ur lyrikhyllan och gör bibeltricket. Poeten heter Ko Un och sidan är slumpvis vald:

Dårhuset är ett fantastiskt ställe –
jag är envåldshärskare
jag är en mäktig general
jag är generalsekreterare i FN
jag är popidolen Park Hun
jag är Gud
jag är miss Korea
jag är filmstjärnan Kim Bo-gil
och varje dårhus är ett annex till ett annat dårhus

Tänker på Monica Nilsson
Där sitter jag sedan i en fåtölj bredvid världslyriken och tänker på Monica Nilsson. Jag intervjuade henne när jag skrev en lokal facklig lärobok åt Kommunal Värmland. Du vet, de där kvinnorna och männen som håller oss alla vid liv med sitt arbete, från vattenverk till vårdapparat. Eller inom Ko Uns mentalvård för den delen.

Jag frågar inte om biblioteket har boken. Min egen bokhylla hemma har den. Där hör jag Monicas röst igen på sidan 43, ser glimten i ögat och känner allvaret, samtidigt:

”Monica Nilsson har nära till skrattet, som den gärna har som arbetat 29 år på Marieberg.
– Ja ska säge dig, att när vi hade tre stycken Jungfru Maria samtidigt, då va’ det liv.

Eller när hon fick sig en rak höger så hon for ut ur vårdsalen. Det händer ibland inom mentalvården.
Den kvinnliga patienten som slog, slog inte Monica egentligen. Hon var från planeten Pluto, nämligen, och låg på en säng precis i utkanten av den platta planeten Jorden. Det var fästmannen, jordingen, hon slog efter, när han försökte knuffa både henne och sängen utöver kanten.
– Så du förstår Monica, det var honom jag drämde till.

Inte kan Monica Nilsson vara långsint över sådant. Visst blir de ’knôtterstôllige’ ibland som hon säger, hennes patienter. Men dessemellan ligger de snällt på sina sängar och dricker coca-cola.

Vissa ringer fortfarande, långt efter att de skrivits ut, och meddelar nya fotbollsresultat.
– Jag skulle aldrig ha stått ut i alla år, om vi inte kunde skratta åt stolligheterna efteråt, patienterna och jag, säger hon och ler igen.
Som den gången de höll på att skriva in en rufsig distriktssköterska som kom, inte den propra patient hon hade med sig.
Eller… Nej, vi får sluta där. Men det är ömsint Monica ler, tro inget annat. Narr gör hon verkligen inte av dem hon vårdar, den här trygga förkämpen för bra arbetsmiljö från Kristinehamn.” 

Hela världen ett dårhus?
Sedan berättar Monica och arbetsmiljökapitlet om två bra verktyg för kommunalarna år 1996. Lagen om arbetsmiljö och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om internkontroll. Fast det är en annan historia.

Under tiden får vi andra gneta på. Vi som inte blivit påkomna med något Napoleonkomplex än och fortfarande inte tror att vi är Jesu moder eller far hans.

Stryk på jobbet, det har jag aldrig fått.

Gneta på. Glöm inte tvinga makthavarna på vår jord att rädda klimatet och minska klyftorna nu. Du vill väl inte att hela världen ska bli ett dårhus?

Om mig | Sju års klådaSkrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 996. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)