Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell. Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan. Sedan blir jag utskälld.
Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter. – Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig. – Ska du också bli sån, säger hon.
Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade. Banne mig. Alla förstår inte att det är fejk. Banne mig.
Tack Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.
Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.
Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.
Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare: Att läsa kepsens tecken.
Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand? Alls icke. Inte bara.
Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.
Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar. Vi som vet vi vet.
Anteckningar inför möte om artificiell intelligens med Värmländska Författarsällskapet i kväll.
En tänkt dag i mitt liv:
När jag vaknade i morse plockade jag upp mobilen från nattduksbordet. Han kollade mig i ansiktet, såg att det var jag och loggade in.
Garmin-appen i mobilen hämtade uppgifter från klockan på min arm och konstaterade att jag sovit 6 timmar och 45 minuter. Mitt body battery var 98. Så pass laddad var jag.
En koll i mejlen visade att tre tveksamma mejl automatiskt sorterats in i skräpkorgen.
Jag klickade fram tidningen och läste en artikel. Den hade en sammanfattning som var skriven med hjälp av AI och sedan godkänd av journalisten. Jag kollade notiserna om sålda fastigheter i min kommun men hoppade över sportnotiserna. Även de småtexterna var sammanställda med AI.
Den blå pluppen Efter frukost tog jag en tur i skogen. Jag ville leta Hittaut-stolpar. En av kontrollerna var svår att hitta fast jag hade papperskarta och kompass med mig.
Då tittade jag på kartan i mobilappen. Där visade en blå plupp hur nära jag var och åt vilket håll jag skulle gå.
Nordost.
Bromsar in av sig själv På eftermiddagen for jag till stan, hit till mötet. Om jag hade velat så kunde gps:en ha visat mig vilken väg som var snabbast. När jag kom ut på 62:an gjorde den adaptiva farthållaren i min bil att den saktade in när bilen framför körde långsammare än jag.
Då jag kom till parkeringen här utanför kunde jag fråga Siri i mobilen: – Hej Siri. Hur använder jag AI i vardagen?
Alltså: jag använder AI hela tiden, utan att ens ha startat Chat GPT. Det tror jag dom flesta av oss gör.
Makten och kontrollen Min syn på AI kan sammanfattas i hur jag använder den adaptiva farthållaren på bilen.
1. Jag tycker den är ett nyttigt hjälpmedel. Den saktar in bilen när det behövs. 2. Men – jag ser till att hela tiden själv ha makten och kontrollen. Skulle han göra fel så bromsar jag själv.
Så ser jag på AI: AI är bra att ha. Det gör jättemycket nytta. Men en sak är viktig. Människan måste ha makten och kontrollen.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Det är dystra tider i världen. Trump 2.0 var värre än mina värsta farhågor, hans heilande vän med elbilen och raketen är ännu bedrövligare.
”Jag köpte den här innan E blev galen” står det på dekalerna som påpassliga entreprenörer snabbt börjat sälja. Så blev till och med galenskapen/välfärdsslakten/folkföraktet/fascismen en inkomstkälla för någon.
Det är något bättre tider på närmare håll, strax utanför min tröskel. Gott om fåglar vid matningen i paradisäppelträdet, rådjur på tomten och vid mina löpturer i skogen, fem dagar kvar tills jag ska få mina hörapparater.
Rekar inför dagens vandring Glad i hågen ger jag mig ut bland gran och tall för en sista koll inför nästa vandring med mina vänner. Den vi ska gå i dag. Jag har sett ut en trevlig runda med en aning strapatser, en aning lugna gatan och med inspirerande skogsutsikt vid fikat. Den kära vännen och jag har provgått med broddar på.
– Tycker du det är för mycket is på körvägen mot slutet? – Det smälter.
Inte fasen har det smält. Det blir till att snabbt skaka fram en ny runda. En med sviktande skogsstig, porlande vårbäckar och bra bänk att fika vid.
### I dag får vi se om kamraterna tycker att jag har lyckats. ### Hoppas inte bilden ovan som jag skickade med inbjudan har avskräckt någon. Tihi.
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.
40 år senare var jag där själv. 50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare. 55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat. 60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.
Remiss till Stockholm Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.
I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.
Ännu en fantastisk Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.
Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.
– Tur att du inte är 90, sa hon. – Jaså? – Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.
Känns bättre redan Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.
Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.
Först informerade jag intresserade bloggbesökare på förmiddagen om att jag fortfarande äger en sådan brynja. Stolt kunde jag publicera bildbevis på detta.
Sedan var jag på teater på kvällen med ett av barnbarnen. Stadsteatern i Göteborg gav en bra och rolig föreställning av Kung Ubu på Lilla Scen. Rekommenderas! Redan scenografi och rekvisita är värda besöket. – Titta vad hon har på sig, sa mitt barnbarn om huvudrollsinnehavaren Mia Höglund-Melin i andra akten.
