Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Svenskarna fortsätter finnas på sociala medier

Nej. Vi håller inte på och slutar använda sociala medier. 98 procent av svenskarna har internet hemma, 95 procent använder det och 83 procent av användarna finns på sociala medier.

Siffrorna kommer från Internetstiftelsen och deras årliga undersökning av svenskarnas nätvanor. Här är några fakta om vår nätanvändning i år:

98 procent har internet hemma.
95 procent använder det.

83 procent av användarna finns på sociala medier.
65 procent är där dagligen.

Andelen användare av sociala medier, över 12 år:
Av internetanvändarna finns 74 procent på Facebook, 51 procent dagligen.
Av de kvinnliga internetanvändarna finns 79 procent på Facebook. För svenska män är motsvarande siffra 69 procent.

83 procent av kvinnorna använder sociala medier, 79 procent av männen.

### Detta ändrar inte på det faktum att vi har en digital klyfta i Sverige. Den finns och behöver överbryggas.
### Men det visar att Facebook fortfarande är stort i svenska hem, handväskor och innerfickor.
### Senaste rapporten: Svenskarna och internet 2019.

Vad glada de ska bli på Konsum

– Ja tack. Gärna.
Det är så vi brukar svara, när barnen knackar på och vill sälja jultidningar. En har ju stått där själv, förhoppningsfull.

Grannbarn har sålt, numera även barnbarn. Vi brukar se till att köpa om vi kan, gärna något nyttigt, ofta den tänkta julboken om den finns i katalogen.

– Köp ordentligt nu! brukar den storslagnare av oss säga till hemmavarande maka/make och plira i samförstånd mot den unge försäljaren.

Någon månad senare är det leverans och den kära vännen kan swisha. Det är så en får julen att rulla i ett samhälle.

Beställde förstoringsark
I år var ingen skillnad. Jo, förresten, vi har märkt att det har börjat bli färre böcker i katalogerna. Nå, den där almanackan ville vi ha i år igen. Nummer 19. 365 sidor sudoku också, den beställer vi alltid. Bra att ha på toaletten ifall en ska dit.

Sedan beställde den kära vännen förstoringsark för plånboken och silikonöverdrag att lägga över matrester också. Det var nytt.

– Vad sa du? ”Förstoringsark för plånboken”?! Tror du pengarna växer om dom ser större ut?

– Tokfrans. De är så en ska kunna läsa det finstilta på etiketterna på Konsum och annat håll. Tänk dig förstoringsglas som du lägger i plånboken, fast dom ser ut som ark.

Jag tänker och tänker. Plånbok? Var det en sån där sak i läder som en hade förr, när en fick lönen i form av sedlar och mynt i ett avlångt ljusbrunt kuvert?

Titta på webben vad ni vill ha
Nu är det så att vår beställning skedde i nådens och nätets år 2019. Försäljaren, ett barnbarn vi känner väl, bor på annan ort men hade ringt och berättat.

– Vill ni köpa jultidningar? Ni kan gå in på webben och titta vad ni vill ha.
– Så bra. Då gör vi det. Så hör vi av oss till dig, när vi vet vad du ska beställa.

När du går in på nätet och ska beställa nummer 19. Familjens kom-ihåg – Kalender för år 2020 så är det bra om du väljer samma webbplats och samma jultidningsförlag som barnbarnet verkligen säljer åt. Till exempel kan man välja julforlaget.se. Det är en fördel, eftersom det är dom han jobbar för.

Nu gjorde vi inte riktigt så. En ska inte vara pedant. Vi valde i hastigheten jultidningsforlaget.se, för det tyckte vi lät väl så rätt. Glatt prickade vi för nr 19, nummer 21 och flera andra fina grejor på den sajten och ringde vår unge försäljare. Han prickade in ordern på sin lista och beställde.

Hos sitt jultidningsförlag.

Att se lite roligare ut
Häromdagen fick vi vår leverans, alltid lika trevligt. Då visade det sig att Sudoku 365 blev en stor låda med julpyssel i form av polardjur som jag ska leka med på toaletten det närmaste året, ifall jag ska dit. Silikonöverdraget till matrester blev en grönsaksstrimlare.

”En supersmart slicer med ett enda mål: att få morötter, gurka och andra grönsaker att se lite roligare ut.”

Bäst tycker jag nog om den kära vännens förstoringsark för läsande av Konsumpriser, som i verkligheten blev till ett annat ljust och vackert minne. Jag ser redan framför mig hur vi trevar oss fram bland välfyllda hyllor i vår Coop-butik och lyser på etiketterna med familjens nya nummer 14, Dekorationsslinga warm white.

”Dekorativ ljusslinga med 40 stycken LED-ljuspunkter för inomhusbruk. Ljuspunkterna har ett mellanrum på 5 cm och lyser i ett trevligt varmvitt ljus vilket skapar en härlig julstämning i hemmet.”

Vad glada de ska bli på Konsum.
Jag tror personalen kommer att sjunga för oss.

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Tusentals fria klassiker

När jag blev pensionär för drygt tre år sedan lovade jag mig själv ett antal saker. Ett av löftena var att läsa minst en klassiker i månaden.

Det var ett blygsamt löfte, särskilt som jag själv bestämmer vilken bok som är klassiker. För mig kan det vara Lille prinsen likaväl som Röde Orm, Anna Svärd, Den kaukasiska kritcirkeln – eller Anna-Karin Palms nyutgivna Selma Lagerlöf-biografi Jag vill sätta världen i rörelse. (Den är redan klassisk för mig. Läs!).

Nå, jag har hållit löftet med råge. Travat till mitt folkbibliotek på Forshaga lärcenter och hämtat läsning. Lyrik ibland, dramatik ibland (fortläst och ofta oläst för min del) men framför allt romaner och noveller. Förutom de än så länge oklassiska böcker som också hamnar bredvid kudden, förstås.

Än finns det fynd kvar i bibliotekshyllorna och jag väljer gärna yvigt, inga måste-böcker (nåja några kanske) men ofta lustläsning. Jag tävlar inte med någon. Allt jag försöker göra är att må bra och lära mig nya tankar, vare sig boken är lättläst eller gör motstånd.

Tid har jag inte.
Men tid har jag.

Gratis på nätet
Nu har jag hittat en ny guldgruva som klassikerjägare. De svenska klassikerna finns ju gratis på nätet. När vi kom hem från bokmässan i Göteborg hade den kära vännen en folder med sig i väskan.

”Fria klassiker! Läs dem direkt på nätet eller ladda hem till din läsplatta eller telefon. Litteraturbanken.se samlar det svenska litterära kulturarvet: tusentals böcker – fritt för alla.

Läs, studera, forska, upptäck! Försjunk i dikter, romaner, essäer, noveller & debatter.”

Ett fantastiskt fynd, tidigare helt okänt för mig som ändå surfar varje dag. Hur jag nu kunnat missa den sajten. Raskt går jag in och börjar klicka runt. Eftersom jag fortfarande läser den nya biografin passar jag på att leta upp Selma Lagerlöfs skrifter, att varva med. Där finns de, första upplagan av Gösta Berlings saga och massor av andra böcker från hennes penna.

I en text från min tid som skrivlärare har jag berättat om vår övning i hur man börjar. Selma Lagerlöf behärskade den tekniken mästerligt från början. Första meningen i Gösta Berlings saga är genialisk.

Gå in på Litteraturbanken.se nu. Du kan ju alltid börja med att ta reda på hur inledningen löd i första upplagan, jämfört med exempelvis 1933 års upplaga. Ser du skillnaden?

Nu hinner jag inte skriva mer. Måste börja på Körkarlen, Västanå Teater ska spela den i sommar. Här gäller att vara förberedd.

Trivs.

### Det finns en invändning, jag vet: den att böcker gör sig bäst i pappersform i handen. Visst.
### Men vad är det för fel med att lyssna ibland, när det nu finns så många bra inläsningar?
### Eller i det här fallet, med att läsa en och annan bok på skärmen. Allt har inte mitt kära bibliotek hemma och ibland har en bråttom.

Läs nu.

När lusten sätter in

Det har varit för lite bekännelselitteratur på den här bloggen. Nu ska det ske.

Jag har en kärlek.

Den kära vännen har vetat sedan länge, men hon är en förstående kvinna och hindrar mig mera sällan att leva ut min lust. Möjligen kan hon protestera om jag fyller huset med dem.

De kom in i mitt liv redan i ungdomen. Över har det aldrig gått, snarare förvärrats nu när jag börjat döstäda. Ibland känns det som om jag vill passa på så länge jag kan och orkar.

Vissa omkostnader, absolut. Kärlekens möten kostar.

Vi brukar åka till stan. Där smyger jag mig till mina kärlekens möten.

Du förstår, min kärlek börjar på T. T som i …Tidskriftssamlare.

Tänk, min ungdoms Vietnambulletin. Vackert fyllde den sin plats på hyllan, just tack vare samlarn. Bredvid den en likadan med protokoll, flygblad, internorgan och Peking Review. Lyckan var när de blev fulla och jag fick ställa en ny, tom, bredvid.

Sådär har det fortsatt sedan. Tidskriftssamlare med krönikor, havererade manus, tryckta manus. Tidskriftssamlare med egna artiklar, orienteringskartor, brev från läsare. Ibland går jag förbi och stryker sakta med handen över dem. Smårutiga, storrutiga, många i papp, några i trä, några i slagtålig hammarplast. En dag ska mina barn hitta 20 kartonger med noga katalogiserade tidskriftssamlare i yttre snedgarderoben. Vem har sagt att döstädning betyder att du måste slänga saker?

Då har jag inte talat om alla de som står kvar i hyllorna. En måste spara sina årsmöteskallelser och brev från pensionsinstituten.

Hur skulle världen annars se ut?

### Ett besök på IKEA utan att ha köpt minst fyra samlare för 20 kronor är ett misslyckat besök.
### Det kostar ändå alltid 2 000 kronor att visa sig där. Vad bråkar du om?
### Puss puss puss.

Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

Länk: Inslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

Länk: Teskedsorden berättar om appen Reality Check

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

”Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen (pdf)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970: ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

Du ledde vid fjärde kontrollen

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut! som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)