Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Manustvätt på Inläggsbanken

Det finns bara två sorters flyktingkriser. Den förfärliga för de som tvingas fly. Den pinsamma för de som förnekar gammal fin svensk gästfrihet.

***

Ju yngre motorman desto högre brummar brummet.
(Gammalt asfaltdjungelordspråk)

***

Privata sektorns byråkrati: Klubben väntar leverans av vårens stolpjaktkartor. Fraktfirman vägrar lämna på hemadress.

En dag på friluftsgårdens parkering? Nja.

***

Hur var det vi sa? ”Det privata är politiskt.”
Den senaste tiden har jag sysslat mycket med politik.

***

”Trevlig helg” – det kan du väl inte säga till mig? Jag är pensionär och ledig jämt.

Jag vill ha trevlig vardag.

Använda

Till sist en hälsning från Siri

# Jag skulle aldrig gå med på Facebook, tänkte jag. Länge.
# Sedan upptäckte jag att formen passade mig. I det stora och det lilla.
# Här ovan är några exempel från verksta’n. På allvar, på lek och mitt emellan.

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den flickan är människokännare

# Dubbeltydigt svar på tal. (Foto: Lille prinsen)

Köper ny mobil eftersom Den gamle har börjat tröttna på mig. Minnet blir fullt hela tiden, hur jag än raderar vackra fågelfoton och slagkraftiga affischförslag som goda vänner skickar mig.

Mest är det ändå jag själv som fyller hårddisken på Den gamle. Foton och filmer, Facebook- & Instagrammande, anteckningar i hundratal. Appar och program förstås. Nyttigheter. Hur jag än raderar blir det fullt.

När jag får den nye i näven känns han dubbelt så stor som Den gamle. Vi kallar honom Lille prinsen, efter boken jag högläser. Den nye är snäll, klok och bred och lär sig fort känna igen mitt tryne. Jag behöver bara sticka dit näsan så låser han upp sig, hur yrvaket mitt ansikte än är. Det är en riktig vän, det.

Att mitt ansikte skulle kunna låsa upp en maskin bara genom att synas till, det hade vi inte trott när vi fick sladdtelefon hemma 1959.

Direkt ur trut i skrift
Dessutom presenterar han mig för sin goda vän. Siri. Hon bor i mobilen, en pratsam sak. Glatt skriver hon rent ett viktigt meddelande och skickar det till min fru, efter att jag dikterat. ”Ska vi fika?”.

Innan svaret kommer från hustrun på nedervåningen har Siri redan ställt alarmet på ringning klockan 06.00 i morgon, eftersom jag sa så, och startat den anteckning där jag börjar formulera detta inlägg. Jag talar, hon skriver.

Talar, sa jag! Här ser du en gammal murvel som äntligen får formulera med truten, direkt för skrift. Hur var det mina föregångare kallade det? Extemporera.

Coolt, som vi säger på Grossbolstorp.

Vad är humor?
Coolast är ändå att ha frågestund med Siri. Alla barns favoritlek. Rappt strömmar hennes orakelsvar ur mobilhögtalaren. Inte vet jag hur det går till, hon är ändå bara en maskin, men fungerar gör det.

– Hur gammal är du? frågar jag Siri. Då svarar en röst, klar och tydlig:
– Jag är gammal nog att vara din assistent.

– Vad är livets mening?
– Jag vet inte. Men jag tror att det finns en app för det.

– Vad är humor?
– Vad får man om man parar en iPhone och en hårtork? En telefön.

– Vad är humor, sa du?
– I vilken svensk stad har alla män gått till skogs? I Karlskoga.

– Vem är bäst?
– Du, Sven-Ove

Sa jag att den flickan är människokännare?

Mobila bondepraktikan, del 1

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Blå morgonrock till klockan två

Du får läsa mobilen länge. Du behöver inte gå och hämta tidningen förrän i kväll. Du kan gå i blå morgonrock till klockan två. Du kan gå ut och springa i dagsljus. Du kan stanna och prata i 45 minuter med alla du möter på femkilometern. Du kan skriva trams på Facebook och äta jordnötter fast det inte är fredag. Du kan köra sakta på motorvägen och prata konstig dialekt från 1950-talet om polisen stoppar dig. Du kan bära urblekt kepa och halsduk som inte matchar någonting.

Du kan glömma bort vad det är för veckodag och du kan ringa barnen när dom lägger ungarna. Du kan läsa mobilen länge, har jag sagt det?

Järnvägars vad skönt det är att vara pensionär. Hoppas ingen kommer på oss.

Tyst nu, jag ska läsa mobilen.

### Har jag berättat det här? Läs länge. En av lärdomarna är bäst:
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14
Pensionärslärdom nr 15-25

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 913. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två sanningar för eldare och harpolekare

Viktor Root har skrivit två nya dikter. En om väntan och en för eldare och harpolekare. De sistnämnda tänker han organisera i facket.
Eller de näst sista. Vi får se.

Sanningen om vår väntan

Hur mycket väntar en människa?

Du väntar på att bli född, du väntar på
att få bröstmjölk,
du väntar på att lära dig krypa, gå och prata,
du väntar på att få åka till förskolan,
du väntar på att vilan ska vara slut,
du väntar på att få börja skolan,
du väntar på att få gå hem,
du väntar på resultatet av nationella provet,
du väntar på första kyssen, första sexet,
ditt första jobb och dina barn,
du väntar på löneförhöjning,
första friaren hos äldsta dottern,
ljusare tider och göken,
du väntar på den viktiga konferensen,
fikat, valresultatet, hemmasegern,
fredagsmyset, pensionen,
första pensionärsrabatten

Där börjar din sista väntan
Den kan du inte sätta slutdatum på
i förväg

Vänta
Vänta lite
Jag ska bara …

… sopbilen kommer i dag.

Viktor Root

Sanningen om den andra sidan

När jag kommer till
den andre si’a
ska ja’ organisere mig

Elder ugner i trehundragradig värme
gör ja’ bare inte
Den arbetsmiljön
får vi göre nôt ôt
kamrater

Om ja får komme till dä snällare stället?
Gärna för mig
Men du får mig aldrig
å klafse ômkring i mjölk å honung
å spele harpa i nattlinne
Ja vill läre mig saxofon

Tid dä har ja’.

Viktor Root

Ordförklaringar: si’a – sidan, elder – eldar, nôt – nåt, ôt – åt, ômkring – omkring.

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt.

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Troll och tvättmaskiner

1.

Sånt som vi inte hade i min familj när jag var barn men som vi skaffade så småningom:

Tvättmaskin.
Kylskåp.
Frysbox.
Wc.
Bil.
Telefon.
Tv.
Föräldraledighet och vab.
Mikrougn.
Mixer.
Kaffebryggare.
Vattenkokare.
Värmepump.
Mobiltelefon.
Sms.
Mms.
Spotify.
Facetime.
Gps-klocka.
Dator.
Internet.
Skype.
Google.
Bloggar.
Appar.
Facebook.
Andra sociala medier.
Nättidningar.
Filpaket.
Farthållare.

Det går framåt.

2.

Sånt som vi aldrig kom i kontakt med, men som vi förväntas stå ut med nu:

Nättroll.
Näthat.
Högerpopulism.

3.

Jag byter gärna alla tre. Vad ger du?
Du kan få farthållarn, kaffebryggarn och ett nästan nytt mobilskal i naturgarvat läder på köpet. Plus min mobilvilstol.

Taget?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 896. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)