Stort tack, du som tror på mig. Styrkekram!

Det finns folk som tror en om gott. Till exempel hon som sköter adresslistan på Biltema.
Hon tror att jag är En Riktig Karl.

Mitt snickarintresse var intensivt men upphörde i fjortonårsåldern. Mitt skruvarintresse var nästan lika stort, men störtdök vid övergången från cykel till moped. Kan inte minnas att jag vände den kamraten uppochner och tog lös vitala delar särskilt många gånger.

Förutom att jag tappade förgasaren under färd en gång och undrade vad som hade hänt. Det var det där att jag undrade som särskilt imponerade på mina vänner.

Med trassel i fickan
Hon på Biltema tänker inte som dem. Hon tänker att Svensson är bildbar, kanske rent av kunnig redan nu. Kanske går han runt hela dagarna med trassel i bakfickan på fastigheten Tvillingarna 9. Byter ett topplock före frukost, renoverar en farthållare lagom till lunch, sover middag med en lambdasond bredvid sig på soffan. En titanium som han känner igen på att en av kablarna är röd.

Jag tror åtminstone att hon tror det. Varför skulle hon annars sätta upp mig på sändlistan för nya bildelskatalogen? Hur som helst blev jag mycket stolt. Den ligger så fint i handen. Den får mig att växa, allt medan jag frossar i bildelar jag inte visste fanns.

Svetsmutter med plugg. Rörböj med muff. Bromsok till elektronisk parkeringsbroms. Kråkfotsats. Pressplatta, universal. Motorstativ med snäckväxel. Fjäderbenslagringar. Knutkors. Drivknutsavdragare.

Olja beläggen
Det är som om jag blivit rakare i ryggen. Nästa gång jag träffar riktiga karlar kan jag språket.
– Nej, du vet, jag har fått nåt skit i takboxen. Ändrörena mår inte heller bra och bromsbeläggen måste oljas.

Tack, du okända! Du vände mitt liv. Nu kommer jag aldrig mer att tappa nån förgasare. Vad kostar en sån till en Octavia förresten? Ettserien. Känner att jag vill ha en i reserv. De går lätt varma, de där.

Vad brukar du ha för olja på beläggen?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 092. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Fortsättning från i går: Så löser du sudoku digitalt

Hur du löser korsord och sudoku i digitala tidningar.
Källa: den kära vännen.

  1. Bläddra fram sidan med sudokun.
  2. Gör en skärmdump på sudokun.
  3. Klicka och öppna bilden men spara den inte.
  4. Titta under själva bilden. Där har du nu ett redigeringsverktyg.
  5. Med pennan kan du skriva i rutorna på bilden, med radergummit kan du radera.

Lycka till!

### Gårdagens inlägg:
Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 083. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Den kära vännen är genial. Det har jag vetat länge.

Med lika van hand snickrar hon ett vedskjul, räknar ut kilometertider åt löpande make och minns vilket år en medmänniska vi känner fick ögat igensvullet av ett knottbett.

Men att hon skulle lösa digitalålderns svåraste gåta, det hade jag inte trott. Du vet, när du slutar med papperstidningen och tecknar en digital prenumeration. Bara för att upptäcka att det inte går att lösa korsordet och sudokun.

Den gåtan.

Somliga medmänniskor tänker precis som citatet Astrid Lindgren brukar få äran av: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert”. Så är det med min fru. Det är inte mig folk ber om hjälp med att sätta upp gardinstänger, om jag säger så. Eller ringa och förklara för försäkringsbolagen hur det finstilta ska tolkas.

Men korsordet och sudokun? Det hade vi inte trott. Vi tvivlare som fått för oss att hon hade en liiiten blotta när det kom till det digitala. Bara där, faktiskt.

Så vad gör denna irrationella person, som hade blivit en fantastisk fotbollsspelare, just genom sin oförutsägbarhet? Hon löser gåtan. En morgon finner jag henne glatt lösa korsordet i vårt husorgan Värmlands Folkblad.

Digitalt.

VF har inget verktyg för det. Då uppfinner hon den enklaste lösning som finns, så enkel att jag hade fått hålla på i 47 år för att komma på den.

Se där ett lustigt sammanträffande. I dag, lördagen den 18 juli, har vi varit förlovade precis så länge ser jag på nätet. 47 år.

Hurra!

Lösningen: Så här går det till

### Jag har också spritt citatet och hävdat att Astrid Lindgren hittat på det.
### Det har hon inte, skriver Astrid Lindgren Company. Klicka på ”Kända men felaktiga citat”.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 082. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna

– Skrivare? Är han dyr i lön den?

I begynnelsen var jollret. Sedan kom ordet. Det talade.
Sedan kom dagen då jag nåddes av den fantastiska nyheten:
– Dom har uppfunnit ett skriftspråk. Det går att s-K-r-i-V-A ner orden på ett papper. Tjohoo!

Jag vill inte påstå att jag har skrivit varje dag sedan dess, men bra nära. Brev till M-a-M-M-a och f-a-R-R-m-O-r, ”Mitt sommarlov” i skolan, stadgar för SRB (Sven-Oves Rövarband), flygblad mot Vietnamkriget och hormoslyrbesprutningarna av Fryksdalsbanan, artiklar om viktiga ting, informationstexter om viktiga ting, packningslistor (kalsonger, snöre, tejp), diverse tryckta skrifter (om åren på sågen, brandskydd för barn och slikt), facebookinlägg om mat jag ätit och rundor jag rundat.

Jo, nog har man randat. Det heter så på journalistspråk. Hoppas det berodde på att papperen blev randiga, för det har jag sagt till mina barn. ”Papper”? Det hette ”matsedlar”. Möjligen ”mackor” om du var tillräckligt tuff.

### När jag söker på ordet ”randa” i betydelsen skriva får jag träff i ett lexikon över ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” samt i en ordlista över journalistuttryck.
### Lägre slang?! Hrmff!

Uppdaterades med vev

De första orden plitade jag ner med blyertspenna på vitt spännpapper. När blyertsen inne i träpennan gick av fick man uppdatera skrivverktyget i en så kallad pennvässare. Den i skolan var roligast, för den fick du veva igång. Unplugged.

Skulle vi radera fanns det ingen pil bakåt utan texten fick bearbetas mekaniskt med mjuk materia.

I skolan skrev vi med bläckpenna som man doppade i en bläckflaska. Bläck, det uttalades precis som om det hade varit svart på engelska men det visste vi inte. Bläck var blått på den tiden.

När jag var 16 köpte jag min första skrivmaskin. Fördelen med den var att den skrev ut direkt. Strömlöst.

När jag var 34 knappade jag första gången på en datamaskin. Har du knattrat benhårt på mekaniska skrivmaskiner i 18 år, då glömmer inte dina fingrar den hårdheten.
– Slå inte så bedrövligt, detta är en dator. Du ska tassa på den.
– Visst, sa jag, och fortsatte banka så de kinesiska lödningarna fladdrade.

Att förklara för 25-åriga arbetskamrater vad en utomparlamentarisk genomslagsstencil var för något och hur den präglat min tangentbordsattack var inte lönt.

Siri i grannstuga?

Att förklara för mig själv som 16-åring hur det skulle bli med orden i framtiden hade heller aldrig gått. Hur skulle jag ha kunnat fatta 1967 att år 2020, då skriver du väldigt mycket på mobilen, gosse.
– Mobilen? En sån där fin prydnad som hänger i fönstret och dinglar?
– Nej, en telefon utan sladd…
– Har ni ingen sladd?
– … som du bär med dig överallt och med den kan du googla…
– Goggles? Såna solglasögon som Nils Ferlin hade?
– … och fotografera och titta på kartan och prata med Siri…
– Tanten i granngårn?
– Nej, en annan Siri. En digital. Och skriva och skicka och läsa tidningen och… ja ringa med också faktiskt. Det du har skrivit kan du skicka till en skrivare, för utskrift.
– Skrivare? En sån där med gåspenna och pergamentrulle som kungen hade på medeltiden? Är han dyr i lön den?

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 081. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mopedens betydelse för mellansvensk lycka

”Någon borde forska på mopedens betydelse för mellansvensk lycka, åren 1966 – 1986.”
Sådär som en typisk kommentar kan låta när diskussionen går i gång på sociala medier.

Jag menar det verkligen. För oss som växte upp i 60-talets glesbygd blev den närmast livsavgörande, de viktiga åren mellan konfirmationskostym och körkort. Undrar om jag ens hade varit gift i dag utan moppen.

Jag fick ingen Zündapp eller Puch Dakota. Vi hade råd med en billigare. En vårdag för 54 år sedan kom Cykel-Bertil åkande med den i skåpbilen, 17 kilometer, direkt från närmaste tätorten. Fram King Solifer. I dag skulle jag gärna äga en blå otrimmad sådan, men då var den inte fränast i klassen. Jag älskade att kicka igång den, älskade att tro att han gick fortare när jag böjde mig ner och skruvade på det ställbara munstycket, älskade frihetskänslan. Överallt i socknen har jag åkt med den moppen.

Framför allt så tog jag mig till folkparken (gudskelov för den) och till parksofforna vid järnvägsstationen i tätorten (tack och lov för dom).

En gång körde vi ända till Tingvallagatan i stan. Ränna. Där var de inte imponerande. Det var inte de äldre killarna i närmaste tätorten heller. När jag seeeee-gade mig uppför Mejeribacken ropade de flisigt:
– Ska’ru långt? Har du massäck med dig?

Någon borde verkligen forska. #

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 080. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Semester i blå rummet med Bosse, Elmore och Olle

Tältprojektet är inställt. Som det ser ut nu är det inte lämpligt att resa runt inom Sverige heller i sommar. Då respekterar vi det.

Vi får göra som vi gjort en och annan lördag i vårt liv. Flytta ner till blå rummet. Den gästsängen är husets skönaste. Kanske tar vi med oss Bosse också.

Semester!

Jag anar att du inte känner Bosse. Du kanske tror att han kommer att bli femte hjulet under vagnen. Inte alls, inte våran Bosse. Saken är den att han är en bärbar högtalare. Bosse gillar blues och gitarrhjältar från 60-talet i senare inspelningar samt visor och kampsånger och allt möjligt.

Barbro Hörberg har han hittat igen. ”Ja hej…” är en nyupptäckt låt. Ulf Lundells ”Tranorna kommer”. ”Kosters klippor” med Totta Näslund och Josefin Nilsson. Allman Brothers konsert på Filmore East 1971. ”Dust my broom” med Elmore James förstås, den får vi aldrig glömma.

Böcker ska vi ha med på semestern. ”Osebol” av Marit Kapla, den hittar jag nya finställen i hela tiden. Werner Aspenström tror jag vi tar. Hur var det han skrev om fjärilen i isstacken?

Det fina med läsning är att jag så ofta har en favorit. Olle Hammarlund tipsade bibliotekarien i Sunne om för 40 år sedan, honom har jag nyss hittat i hyllan igen. ”Om konsten att cykla” i ”Resan till paradiset” från 1969, är det den bästa essä jag någonsin har läst?

Just nu är den det.
Olle tar vi med.

Kan vi inte äta tunnbröd med räkost som förr om åren när vi tältade? Sedan går vi ut ibland och cyklar en bit. Vi kan ha kaffe i termos och hembakta bullar. Jag läser kartan som en roman.
– Jo du vet, Grossbolstorp heter så därför att…

Så gör vi. När vi kommer hem dricker vi Pommac i badkaret, äter färska egna hallon, läser Vi-tidningen och spelar sudoku. Dom svåra sidorna.

– Bosse! Spela nåt fint. Har du Tom Petty? Eller ”Rättvikarnas gånglåt” med Kebnekaise? Sen vill vi höra skrothandlare Valfrid Lindeman.

Goa hallon förresten. Ingår påtår?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 066. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det är inte doktorn som bestämmer vem som ska få leva

En och annan köksbordsexpert i ämnet corona är upprörd över att sjukvården kan behöva prioritera mellan vilka som ska få intensivvård. Jag kan meddela att den prioriteringen har skett i alla tider, när det varit nödvändigt.

Det skedde i värsta fallen, när vi valde vart vi skulle skicka ambulans då jag jobbade på SOS-centralen.

Det sker på skadeplatsen vid stora olyckor.

Det sker på sjukhusen när patienterna kommer dit, sådana gånger.

Det sker när våra politiker beslutar om sjukvårdens budgetar, organisation och beredskap. Inklusive beredskapslager.

Det är inte i första hand doktorn som bestämmer vem som ska få leva.

Det är politikern.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 055. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När budskapet mumlar gör även talaren det

Kul att mitt inlägg från i går fick igång diskussionen. Roligt när kunniga arbetskamrater från förr sätter tankarna igång i den här skallen.

Mitt inlägg handlade om vårt behov av tröst. Du får gärna kalla det något annat; att lugna folk, att få oss att tro på budskapet. Det handlar i varje fall om något mer än bara fakta.

Naturligtvis är det inte tröjan det bygger på, även om jag tror den haft betydelse i några av de händelser jag beskriver i inlägget. Ibland är tröjor tv-mässigare i våra vardagsrum än slipsar. Det viktiga är att talespersonen kan sina fakta, finns i händelsernas mitt – och förmår nå ut genom tv-rutan på ett sätt som vi tror på.

Det är en tröst att se på och lyssna till någon som samlar oss.

Inte svårare med virus
Trovärdigheten sitter i talespersonens sätt att framföra sitt budskap. Men den sitter förstås också i tydligheten. När budskapet mumlar då gör även talaren det. Jag vägrar att tro att det skulle vara svårare att kommunicera om virus, smitta och smittskydd än om ett knivöverfall på en utrikesminister, en kärnkraftsolycka i Sovjet eller ett mördat barn i Västvärmland.

Om budskapet är tydligt förstår vi även mycket knövvliga fakta. Det går bara så mycket lättare om vi tror på människan i rutan.

Fått en större roll
Sådana människor har faktiskt just klivit fram, vid några av de större tv-händelserna som jag minns sedan 1986. Det har inte varit en slump att de intervjuats men när de visat sig fungera extra bra har de givits en större roll, just för sin förmåga.

Tv-producenter är inte dumma.

### Det är inte en tillfällighet att romaner, dramatik och journalistik så ofta går från det enskilda till det allmänna. Att till exempel låta en person representera något större.
### Det är så god pedagogik alltid har fungerat. Vi har lättare att identifiera oss med en medmänniska än med 15 eller 500.
### Gårdagens inlägg: Jag längtar efter en Lottie Knutson

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 046. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)