Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent. 

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. 
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? 
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 181. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet. 

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien. 
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 167. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min åttapunkters kravlista

Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära:
– Det är en del detaljer som behöver rättas till.

Här är min kravlista:

1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.

2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.

3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.

4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.

5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.

6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.

7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll. 

8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.

De sju första kraven kan inte förhandlas bort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 164. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

De sa det inte men de levde det

När jag jobbade på sågen i Molkom några år på 1960- och 1970-talen lärde jag mig en sak av erfarnare arbetskamrater, en generation äldre än jag:

Det är först när vi tillåter individen att vara individ – inom kollektivet – som kollektivet blir starkt.

De sa det inte men de levde det, i all sin individualitet mitt i lagarbetet.

Så har jag tänkt sedan dess och alltid fått det styrkt, när vi jobbat rätt. Vare sig det gällt på jobbet, inom idrotten eller kulturen. 

Jag ser ingen skillnad på samhället i stort. Det är inte kläderna som avgör, inte hur skära vi blir när solen skiner på oss eller vilken musik vi för tillfället tycker om.

Det är hur väl vi fattar att olikheten berikar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 144. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Konstigt att jag finns

Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.

Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.

Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.

Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.

Lärde mig mycket
Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.

Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?

Konstigt att jag finns.

### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. 
### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade.
### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor.
### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.

Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 143. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt. 

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 141. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När vi alla skulle genomgå besiktning

På en av mina senare arbetsplatser, låt oss kalla den Värmlandstrafik, kom påbud att vi alla skulle bege oss till en företagshälsovård för att få vår hälsa undersökt. Blodtryck, kolesterol, blodvärde, allt möjligt sådant som håller en människa och ett länstrafikbolag igång.

En dag var det kamrat S tur. När han tog på sig ytterkläderna för att gå ut undrade vi andra vart han skulle?
– Ja ska bare iväg å kolle strålen.

Sådant tyckte vi var roligt på svenska arbetsplatser på den tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 138. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då blev det fri fart

– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv.
– Va sa du sa du?

Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.

Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.

Sanningen ôm blygheta

När en går efter store vägen
mitt i novembermörkret
– med reflexen i ficka

Då ä’ en blyg.

Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.

På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint. 

Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul.
Det finns folk som lever på att leka. 

###
Detta var den åttonde kepsen.

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Den stackars hjälplösa staden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 137. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen. 

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar. 

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 136. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen?
Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.

Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska  ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.”
”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”.
”Nej då” sa Rut Jontén.
”Jo. För jag kan inte”. 

Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.

De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.

Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.

Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”

Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma.
”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”

Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. 
”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.”
”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”

###
Det var den sjätte kepsen. Jag fick den i Östersund.
Läs mer: ”När vi var först i landet med lättläst” (VF-krönika 2001).

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 134. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).