Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 893. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Arbetslivet var manligt korkat redan då

För många år sedan hade jag en arbetskamrat, vars dotter sökte jobb som översättare. Kvalificerad tekniköversättare.
Sa jag att hon var dotter, inte son?

Nå, tjejen hade bra betyg från skolan och blev trots allt kallad till intervju. Där placerades hon mitt emot tre karlakarlar som log nedlåtande mot henne. Sedan visade de henne en avancerad engelsk manual som de fått tag i någonstans.

– Vad säger du. Inte skulle väl du ha klarat att översätta den här till engelska? sa den förste.

– Texten är riktigt knövvlig som du ser, sa den andre.

– Många engelska fackuttryck, det är inga lätta grejor vi pratar om. Nu förstår du vilket svårt jobb vi har annonserat ut, sa den tredje.

Vad tänker en blond ung tjej i sina bästa år en sådan förmiddag? Inte vet jag, jag är en gubbe på 67 år, fortfarande med kort stubin vissa dagar. Tänkte hon gubbjäklar, hade ni gjort sådär om jag hade varit en kille? Tänkte hon på manssamhället, patriarkatet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män på samma jobb? Tänkte hon på jobbet hon behövde och på om hon skulle bita sig i tungan eller låta bli?

Långt innan #metoo
Detta var flera årtionden innan hashtaggen #metoo fanns och långt innan ord som gubbgoogla och mansplaina var påhittade. Men arbetslivet fanns och det var ibland korkat manligt även på den tiden.

Jag vet inte vad hon tänkte. Jag vet bara vad hon svarade. Hon pekade på karlarnas lånade manual som de tyckte var så märkvärdig och sa som sanningen var:

– Det är jag som har översatt den.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

 

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nästan exakt tio budord för skribenter

1. Använd aldrig allitterationer.

2. Prepositioner såsom ”med” ska du inte avsluta meningar med.

3. Undvik klichéer som pesten. De är gammal skåpmat.

4. Jämförelser är lika illa som klichéer.

5. Var mer eller mindre specifik.

6. Som författare får du inte generalisera.

Seven: var konsekvent!

8. Var aldrig övertydlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt; det är överflödigt; låt bli att förklara för noga; det behövs inte. Undvik det.

9. Vem behöver retoriska frågor?

10. Att överdriva är en miljard gånger värre än att underdriva.

Elva: var konsekvent.

12. Upprepa dig aldrig.

13. Någonsin.

 

(Fritt efter en lista på nätet som jag tolkat och vidareutvecklat från engelskan).

Skulle detta vara ironi? Menar jag inte allvar? Jag? Men jäspalt, va’ säger du?!!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mitt skamliga fosterland

Känner du någon som är värd drygt 55 industriarbetarlöner i inkomst? Jag måste erkänna att jag inte känner en enda.

De snikna har satt rekord igen.

Sverige spricker. Vårt land är ett klassamhälle och det spricker. Under min levnad har klyftan, ojämlikheten, aldrig varit så stor som nu.

De borgerliga har styrt riket: klyftan har ökat. Arbetarregeringen har styrt riket: klyftan har ökat. Då med.

Stor skam är vad det är.

En enorm förändring
Det är Landsorganisationen i Sverige, LO, som har undersökt saken. Det gör de varje år, rapporten heter Makteliten.

Inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag är 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

– Förändringen har varit enorm, säger LO-ekonomen Anna Almqvist som skrivit rapporten.

Jämför vi med en annan stor yrkesgrupp, undersköterskorna, blir skillnaden ännu större. 2016 hade de 50 vd:arna i makteliten en inkomst på motsvarande 59,9 gånger en undersköterskelön. 71,2 gånger genomsnittslönen för en städare.

Stor skam.

Länk: Så mycket rikare blev makteliten
Länk: Ladda ner hela rapporten

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)