TV-programmen går att se i förväg. Folk som har jobb i stan jobbar på landet. I fickan har alla en filmkamera som det går att skriva med. Chatten har blivit direktsänd film. Är du inte värd en prick i himlen kan du ändå spara tiotusentals foton i ett moln. Tjugofyra satelliter följer din klocka, vart du än går med henne. De följer andra klockor också. Romaner läses upp av inhyrda skådespelare i små pluggar i öronen. Du kan pausa dem. Eller tvinga dem att läsa dubbelt så fort.
Solen går upp klockan 08.51. Hon går inte att pausa.
Nej, jag tror inte att jag har covid. Dels är jag optimist, dels finns det skäl. Vi tror vi vet hur förkylningen kom hit. Den kom med covidfria vänner.
… om inte den kära vännen fått det när hon varit nere på byn och handlat förstås. Jag själv har inte satt min fot på Konsum under de dagar när jag skulle ha blivit smittad.
Det vet man väl hur en förkylning känns. Jag snorar, hostar och framför allt nyser. Nös jag så här mycket på 2010-talet, förra gången jag var förkyld? Kan det vara möjligt?
Virusar är kraftfullt folk, den saken är klar. Dock är detta en förkylning. Väl?
Råkar läsa om symptomen Nej, jag är inte bekymrad. Det är bara min personlighet och nyfikenhet som gör att jag klickar fram de vanliga symptomen på covid-19 ännu en gång, dessa snoriga dagar. Tro inget annat.
Hosta, check. Snuva och täppt näsa, check. Ont i halsen och trött, check. Luktsinnet har jag i alla fall kvar, de stunder när inte näsan är täppt. Ingen feber, ingen muskelvärk, inte minsta lilla blyga diarré.
Testet var i måndags. Region Värmland berättar noga på 1177.se att just nu är det många som testar sig så det kan dröja till kvällstid, två dagar efter testet, innan jag får svar.
Är jag inte lite tungandad? Kände jag verkligen doften av de stuvade makaronerna förut?
Råkar kolla efter svar Kvällen, två dagar … äsch, jag kollar redan nu. Loggar in på 1177, inget meddelande än. Kollar tisdag morgon, kollar tisdag kväll. De kan ju ha råkat ta mitt provrör först fast det låg sist, sånt händer, det vet man ju.
Det har de inte. Förresten är det bara en förkylning. Jag är inte bekymrad.
Säkert bara en förkylning. Det vet man ju.
### Svaret Vid lunchtid kom svaret, en välkommen födelsedagspresent:
Små digitala dosor som kan räkna. Telefoner utan tråd som direktsänder rörliga bilder. Robotar som skriver tidningsnotiser. Personbilar som bländar av själva vid möte. Satelliter som visar var min fru är när hon plockar svamp. Klockor som blir till telefoner.
Allt detta finns. ”Jag har varit med om allt som vatt nytt”, som den gamla tanten i Småland sa.
Blir oförskämda Nå, vi vänjer oss. Jag trivs och tar emot det nya, världen har aldrig stått stilla. Det är bara en sak jag har svårt för: De där stunderna när de inte har vett att bete sig. När tingen blir oförskämda.
”Din dag är tom” hälsar en väns klocka. ”Rör dig!” skriver min egen. Kan ingen lära våra maskiner lite folkvett och ödmjukhet?
Inlandsisen vandrade in. Värmen vandrade in. Tövädret vandrade in. Jägarna/samlarna vandrade in. Språket. Jordbrukarna vandrade in. Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.
Svedjefinnarna vandrade in. Näverskon. Många industriarbetare vandrade in. Släkten Bernadotte vandrade in. Släkten Kirchsteiger vandrade in. Armand Duplantis. Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.
Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul, Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in. Orden kaffe, språk och humor vandrade in.
Vi människor kom strax efter inlandsisen. Vi är alla invandrare.
Söndag, i ansiktet flagnar skinnet. Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata. Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.
Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen.
– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.
De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.
Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.
Oskyddade dagar Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.
När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.
I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.
Ytliga solskador hos ljushyllta Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. – Har du solat i solarium? frågar doktorn. – Aldrig. – Har du solbränt dig så du fått blåsor? – I ansiktet? – Ja, där. – Inte sen jag var barn.
Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor.
Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.
Salvan from hell Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell.
Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.
När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.
Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.
Mulet och en vacker solhatt. Eller rullgardiner.
### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat. ###Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan.
Mina snälla syskon gav mig en hatt i present när jag fyllde 70. Efter ett tag förstod jag att det var en seriöst menad gåva. Farfar och jag hade vissa likheter, så varför skulle inte även jag kunna bära upp en Stetson?
Jo, jag vet. Det finns en rolig sång av Hasse & Tage om en blå Stetsonhatt. Klicka på länken om du glömt hur den låter: Hasse & Tage: Stetsonhatt
På pirriga ben går jag Haga Nygata fram i klassiska kvarter i Göteborg. Mode Design Christine står det på en blå skylt. Vi kliver in, jag provar första hatten, nej den passar inte, och sedan en till, tack den passar men byt ut den bruna remmen runt skallen.
Klart. Fort gjort, som alltid när jag köper kläder.
Eftersom det är år 2021 har jag förstås googlat i förväg och vet ungefär vad jag vill ha. Den hatten hade de. Han sitter kvar.
Ett nytt ord föds Gatan är full av folk på fredagseftermiddagen så vi far till en rastplats i kanten av Änggårdsbergen och fikar där i stället. Hatten sitter fint, långt förbi påtåren.
Så där fortsätter det sedan hela helgen. När jag kommer hem till dotter med familj tar jag varje chans att få gå ut och hämta grejor i bilen. På lördagen är det konfirmation, bra, då ska väl en morfar kunna få klä upp sig kan jag tro? Är det fest efteråt i lånad lokal också? Hurra!
Kort sagt föds ett nytt ord i mitt liv. Hatt-tillfälle. En bra dag är en dag med många fina hattillfällen.
Kommunen kommer ju Nu på måndag är det orienteringsmöte. Tveksamt, det låter mer som keps. Men vänta, visst har vi bjudit in kommunikatören från kommunen också?
Trafikverket funderar på att ta bort ljussignalerna vid alla järnvägsövergångar, så att det ska bli rättvist. Detta med tanke på att utropen på stationerna nu har slopats.
Synen är ett överskattat sinne, säger verkets presschef Malte Mummel i en kommentar. Särskilt som tåg går så väldigt fort.
### Varning! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi. ### Att Trafikverkets projekt med slopade utrop på stationerna skulle gå under det interna arbetsnamnet ”Blindtest” är inte sant. ### Projektet heter ”Felsyn”.Rakt igenom.
Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.
Det är budskapet.
Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.
Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.
Vi gillar varandra Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.
Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.
Människans viktiga verktyg Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.
Tänk på människan.
Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.
Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.
Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.
Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.
Hör farfars takt Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.
I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.
Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.
Ge mig bara en vassare lie.
Hittar en slipare Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”
Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.
Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.
***
Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.
Nu! Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar? Lien sjunger.
### Ännu en generation sjunger lien. ### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam. ### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen. ### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.
Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära: – Det är en del detaljer som behöver rättas till.
Här är min kravlista:
1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.
2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.
3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.
4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.
5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.
6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.
7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll.
8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.
Ibland får man skylla sig själv. Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.
Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.
Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.
Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.
Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.
En skärgård av prästkragar Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.
Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.
