Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär. 
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng. 

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 108. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

På besök i mina drömmars hus

Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.

Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.

Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.

Det sprack. 

Ville inte ha mig
Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF. 

Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.

Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.

Det närmaste jag kom
Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.

Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.

Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.

Hur var det chefredaktören Peter Franke sa?
– Det är roligt med ägare som vill ha oss.

Förkrympt och förflyttad
Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.

Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.

När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.

Suck.

De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.

Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.

Så mycket slit.
Så mycket framtidstro.
Så många drömmar om en bättre värld.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 106. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 065. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Någon har jobbat hemma för länge

Influensan är en klassfråga. Inte bara – men det också. Fattigt trångbott folk drabbas oftare. Folk som inte kan jobba hemma drabbas oftare.

Den ekonomiska krisen är likadan. Alla har inte råd att sjukskriva sig. Alla har inte tre månaders buffert.

Yrkesskada som larmoperatör
Kanske är det en yrkessjukdom som gammal SOS-operatör och räddningsverkare. Kanske även från alla år som journalist och nyhetsnörd. Jag var hur som helst tidig med att föreslå att diverse årsmöten och sammankomster skulle ställas in.

Så blev det. Jag tror det var klokt.

Fast visst är det lättare för oss introverta att hålla social distans. En dag går jag för skojs skull in på kontot och tittar när jag senast handlade med kortet. Svar: det var när den kära vännen och jag åt fläskfilé på fin restaurang nere i byn.

Om aftonen den 20 februari.

De odödliga
Som jag ser det finns det riskgrupp A och riskgrupp B. Grupp A är de som är 70+ och några till. Grupp B är de som tror att de är odödliga och som under tiden de alltså inte dör aldrig skulle kunna smitta någon som ÄR dödlig.

Aldrig. Inte de.

Det där kommer ett visst virus att rätta till. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, var det någon som sa. Även uteserveringarnas tättsittare kommer att upptäcka att de har vänner som börjar hosta och får svårt att andas.

Om coronan till allt elände närmar sig dem.

Ser dem på Facebook
Själva har vi klarat oss från sådana rapporter i vår närhet. Värmland är minst drabbat per capita, läser jag. Hittills. Fast på Facebook ser jag dock hur vänner har fått eländet. Krya på er, go’vänner!

Dessemellan läser jag om folk som anmäler sig som volontärer, goda medmänniskor som handlar och går andra ärenden. Solidaritet. Krisen prövar oss. Somliga växer, det gäller både politiker och ovalda.

Men en klassjuka är hon, coronan.

### Minnesgoda läsare minns förmodligen att jag inte är någon språkpolis.
### Inte värst.
### I går såg jag rubriken som nästan ändrade på det: ”Föräldrakritik mot danska uppöppningen”.

Någon har jobbat hemma för länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 057. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop. 

Ut i sola nu.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 049. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

76 arbetarkvinnor på en högre börs-vd

Det är mycket enkelt. Sverige är ett klassamhälle.
Klyftorna i Sverige är djupa.

År 2018 gick det 61 industriarbetare på en högre börs-vd, om vi räknar både lön och kapitalinkomst.

Räknar vi kvinnliga arbetare så gick det åt 76 stycken för att bli lika som den där högre vd:n.

Sverige är orättvist. Förfärande orättvist. Tyvärr är arbetarrörelsen numera bättre på att beskriva klyftorna än på att lyckas göra något åt dem.

Gör något åt dem.

### LO:s årliga undersökning kom häromdagen. Den heter Makteliten – i en egen bubbla.
### Klicka här om du vill läsa mer om den:
Topp-vd:ns inkomst: 76 gånger lönen för en arbetarkvinna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 037. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När 1879 knackar på i kasernen

Läser romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson. Den är bra, hon kan sin sågverksmiljö. Stabbläggning, kantning, smörgåsraster, basar med bra eller dålig människosyn, slitna kroppar, doft av nysågat virke. Allt känns rätt.

Sundsvall vimlar av ångsågar och patronerna firar fina dagar medan arbetarna får lönen sänkt och inte har råd med mjölk.

Huvudpersonen Bricken är ett av fyra barn. Hennes tre syskon har dött. När Frida den ammande modern svalt sinade bröstmjölken och spädbarnen dog.

Kallar in soldater
Just nu har jag kommit till slutet av strejken de startar. Sundsvallsstrejken, den största dittills i den framväxande träindustrin. Nå, de förlorar. Landshövding Curry Treffenberg (begravd på Östra kyrkogården i Karlstad) kallar in soldater och kanonbåtar.

Arbetarna blir tvingade tillbaka. Hemma hos Bricken tvingas de ta emot en inackordering i sitt rum i arbetarkasernen. Han gör sig en hemmasnickrad säng med hyvelspån till madrass.

Klyftor mellan människor, somliga är mindre värda. Alla ska inte få stor sten på kyrkogård och egen gata i Karlstad.

15 pers på 30 kvadrat
Då faller mina ögon på en färsk nyhetsartikel, drygt 140 år senare.

”15 personer bodde tillsammans i en lägenhet på 30 kvadratmeter. Nu utreder Sandvikenhus 30 fall av olaglig lägenhetsuthyrning.

För att få en bostad i Sandviken behöver man köa i minst tre år. Att hyra madrassplats eller att bo hos en kompis är några av de alternativ som blir verklighet för många när de inte hittar boende.

– Det är mycket mycket svårt, säger Mosa, som tidigare har bott på en madrassplats tillsammans med tre andra familjer under ungefär ett och ett halvt år.”

***

Vårt land skriver historia. Den känns bekant.
Den är inte smickrande i år heller.

### Romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson lånar jag på mitt bibliotek.
### Den är flitigt utlånad och rejält sliten.
### Än finns det hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 036. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärnfull poesi med jordisk konsekvens

Naturligtvis får det konsekvenser när Högsta domstolen börjat hänvisa till urminnes hävd.
Jag tycker orden är poetiska. Kärnfullt poetiska, som ur en isländsk saga eller ur något av Frans G Bengtsson.

Urminnes hävd. Hur ska staten nu kunna säga att detta bara gäller Girjas sameby och inte alla andra samebyar?

Vems är egentligen järnet i våra berg och kraften i våra forsar?

När börjar urminnes hävd?
Högsta domstolen lär inte upphäva ägogränser eller själva ägandet i sig och återgå till en tid när alla människor var nomader och isen nysmält. Men nog har de satt en snöboll i rullning.

Han växer redan. När börjar urminnes hävd? När slutar den?

Detta blir vi inte färdiga med i år.

Länk: förra inlägget, om Girjas sameby och min vän vedeldaren

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 031. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Samebyn Girjas och han som ringde och ville ta ved

Urminnes hävd. Ett vackert uttryck.
Där har du också skälet till att Girjas sameby fick rätt.

Samebyn har brukat marken under lång tid. Därför har den – genom urminnes hävd – ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på sitt område ovanför odlingsgränsen. Den jakten och det fisket ska byn få bestämma om, inte staten. Så enkelt var det och den här gången tyckte också Högsta domstolen det.

Bra, tror jag. Om vi inte har respekt för vår urbefolkning, vem har vi då respekt för? Oss själva ens?

Ved till husbehov
Urminnes hävd. En gång i tiden blev jag regelbundet uppringd av en människa jag tyckte om. Där, från sin nordvärmländska plats i tillvaron, slogs han för folkvett, miljö och rätten att ta sin ved till husbehov ur närmsta skog.

Det sista fick han aldrig makt och myndigheter med på, fast han hävdade just urminnes hävd.

Jordbrukarna drog gränser
För den historieintresserade hade han förstås rätt, på sätt och vis. En gång var vi alla jägare och samlare och ingen ägde landet. Det var allas. Då kunde du ta din ved var du ville. Då, innan jordbrukarna vandrade in i det blivande Sverige och började dra gränser och kalla jordplättar och skogstrakter sina privata.

Ibland saknar jag de där telefonsamtalen. Det hade varit roligt att svara att i Girjas fick han rätt.

Högsta domstolen: Girjas sameby men inte staten har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på samebyns byområde ovanför odlingsgränsen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 030. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jag är så glad att ni finns

Jag är så glad.
Hela tiden blir jag påmind.

Söndag förmiddag
Hotellfrukost i Vaxholm, läser på nätet om när försvaret fick räfflade kanonrör och provsköt mot fästningen 1872. Kanonerna vann.
Läser information om kastellets Bed & Breakfast som någon lagt ut. Kanske ska vi åka hit i sommar?
Klickar mig fram till Vaxholms historia.

Jag är så glad.

Måndag morgon
Hemma. Klickar mig fram till SMHI:s väderprognos. Det ska bli mulet och mellan en minusgrad och två plusgrader och växlande molnighet i dag. Plockar fram den grå tröjan.
Klickar mig fram till Värmlandstrafiks busstider. Just det, 601:an går 08.41 vid Grossbol. Går ner dit, soluppgången är vacker, rimfrost på min värld.
Klickar mig fram till deras realtid och ser bussen förflytta sig på kartan. Gôtt, han svänger in borta vid Kvarntorp nu, i tid.
Diskussionsmöte med gubbarna, behöver repetera värdeläran. Hittar en sida med bra information.

Jag är så glad.

Måndag lunch
Ska köpa present åt henne som jag älskar. Googlar på var i stan just den saken finns som jag tänkt mig. Får sex träffar.
Letar på Hitta efter var en av butikerna finns. Svar: Östra Torggatan.

Måndag kväll
När spelar Sverige handboll igen? Är det något bra på tv i kväll? Finns det någon bra stig att springa i morgon på Lantmäteriets karta? Vad betyder skråpuk? Vet kyrkböckerna på Riksarkivets webb när mormor var född där uppe på finnskogen? Kan hon ha tagit tåget till Karlstad 1905?

***

Sa jag att jag är glad? Hela tiden får jag svar och blir påmind. Tack! Jag är så glad att ni finns, kommunikatörer. Bra jobbat.

Jaså tog mormor antagligen tåget? Mmm, jag misstänkte det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 027. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)