Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Det är inte doktorn som bestämmer vem som ska få leva

En och annan köksbordsexpert i ämnet corona är upprörd över att sjukvården kan behöva prioritera mellan vilka som ska få intensivvård. Jag kan meddela att den prioriteringen har skett i alla tider, när det varit nödvändigt.

Det skedde i värsta fallen, när vi valde vart vi skulle skicka ambulans då jag jobbade på SOS-centralen.

Det sker på skadeplatsen vid stora olyckor.

Det sker på sjukhusen när patienterna kommer dit, sådana gånger.

Det sker när våra politiker beslutar om sjukvårdens budgetar, organisation och beredskap. Inklusive beredskapslager.

Det är inte i första hand doktorn som bestämmer vem som ska få leva.

Det är politikern.

När budskapet mumlar gör även talaren det

Kul att mitt inlägg från i går fick igång diskussionen. Roligt när kunniga arbetskamrater från förr sätter tankarna igång i den här skallen.

Mitt inlägg handlade om vårt behov av tröst. Du får gärna kalla det något annat; att lugna folk, att få oss att tro på budskapet. Det handlar i varje fall om något mer än bara fakta.

Naturligtvis är det inte tröjan det bygger på, även om jag tror den haft betydelse i några av de händelser jag beskriver i inlägget. Ibland är tröjor tv-mässigare i våra vardagsrum än slipsar. Det viktiga är att talespersonen kan sina fakta, finns i händelsernas mitt – och förmår nå ut genom tv-rutan på ett sätt som vi tror på.

Det är en tröst att se på och lyssna till någon som samlar oss.

Inte svårare med virus
Trovärdigheten sitter i talespersonens sätt att framföra sitt budskap. Men den sitter förstås också i tydligheten. När budskapet mumlar då gör även talaren det. Jag vägrar att tro att det skulle vara svårare att kommunicera om virus, smitta och smittskydd än om ett knivöverfall på en utrikesminister, en kärnkraftsolycka i Sovjet eller ett mördat barn i Västvärmland.

Om budskapet är tydligt förstår vi även mycket knövvliga fakta. Det går bara så mycket lättare om vi tror på människan i rutan.

Fått en större roll
Sådana människor har faktiskt just klivit fram, vid några av de större tv-händelserna som jag minns sedan 1986. Det har inte varit en slump att de intervjuats men när de visat sig fungera extra bra har de givits en större roll, just för sin förmåga.

Tv-producenter är inte dumma.

### Det är inte en tillfällighet att romaner, dramatik och journalistik så ofta går från det enskilda till det allmänna. Att till exempel låta en person representera något större.
### Det är så god pedagogik alltid har fungerat. Vi har lättare att identifiera oss med en medmänniska än med 15 eller 500.
### Gårdagens inlägg: Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag vet inte om du har tänkt på det, men vid stora kriser är det två sorters talespersoner som kan dyka upp i tv-rutan. En av dom.
Den ena sorten tröstar oss. Den andra icke.

Det är som om tillvaron drar lott om vem det blir. Varannan gång går det illa. Den som ska trösta oss ska helst bära tröja eller lugn dialekt.

I år har vi ingen tröstare. Det har inte klivit fram någon än.

Dålig kommunikation
Jag tänker inte nämna några namn. Du får knäppa på din tv själv och göra din egen bedömning. Själv ser jag bara hesa hummande talesmän som harklar sig, hostar, ser nervösa ut och stakar sig, vart jag än tittar.

Jag vill gärna tro att det ska gå bra ändå med coronaepidemin. Så bra det nu kan gå. Ni som tycker att världssvälten är värre har naturligtvis rätt. När detta skrivs är det tio gånger fler som dör i fallolyckor i Sverige, än som ens smittats av corona. Det är bara trösten i tv-rutan det gått riktigt illa med, hittills.

Nu citerar jag mig själv, från en krönika i något som hette Skyddsnätet, en gång i tiden:

Vårt behov av tröst
Vårt behov av tröst är omättligt, skrev författaren Stig Dagerman.

Det är inte sant. Ibland gifter du dig eller vinner tipspromenaden på firmafesten eller segrar i en folkomröstning. Då är det bortkastat med tröst, sjung människa, dansa och le! Vem vill ha tröst när det är stolpe in? Hur var det finnen sa under långa natten på Tiomila? ”Följ mig, jak går bra i dak”.

Kommen hit i min sorglösa fundering efter ett muntert möte med orienteringsklubben sätter jag på text-tv. ”Extrasändning med anledning av överfallet på Anna Lindh”, blinkar skärmen. Extra extra. Utrikesministern skuren i armen på NK:s varuhus.

Resten vet du. Du vet var du befann dig när du fick beskedet, du vet hur du reagerade, du minns alla dessa timmar framför nyhetsuppläsare och flimrande textremsor. Det var inte bara armen på ministern, det var levern och ådrorna och…

Plötsligt har Stig Dagerman mer rätt än någonsin. Ett helt land, ett helt folk stelnar till strax innan vi ska gå till valurnorna för att rösta om europaslanten.

Som en folksaga är hela historien. En svart berättelse om hur Törnrosa ligger på sitt operationsbord i tretton timmar, utan att någon prins kommer och kysser henne tillbaka till livet. Aldrig har jag sett så många medmänniskor med fuktiga ögon som den torsdag när Törnrosa dog.

Gunnar Bengtssons vackra tröjor
Det är då jag förstår vilken roll de har, de där figurerna i min tv-apparat. De är trygghetssymboler. Tröstnappar. Minns du inte Gunnar Bengtsson? Karlen med alla hemstickade tröjor som satt och tröstade oss kväll efter kväll när Tjernobyl hade farit i luften. Minns du inte polisen Sandberg? Karlen med den lugna norrländska dialekten som satt och tröstade oss när lille Kevin hade blivit mördad i Arvika. Inte Sabina alltså utan Kevin.

I dag har vi fått en ny sådan tröstnapp i rutan. Den nye heter Leif Jennekvist och jag tror att han är väldigt effektiv, för det låter han, men han är lugn och trygg också. Dessutom svarar han som vi vill att en polis ska svara varje murvel.

– Vi vill att det ska bli rätt… svarar Jennekvist och tröstar oss.

Ja-a, nickar vi framför tv-apparaterna i riket. Ja-a, måtte det vara rätt mördare de har tagit, säger vi, för då har en 35-åring nyss blivit gripen strax utanför Råsunda fotbollsstadion. Samma stadion där Anna Lindhs söner och make samtidigt satt och tittade på matchen, fast de hade gått in och löst biljett de.

Lovar att inte hämnas
Det här är ännu svårare att förstå eller skriva. Jag vet inte om jag kan förklara ens för mig själv. Men det hemska är att den de har tagit passar oss framför rutan precis, för att vi ska bli en aning trygga igen och tröstade. Ja ja, tänker sådana som jag. Jo jo, det förstår man ju att det var en sådan de grep. Sådana är dom.

Inneliv. Läderstövlar i ungdomen. Jetsetkrogar. Kokain. Fotbollshuligan. Högerextrem. Precis en sådan som vi älskar att hata. Vi hatar alltid hellre 35-åringar än lössläppta psykiatrireformer.

På min text-tv har Anna Lindhs äldsta pojke skrivit brev till alla som stöttat familjen. Han lovar sin mamma i himlen att han inte ska tänka på hämnd.

Då gråter jag igen. Jag som ändå har kritiserat henne många gånger. Fast när knivar riktas mot demokratin har sådant mycket lite med saken att göra.

Vi vill vara trygga. Vi vill att det ska bli rätt.

Då klev hon fram
Där är det slut på citatet från min krönika på nätet den gången. Varför jag inte nämnde Fritidsresor informationsdirektör Lottie Knutson? Hon som också klev fram när vi behövde tröst och ingen annan kunde ge den. Svaret är att tsunamin inte hade inträffat än.

Hon bar också tröja.
Jag längtar efter en Lottie Knutson.

Fotnot: 35-åringen de grep var inte rätt person, men det är en annan historia.

Svaret när jag tror att jag är Löpar-Jesus

Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka.

22 februari
Lätt rehabrunda efter skada. Nu gäller det att hålla igen.

1 mars
Snöpuls runt ängen, springer 90 sekunder, går 60, springer 90… Gräset är mjukt, snön ovanpå likaså. Försöker hålla igen.

Jag har varit övermodig. Varför kan jag aldrig lära mig? Det är ju så enkelt:
– Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka. Du får tolka mig bildligt nu käre läsare, men det stämmer.

När jag uppträder inför publik:
Några uppläsningar går väldigt bra, publiken älskar varje ord, skämt och gest jag hittar på. Då blir jag för säker till nästa gång. Varpå inget fungerar.

När jag leder skrivarkurs:
Grupp efter grupp utvecklas. Modet växer, snart vågar de läsa högt för varandra, berätta barndomsminnen så vi vrider oss av skratt och gå till kommunen och be att få se dagens post. Då blir jag för självsäker igen och backslaget kommer. Nästa kurs fungerar ingenting.

När jag tränar vinterlöpning, snart fyllda 69:
Det går bra vecka efter vecka, visserligen ingen älskad snö men skogen är blöt och fin. Snart springer jag oftare än på länge, november går, december med. Vinterlöpning! Löpsteget är muntert och sinnet snabbt, ibland är det tvärtom till och med. Nu du gubbe är du på gång. Här ser ni en 68 plus-gôbbe som inte går av för hackor.

Då gör jag det.
Naturligtvis.
Jag går av.

Min flitige vän
Titta på bilden överst. Det är min flitigaste träningskompis vintertid. En gammal älskad tröja från 1983. Hon har sett mig springa i lera, på skare, i djup lössnö, över lingonris, mosse, stock och sten, längs grusväg, asfalt, skogsstig och elljusspår.

En gång i tiden orkade hon längre och fortare, nu vill hon hem tidigare. Då brukar jag följa med. En får ta hänsyn till de gamle, hon är ändå snart 37. Fast kan du tänka dig, i vinter har vi orkat längre än på länge.

Skönt trött, ingen återhämtning
Så kommer den där torsdagen då vi går i Dejebergen med vandrargruppen. Inget särskilt med det, vi vandrar och babblar, lyssnar på fåglar och fikar, precis som vi brukar. Bergen i Deje är högre och brantare nu än förr i tiden så jag blir trött.

Skönt trött.

På eftermiddagen har jag lovat följa med en yngling 60+ på en ny löprunda han hittat på. Höjdkurvor på tvären här med, visar det sig. Skogsbilvägsbacke efter skogsbilvägsbacke, löjligt långa uppförslut i skogarna nordväst om oss. Mitt på rundan får vi saxa över gallrad björksly och studsa över lingonris och sten i tio minuter. Man är väl orienterare.

Rejäl inre blödning
Sedan ser vi havsörnen, det är min och tröjans allra första. Inte tänker en på trötthet då, när en tror att en är om inte örn så i varje fall Jesus.

Det är jag inte.
Allting är inte möjligt, inte riktigt allt.
När jag kommer hem är vänstervaden blåröd nertill. Muskelbristning med blodutgjutning.

***

Jag har gått av.
Nu gäller det att hålla igen, kära gamla tröja.
Hur gör en?

Hem | Om mig | Löpa
Inlägg nr 2 043. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sanningen om värsta växthuset

– en dikt

Om någon släpper ut för mycket koldioxid
så blir det lite dumt.
– Vi vet.

Koldioxiden är knepig. Den släpper igenom
synligt ljus men absorberar
den infraröda strålning som jorden utstrålar.
Då får vi en växthuseffekt.
– Vi vet.

Värmen smälter isen. Växter svälter,
djur och mänskor svälter.
– Vi vet.

Växthus ska vara lagom. Fossiler
hör hemma på museer.
Stäng stofilindustrin.

Viktor Root

### Fakta i andra strofen är hämtade från ett föredrag av Edward Teller. Han höll det när den amerikanska oljeindustrin firade 100-årsjubileum 1959. Oljebolagen har känt till den globala uppvärmningen länge men blundat.

### De har fortsatt sälja sin olja, fortsatt värma upp vårt klot – och blundat.

### Klicka och läs mer om Edward Tellers varning på 100-årskalaset (engelska).

Stunden då en vill ge upp

Grillfoto: Ludvig Hansén

När jag var barn var bland det mysigaste jag visste att grilla korv i skogen.
Nu är jag 69. Det är fortfarande bland det mysigaste jag vet.

I går var det besvärligare än vanligt. Ettrig vind vid sjökant som blåste ut elden i början (gång på gång), inga späntade stickor fick vi med oss och grillplatsen var placerad i kanten av ett naturreservat där man inte får plocka tändved på marken.

Tror jag.

Till sist tänkte jag gå hem och värma kôrven i en stekpanna. Du vet, när det är sådär som för Sven Hedin. ”Kamelerna dogo för oss, de infödda bärarna rymde, kniven var för kort och dronten alltför utrotad.”

Då slog det mig än en gång att jag är ju faktiskt upptäcktsresande. ”Men vi gåvo icke tappt.”

Fick helt enkelt lov att få fyr.
En är ju sportlovsmorfar också.

– Mera kôrv, nôn?

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet.

En typisk tiotalist.

Kränka på västvärmländska

Ibland vill ortnamnen ta makten över tanken. Här försöker de ge en bild av vårt land hösten 2019:

Öster om Sucka ligger Kränkerud.
Fy vad hemskt! kan en tycka. Vilka tider.

Pallens förtjänst
Sucka på du, käre läsare, om du måste. Men tänk på att sucka betyder sänkan i det här fallet och att kränka kommer av en trebent pall som kallas så i Årjängstrakten. Kränkan skulle vi ha sagt på rikssvenska.

Titta noga på kartan. Ser du att Kränkeruds ägor fortfarande delar sig i tre ben? Ibland vill tanken ta tillbaka makten över språket.

Svenskarna fortsätter finnas på sociala medier

Nej. Vi håller inte på och slutar använda sociala medier. 98 procent av svenskarna har internet hemma, 95 procent använder det och 83 procent av användarna finns på sociala medier.

Siffrorna kommer från Internetstiftelsen och deras årliga undersökning av svenskarnas nätvanor. Här är några fakta om vår nätanvändning i år:

98 procent har internet hemma.
95 procent använder det.

83 procent av användarna finns på sociala medier.
65 procent är där dagligen.

Andelen användare av sociala medier, över 12 år:
Av internetanvändarna finns 74 procent på Facebook, 51 procent dagligen.
Av de kvinnliga internetanvändarna finns 79 procent på Facebook. För svenska män är motsvarande siffra 69 procent.

83 procent av kvinnorna använder sociala medier, 79 procent av männen.

### Detta ändrar inte på det faktum att vi har en digital klyfta i Sverige. Den finns och behöver överbryggas.
### Men det visar att Facebook fortfarande är stort i svenska hem, handväskor och innerfickor.
### Senaste rapporten: Svenskarna och internet 2019.

Vad glada de ska bli på Konsum

– Ja tack. Gärna.
Det är så vi brukar svara, när barnen knackar på och vill sälja jultidningar. En har ju stått där själv, förhoppningsfull.

Grannbarn har sålt, numera även barnbarn. Vi brukar se till att köpa om vi kan, gärna något nyttigt, ofta den tänkta julboken om den finns i katalogen.

– Köp ordentligt nu! brukar den storslagnare av oss säga till hemmavarande maka/make och plira i samförstånd mot den unge försäljaren.

Någon månad senare är det leverans och den kära vännen kan swisha. Det är så en får julen att rulla i ett samhälle.

Beställde förstoringsark
I år var ingen skillnad. Jo, förresten, vi har märkt att det har börjat bli färre böcker i katalogerna. Nå, den där almanackan ville vi ha i år igen. Nummer 19. 365 sidor sudoku också, den beställer vi alltid. Bra att ha på toaletten ifall en ska dit.

Sedan beställde den kära vännen förstoringsark för plånboken och silikonöverdrag att lägga över matrester också. Det var nytt.

– Vad sa du? ”Förstoringsark för plånboken”?! Tror du pengarna växer om dom ser större ut?

– Tokfrans. De är så en ska kunna läsa det finstilta på etiketterna på Konsum och annat håll. Tänk dig förstoringsglas som du lägger i plånboken, fast dom ser ut som ark.

Jag tänker och tänker. Plånbok? Var det en sån där sak i läder som en hade förr, när en fick lönen i form av sedlar och mynt i ett avlångt ljusbrunt kuvert?

Titta på webben vad ni vill ha
Nu är det så att vår beställning skedde i nådens och nätets år 2019. Försäljaren, ett barnbarn vi känner väl, bor på annan ort men hade ringt och berättat.

– Vill ni köpa jultidningar? Ni kan gå in på webben och titta vad ni vill ha.
– Så bra. Då gör vi det. Så hör vi av oss till dig, när vi vet vad du ska beställa.

När du går in på nätet och ska beställa nummer 19. Familjens kom-ihåg – Kalender för år 2020 så är det bra om du väljer samma webbplats och samma jultidningsförlag som barnbarnet verkligen säljer åt. Till exempel kan man välja julforlaget.se. Det är en fördel, eftersom det är dom han jobbar för.

Nu gjorde vi inte riktigt så. En ska inte vara pedant. Vi valde i hastigheten jultidningsforlaget.se, för det tyckte vi lät väl så rätt. Glatt prickade vi för nr 19, nummer 21 och flera andra fina grejor på den sajten och ringde vår unge försäljare. Han prickade in ordern på sin lista och beställde.

Hos sitt jultidningsförlag.

Att se lite roligare ut
Häromdagen fick vi vår leverans, alltid lika trevligt. Då visade det sig att Sudoku 365 blev en stor låda med julpyssel i form av polardjur som jag ska leka med på toaletten det närmaste året, ifall jag ska dit. Silikonöverdraget till matrester blev en grönsaksstrimlare.

”En supersmart slicer med ett enda mål: att få morötter, gurka och andra grönsaker att se lite roligare ut.”

Bäst tycker jag nog om den kära vännens förstoringsark för läsande av Konsumpriser, som i verkligheten blev till ett annat ljust och vackert minne. Jag ser redan framför mig hur vi trevar oss fram bland välfyllda hyllor i vår Coop-butik och lyser på etiketterna med familjens nya nummer 14, Dekorationsslinga warm white.

”Dekorativ ljusslinga med 40 stycken LED-ljuspunkter för inomhusbruk. Ljuspunkterna har ett mellanrum på 5 cm och lyser i ett trevligt varmvitt ljus vilket skapar en härlig julstämning i hemmet.”

Vad glada de ska bli på Konsum.
Jag tror personalen kommer att sjunga för oss.