En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet. ”Bra jobbat!” ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. ”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.
Telefonören ringer. Han har börjat titta på play, säger han. I stället för direktsändning. – Särskilt Rapport. – 18-sändningen? – Ja. Jag brukar ta den så sent som möjligt, ifall det har hänt nåt nytt. – Det där har du nog missförstått. Tittar du på play så är det samma sändning. – Förstår du inte skôj? – Nu eller i reprisen?
Fler och fler tittar i efterhand Han blir tyst en lång stund samtidigt som jag mässar om hur linjär-tittandet minskade med 8 procent i fjol. Vi är många som tittar i efterhand. Play är fränt. – Men livet går inte i repris, säger jag snusförnuftigt. – Jo ibland. Jag läste om en karl som dom har återupplivat. – Det förstås. Tack å lov för hjärt-lungräddning.
Spola förbi annonserna Tänk om man kunde ha döden på play, filosoferar Telefonören. – Då skulle väl inte många dö? – Nej, men tänk dig. Vad fint det skulle va’ att kunna spola förbi annonserna. – Din dödsannons? – Tänkte mer på Fonus. Å Urnbolaget. – Nu kommer nog en och annan att googla på ”Urnbolaget” säger jag. I alla fall jag. – Knappast, slutar Telefonören och lägger på. Han ska titta på Eventyrlig Oppussing. De tre första avsnitten från 2019.
Han har sett dom förut. Vad gör det när man har dåligt närminne. I vår ålder är play det nya nya.
Steg ett: på nattduksbordet. – Go’natt mina nya vänner. Detta är inskolningen. Vi ska bli goda vänner har jag tänkt.
Steg två: vid ytterdörren. – I kväll ska ni stå vid dörren och citera Werner Aspenström. Han är bra.
”SKOR LÄNGTAR UT
Nyss åskade det. Nu har det upphört. Hund håller jag inte. Men träskor. De står vid dörren och skäller.”
Steg tre: premiärrundan Coachtejp på hälarna. Försiktig gång inomhus.
Stretchning.
Första löpstegen på ren fin asfalt. – Jäspalt, ni sitter som en smäck, båda två.
Lekande allvar Jag skämtar inte, detta är på allvar. Jag vill vara en lekande människa och den här ritualen har växt fram under många år.
Alla dagar ska inte vara lika. Ibland vill jag springa fram genom Forshaga en fredag i september och lyckligt berätta för varenda människa jag möter: – Jag är ute och provar mina nya skor!
### Normalt springer jag i Pegasus. Nu fick jag lust att skoja till det. Färgsättningen heter black/hawaii, bara en så’n sak. ### Den första tiden är de alltid finlöparskor, medan mina gamla skor står och stampar på balkongen och vill bli leriga igen. ### Nästa år när snön har smält börjar fjärde steget i inskolningen. Försiktig smak av skog.
Eftermiddag, jag joggar lätt västerut. Planen är att rekognosera lämpliga stigar till nästa gång det är min tur att arrangera torsdagsvandringen med Gryningspatrullen.
På kartan är det en fin runda jag tänkt ut. Ett möte mellan villaförort och granskog där jag samtidigt kan erbjuda både skådning av vägarbete och studier av färskt viltstaket. Asfalt möter grusväg, barrstig möter antydan till viss fukt.
Bra tänkt men spricker redan efter drygt en kilometer, fast det vill jag inte inse först. Strax innan Ängbråten kommer min klubbkamrat B körande. Han ska ta in kontroller efter senaste orienteringsträningen. Föreningssverige fungerar och B blir glad när jag berättar att min strålbehandling varit lyckad. Vi skiljs åt, jag klättrar in i skogen och hittar en möjlig passage bort till stigen jag tänkt använda.
Den stigen är inte särskilt blöt. Den är inte särskilt igenväxt. Inte allt mycket faktiskt. Väldigt bra stig.
Nej det är det inte. Den är ”klassblöt” som vi säger här på trakten. Hittills har min provrunda bestått av alldeles för mycket klafs och på tok för lite klapper.
Detta går inte.
Då blir de förvånade Sakta plöjer jag fram uppför stigen som mer är en bäck i augusti 2023 och försöker spjärna emot i skallen. Viker blött björksly åt sidan och låtsas intala mig själv att va’ hundan, lite sport ska det väl vara.
Nej det ska det inte. Till slut har jag bestämt mig.
Då möter jag två damer längs sluttningen ner mot 62:an. De bär korgar. Just det, jag har ju plockat lite svamp också mot slutet, när jag redan gett upp om rundan.
– Vill ni ha mina kantareller? – Va? – Vi har redan för fullt i frysen hemma.
De ser förvånade ut, jag tömmer min tygkasse i en av korgarna och blir på gott humör igen. – Har ni bilen på grusvägen? Den branta uppförsbacken? Följ stigen som jag sprang så kommer ni rätt. Fram till grusvägen är det ganska torrt.
När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet. ”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr. Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
”Har du slutat gå på Karlstad Fotbolls hemmamatcher?” undrar folk. ”Hade inte du tänkt dig att bli en profil på Sola Arena, högst upp på ståplats, alltid mitt för mittlinjen? Köpte inte du halsduk till och med? Du var ju väldigt entusiastisk över satsningen?”
”Jo. Så är det.” ”Varför slutade du då?” ”Av det konstigaste skäl som finns.” ”Vilket?” ”De spelar för hög musik i högtalarna på stå.”
”Sant?” ”Sant. En gång var det en gubbe en bit bort som stod och skrek en lång stund. ’SÄNK!!!’ skrek han. Fast det hördes förstås inte till karln med volymknappen.”
”Har inte den karln varit över till ståplatsläktar’n och provlyssnat då, tror du?” ”Det är klart han har. Jag har blivit för gammal för dagens volymer, det är hela felet. Jag och gubben en bit bort.”
### Hoppas det går bra för laget ändå. ### Det är stan värd.
Jag vet, man kan kontakta dom. Det är bara det att jag förutsätter att de redan har varit och provlyssnat.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.
För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.
Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.
I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.
Någon kakpeck köpte vi inte. Vi har redan en.
Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.
Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.
