Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen?
Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.

Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska  ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.”
”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”.
”Nej då” sa Rut Jontén.
”Jo. För jag kan inte”. 

Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.

De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.

Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.

Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”

Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma.
”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”

Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. 
”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.”
”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”

###
Det var den sjätte kepsen. Jag fick den i Östersund.
Läs mer: ”När vi var först i landet med lättläst” (VF-krönika 2001).

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 134. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En ledsen dag på jobbet

Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige.
De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.

På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.

Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.

Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.

Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.

Jag trivdes.

En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.

Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.

Den tröstar än.

###
Det var den femte kepsen.

Här är de första fyra:  
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 133. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Löparkepsens stora dag

Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.

Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.

På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.

Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.

Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.

Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.

Skogsbränderna kommer att bli fler.

###
Det var den tredje kepsen.

Här är nummer ett och två i serien.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 131. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Inte en underläpp darrade på avd 16

Jag minns att jag tyckte de var unga. Fackliga ombud inom LO brukade vara något äldre herrar. Per hade bett mig komma och underhålla. ”Lite humor och lite allvar hade vi tänkt.”

De brukade be om det när de ringde. Jag var ute ett par gånger i veckan, ena kvällen ett fackårsmöte, andra aftonen en bygdegård.

Darrig blick minuterna innan, ivrig endorfinkick när jag kommit igång. Jag älskade de uppdragen. Detta var mitt folk och mina tankar. Inte en enda en på Pers möte blev ledsen om jag tog i extra mot dumhet, överhet och borgerlighet.

Manuset finns kvar i en tidskriftssamlare. Elektrikerna avd 16, plats Kronoparken, dag tisdag 20 april 2004. Jag pratade ideologi, det hade de också bett om, och mot slutet läste jag en dikt av min pseudonym Viktor Root:

Varför vissa partier byter ledare

Kd har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Alf Svensson
inte har evigt liv

Vänsterpartiet har valt 
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Gudrun Schyman
inte har evigt liv

Moderaterna har valt
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Bo Lundgren
har det.

Efteråt fick jag en keps av Per. ”Asch, du får två. Ifall du tapper en.” Själv blev han krönikör i Folkbladet och småningom kommunalråd i vår kommun.

Ibland följer elektrikerkepsen med mig ut och jobbar i trädgården. Vi brukar plocka hallon och fundera över folkvett, bondförnuft och gammal hederlig arbetarmoral. Tre begrepp som trivs bra ihop med min ideologi. Nämnde jag mångfald, medmänsklighet och solidaritet? Självklart. Det gjorde jag på Kronoparken också.

Våra hallon har vandrat in från grannens tomt. Vi behöver dem.

###
Det var den andra kepsen i serien.
Här är den första.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 129. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Rika män lever nio år längre

Dagens svenska orättvisa:

Medellivslängden i Sverige har utvecklats både bra och dåligt. Det positiva är att den aldrig varit så hög som nu. År 2015 levde kvinnor 84 år och män 80,3 år. Det berättar Mats Wingborg i ett kapitel om klassamhället och döden i boken Klass i Sverige. Men:

”Det negativa är att klyftan i medellivslängden har ökat mellan de 10 procent av befolkningen som tjänar mest och de 10 procent som tjänar minst. Bland kvinnor lever i dag den tiondel som tjänar mest sju år längre än den fattigaste tiondelen. För män är motsvarande skillnad ännu större: den rikaste tiondelen lever nio år längre än den fattigaste tiondelen.”

De har halkat efter
Klassklyftorna mätt i inkomst har fått större betydelse för medellivslängden. De med längst inkomster har halkat efter. 

”I den gruppen finns arbetslösa och sjukskrivna, men också deltidsarbetande i låglöneyrken. Det handlar bland annat om undersköterskor, butiksanställda och barnskötare.

Även utbildningsnivån har fått större betydelse för hur länge människor i Sverige lever. De med eftergymnasial utbildning lever allt längre jämfört med de med enbart förgymnasial utbildning.”

En klassfråga
Vill du leva länge? Då är inkomsten viktigast.

Sverige spricker.
Din livstid är en klassfråga.

### Uppgifterna är hämtade ur ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 126. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den svenske arbetaren är tystad i tv

Dagens svenska orättvisa:

Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.

Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.

I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.

Hård diskriminering av arbetare
Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna. 

I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.

Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt. 

Medelklassens ängslan och drömmar
Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:

”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.

Sverige spricker.
Mediebilden av oss ljuger.

### Uppgifterna är hämtade ur Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 125. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Sverige där klyftorna växer och växer och växer

I går kom den i brevlådan, boken jag väntat på. Klass i Sverige.

Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Klyftorna är större än de någonsin varit under mitt liv. Det visste vi förut.

Nu finns det siffror på saken.

Under våren 2018 genomförde den fackliga tankesmedjan Katalys sin stora utredning Klass i Sverige. Det gjorde man tillsammans med professor Göran Therborn och ett 20-tal forskare. Resultatet blev att en mängd rapporter kunde publiceras, presenteras och diskuteras. 

Nu har allt detta uppdaterats och samlats i en och samma bok med en rad nya kapitel: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. I boken finns också en studiehandledning.

– Vi är stolta över att kunna presentera projektet på det här sättet, hälsar bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz.

Här växer klyftorna snabbast
Hur ser vårt land ut på tröskeln till 2020-talet? Svaret är att det är ett allt hårdare klassamhälle. Sverige är det europeiska land som har snabbast växande klyftor, svårast privatiserad välfärdsstat och där den klass vi tillhör allt tydligare dömer oss till olika levnadsstandard, livslängd och liv. 

I boken visar man med statistik från Statistiska Centralbyrån att klassamhället existerar och hur det ser ut. Här skildras samhällets förändring, med kön och etnicitet som en given dimension för förståelsen. Här visas de skilda världarna när det gäller ägande, makt och inflytande. Detta utifrån olika aspekter på samhället som brottslighet, folkhälsa, mediemakt, företagsägande och anställningsskydd.

Fakta för fundering och förändring
Bilden av ett allt hårdare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det? Här finns fakta för dig som undrar och argument för dig som vill förändra.

Jag vet vad jag tycker. Jämlikhet är vackrare än orättvisan, solidaritet är finare än rofferi. Nu hinner jag inte skriva mer. Nu ska jag läsa.

Titel: ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.
Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz.
Utgivare: Arkiv förlag & Katalys.
Format: Inbunden, 752 sidor.

### Arbetarklassen är fortfarande den största klassen i Sverige, nära hälften av alla förvärvsarbetande.
### ”Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.”
### ”Tage Erlanders vision om ’de stigande förväntningarnas missnöje’ har i dag effektivt ersatts av ’de sjunkande förväntningarnas missnöje’”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 122. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär. 
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng. 

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 108. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

På besök i mina drömmars hus

Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.

Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.

Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.

Det sprack. 

Ville inte ha mig
Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF. 

Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.

Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.

Det närmaste jag kom
Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.

Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.

Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.

Hur var det chefredaktören Peter Franke sa?
– Det är roligt med ägare som vill ha oss.

Förkrympt och förflyttad
Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.

Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.

När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.

Suck.

De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.

Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.

Så mycket slit.
Så mycket framtidstro.
Så många drömmar om en bättre värld.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 106. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 065. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)