När de hade tre Jungfru Maria på samma gång

Ledig stund i stan. Strosar in på deras bibliotek, drar ut första bästa häfte ur lyrikhyllan och gör bibeltricket. Poeten heter Ko Un och sidan är slumpvis vald:

Dårhuset är ett fantastiskt ställe –
jag är envåldshärskare
jag är en mäktig general
jag är generalsekreterare i FN
jag är popidolen Park Hun
jag är Gud
jag är miss Korea
jag är filmstjärnan Kim Bo-gil
och varje dårhus är ett annex till ett annat dårhus

Tänker på Monica Nilsson
Där sitter jag sedan i en fåtölj bredvid världslyriken och tänker på Monica Nilsson. Jag intervjuade henne när jag skrev en lokal facklig lärobok åt Kommunal Värmland. Du vet, de där kvinnorna och männen som håller oss alla vid liv med sitt arbete, från vattenverk till vårdapparat. Eller inom Ko Uns mentalvård för den delen.

Jag frågar inte om biblioteket har boken. Min egen bokhylla hemma har den. Där hör jag Monicas röst igen på sidan 43, ser glimten i ögat och känner allvaret, samtidigt:

”Monica Nilsson har nära till skrattet, som den gärna har som arbetat 29 år på Marieberg.
– Ja ska säge dig, att när vi hade tre stycken Jungfru Maria samtidigt, då va’ det liv.

Eller när hon fick sig en rak höger så hon for ut ur vårdsalen. Det händer ibland inom mentalvården.
Den kvinnliga patienten som slog, slog inte Monica egentligen. Hon var från planeten Pluto, nämligen, och låg på en säng precis i utkanten av den platta planeten Jorden. Det var fästmannen, jordingen, hon slog efter, när han försökte knuffa både henne och sängen utöver kanten.
– Så du förstår Monica, det var honom jag drämde till.

Inte kan Monica Nilsson vara långsint över sådant. Visst blir de ’knôtterstôllige’ ibland som hon säger, hennes patienter. Men dessemellan ligger de snällt på sina sängar och dricker coca-cola.

Vissa ringer fortfarande, långt efter att de skrivits ut, och meddelar nya fotbollsresultat.
– Jag skulle aldrig ha stått ut i alla år, om vi inte kunde skratta åt stolligheterna efteråt, patienterna och jag, säger hon och ler igen.
Som den gången de höll på att skriva in en rufsig distriktssköterska som kom, inte den propra patient hon hade med sig.
Eller… Nej, vi får sluta där. Men det är ömsint Monica ler, tro inget annat. Narr gör hon verkligen inte av dem hon vårdar, den här trygga förkämpen för bra arbetsmiljö från Kristinehamn.” 

Hela världen ett dårhus?
Sedan berättar Monica och arbetsmiljökapitlet om två bra verktyg för kommunalarna år 1996. Lagen om arbetsmiljö och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om internkontroll. Fast det är en annan historia.

Under tiden får vi andra gneta på. Vi som inte blivit påkomna med något Napoleonkomplex än och fortfarande inte tror att vi är Jesu moder eller far hans.

Stryk på jobbet, det har jag aldrig fått.

Gneta på. Glöm inte tvinga makthavarna på vår jord att rädda klimatet och minska klyftorna nu. Du vill väl inte att hela världen ska bli ett dårhus?

Om mig | Sju års klådaSkrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 996. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jobbet är farligare än gängen

Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd.

Det blir det inte om du dör i jobbet.

Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.

År 2017 dog 55 personer på arbetet i Sverige, i fjol 58 personer. Hittills i år har 39 dött på jobbet. Varje år dör 2,3 miljoner människor i arbetet, skriver FN:s organ för arbetslivsfrågor, ILO.

Detta hör du sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol och inför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, trots att dessa faktiskt dödar färre. 45 personer 2017, 43 personer 2018 och 25 personer under tiden januari – juli i år.

Ännu farligare
Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är verkligen värd en diskussion. Men det är alla de som dödas på sina arbetsplatser med.

Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte allra farligast, inte trafiken heller. Det är våra hem. Drygt 1 000 svenskar dör i sina hem varje år – bara i fallskador.

Vilken politiker tar upp den debatten?

LÄNKAR:
Tjugofyra7: Fallskador dödar flest
Arbetsmiljöverket: Statistik om dödsolyckor i arbetet

(Tabell från Arbetsmiljöverket)

* Övriga = dödsolyckor i arbetet där de förolyckade inte är förvärvsarbetande. Till exempel värnpliktiga, intagna för vård i kriminalvårdsanstalt m.fl. och anställda i utländska företag som är verksamma i Sverige men registrerade i andra länder samt vissa elever.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 989. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 980. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett under att en lever

Alla dessa underliga sysslor en försörjt sig på. Stå på en stege fyra meter över marken och stämpla plank i ändarna. Köra fram och tillbaka med traktor över en hög med nyslaget hö, gång på gång på gång. Vakta japanska digitala husdjur så de inte ska dö, medan ägarnas föräldrar arbetar. Faxa jordfästningsreferat till den konkurrerande lokalredaktören, eftersom vi konkurrerar med referaten. Åka Värmland runt och fotografera alla järnvägsstationer och -hållplatser. Paddla i dagvatten under Karlstad. Sitta på en tallmo utanför Jönköping och höra utbrytare sända piratradio mot pingströrelsens tältläger. Prata med en granbarkborre i skogarna utanför Lysvik. Döpa kryddan körvel till ”knörvel”, kalla Fryksdalsbanan smalspårig, höra en känd kristdemokrat beskylla sin riksdagsman för att ha ”sålt taska till räven” – och skriva det. Dirigera professionella ambulansförare till en åker i länet, där det springer ”en lam” på en åker. ”Dygnsambulansen, prio 1. Förlamning, förlamning!”. Surfa runt i timmar på det växande nätet, för att hitta webbadresserna till räddningstjänsterna i San Francisco, Hudiksvall och Baku, om de har någon. Ägna 10 minuter per dag åt att fylla i en rapport om att det tagit 10 minuter just den dagen att fylla i just den dagsrapporten om vad jag gjort just den dagen. Läsa krönikor på bred dialekt som får hälften av lyssnarna att stänga av lokalradion direkt. Stå på scen efter scen och hålla upp en sjungande fisk mot en mikrofon: ”Take me to the river”. Spela yrkesstolt smed på en hembygdsgård, fast jag har tummen mitt i armhålan. Nej vänta, det sista var visst ideellt.

Det är ett under att en lever.

 Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 978. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 976. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen  (pdf)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 965. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 919. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)