Arbetslivet var manligt korkat redan då

För många år sedan hade jag en arbetskamrat, vars dotter sökte jobb som översättare. Kvalificerad tekniköversättare.
Sa jag att hon var dotter, inte son?

Nå, tjejen hade bra betyg från skolan och blev trots allt kallad till intervju. Där placerades hon mitt emot tre karlakarlar som log nedlåtande mot henne. Sedan visade de henne en avancerad engelsk manual som de fått tag i någonstans.

– Vad säger du. Inte skulle väl du ha klarat att översätta den här till engelska? sa den förste.

– Texten är riktigt knövvlig som du ser, sa den andre.

– Många engelska fackuttryck, det är inga lätta grejor vi pratar om. Nu förstår du vilket svårt jobb vi har annonserat ut, sa den tredje.

Vad tänker en blond ung tjej i sina bästa år en sådan förmiddag? Inte vet jag, jag är en gubbe på 67 år, fortfarande med kort stubin vissa dagar. Tänkte hon gubbjäklar, hade ni gjort sådär om jag hade varit en kille? Tänkte hon på manssamhället, patriarkatet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män på samma jobb? Tänkte hon på jobbet hon behövde och på om hon skulle bita sig i tungan eller låta bli?

Långt innan #metoo
Detta var flera årtionden innan hashtaggen #metoo fanns och långt innan ord som gubbgoogla och mansplaina var påhittade. Men arbetslivet fanns och det var ibland korkat manligt även på den tiden.

Jag vet inte vad hon tänkte. Jag vet bara vad hon svarade. Hon pekade på karlarnas lånade manual som de tyckte var så märkvärdig och sa som sanningen var:

– Det är jag som har översatt den.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

 

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nästan exakt tio budord för skribenter

1. Använd aldrig allitterationer.

2. Prepositioner såsom ”med” ska du inte avsluta meningar med.

3. Undvik klichéer som pesten. De är gammal skåpmat.

4. Jämförelser är lika illa som klichéer.

5. Var mer eller mindre specifik.

6. Som författare får du inte generalisera.

Seven: var konsekvent!

8. Var aldrig övertydlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt; det är överflödigt; låt bli att förklara för noga; det behövs inte. Undvik det.

9. Vem behöver retoriska frågor?

10. Att överdriva är en miljard gånger värre än att underdriva.

Elva: var konsekvent.

12. Upprepa dig aldrig.

13. Någonsin.

 

(Fritt efter en lista på nätet som jag tolkat och vidareutvecklat från engelskan).

Skulle detta vara ironi? Menar jag inte allvar? Jag? Men jäspalt, va’ säger du?!!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mitt skamliga fosterland

Känner du någon som är värd drygt 55 industriarbetarlöner i inkomst? Jag måste erkänna att jag inte känner en enda.

De snikna har satt rekord igen.

Sverige spricker. Vårt land är ett klassamhälle och det spricker. Under min levnad har klyftan, ojämlikheten, aldrig varit så stor som nu.

De borgerliga har styrt riket: klyftan har ökat. Arbetarregeringen har styrt riket: klyftan har ökat. Då med.

Stor skam är vad det är.

En enorm förändring
Det är Landsorganisationen i Sverige, LO, som har undersökt saken. Det gör de varje år, rapporten heter Makteliten.

Inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag är 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

– Förändringen har varit enorm, säger LO-ekonomen Anna Almqvist som skrivit rapporten.

Jämför vi med en annan stor yrkesgrupp, undersköterskorna, blir skillnaden ännu större. 2016 hade de 50 vd:arna i makteliten en inkomst på motsvarande 59,9 gånger en undersköterskelön. 71,2 gånger genomsnittslönen för en städare.

Stor skam.

Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Att trilla dit och bli lättköpt

Aldrig förut har jag tänkt på att det är som att vinterbada. Jag är för frusen för att tänka så.

Det är som att gräva en fångstgrop och trilla i den själv.

Det var på darriga ben jag gick ut på scenen för att läsa egna texter första gången. Numera älskar jag det, fast rampfebern skakar ben och stämband första sekunderna.

En bekant från nordligare skogar fick mig nyss att inse att det är som att vinterbada. Endorfinerna sprudlar i kroppen efteråt i båda fallen.

Skratten försörjde mig
Ett tag var de endorfinerna en viktig del av mitt levebröd. Minst halva arbetsveckan gick åt till att åka runt och tala allvar med glimten i ögat och vara rolig med tanke bakom. Jag hade något jag ville säga. ABF och andra studieförbund hade pengar och kunde subventionera framträdanden för föreningar och andra arrangörer.

En slitsam men rolig tid. Publiken på Kristinefors Folkets hus, Pappers avd 36 Skoghall och Fageråsens bygdegård, det är mitt folk.

– Nu var du för snäll, kunde det hända att en arrangör sa i förtroende efteråt. Då tog jag stundom i hårdare nästa gång. Världen är som den är, så det var inte svårt.

Sticker du ut hakan tar du en risk. Ibland fungerade satiren och snällheterna storartat och folk bar mig bildligt talat i gullstol efter slutapplåden och kallade mig estradör. Ibland var jag mindre nöjd. Så är det i alla jobb.

Fallgropen nära
Det är den där känslan när du ser att det sitter en karl i publiken och storskrattar när du vill det och gråter när du talar allvar. Den är svårslagen.

Passa dig. Just då är fallgropen nära, när du just upptäckt att om en publik blir större än 25 personer uppträder den som en enda person. Har du då fallenhet är det ofta lätt att få denna person att skratta.

Det finns ingen bättre belöning på arbetstid än att folk skrattar åt dina skämt. Skrattar när du vill att de ska göra det.

Just då riskerar du att trilla dit. Du vill ju känna skrattendorfinerna fler gånger. Du vill höra skrattet, det ljudet är ett gift. Innan du vet ordet av har du tagit till Det Lättköpta Skrattet, för det kräver mindre arbete än det seriösa. Lättviktsskrattet är en billig soppa som mättar dåligt. Det behöver alltid fyllas på med seriös humor och äkta allvar. Glöm aldrig allvaret, du måste inte vinna poänger hela tiden.

En ärlig bekännelse
Här kommer nu en bekännelse efter drygt 600 uppträdanden med egna dikter, kortprosatexter, krönikor, kåserier och politiskt skoj:

Varit där.
Gjort det.

Ibland, uppe på scenen, kryper det nämligen fram en stor tjock lättviktsskrattarjävel bakom mitt högra öra och ropar gôrhögt:

– ROLIGARE!

Då gör jag det igen. Trillar dit. Glömmer allvaret för tramset.

Jädra fallenhet.

### Detta var en fundering medan jag förbereder nästa gig.
### Estradören har fått ett uppdrag han inte kan tacka nej till.
### 45 minuter underhållning, allt jag lovar är alltid att vara personlig.

Den Lättköpte Jäveln har redan vaknat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)