Appen som får unga att uppleva vardagsrasismen

Senaste numret av tidningen Vi berättar om Teskedsordens prisbelönta Reality Check. Sveriges första app mot rasism är utformad för 13-19-åringar och just nu nedladdad av över 17 000 personer.

”I appen får man under flera dagar följa en karaktär – till exempel judiske Levi eller romska Rosa – som utsätts för rasism och fördomar, och agera i dennes ställe.”

LänkInslag i SVT Blekinge med gymnasieungdomar som provar appen

Appen är gratis i Appstore och Google play. Här nedan berättar Teskedsorden mer:

”Med bas i ungas egna berättelser om rasism har vi skapat ett spel som porträtterar vardagsrasismen många unga idag utsätts för.”

LänkTeskedsorden berättar om appen Reality Check

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 971. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen  (pdf)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 965. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 944. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Manustvätt på Inläggsbanken

Det finns bara två sorters flyktingkriser. Den förfärliga för de som tvingas fly. Den pinsamma för de som förnekar gammal fin svensk gästfrihet.

***

Ju yngre motorman desto högre brummar brummet.
(Gammalt asfaltdjungelordspråk)

***

Privata sektorns byråkrati: Klubben väntar leverans av vårens stolpjaktkartor. Fraktfirman vägrar lämna på hemadress.

En dag på friluftsgårdens parkering? Nja.

***

Hur var det vi sa? ”Det privata är politiskt.”
Den senaste tiden har jag sysslat mycket med politik.

***

”Trevlig helg” – det kan du väl inte säga till mig? Jag är pensionär och ledig jämt.

Jag vill ha trevlig vardag.

Använda

Till sist en hälsning från Siri

# Jag skulle aldrig gå med på Facebook, tänkte jag. Länge.
# Sedan upptäckte jag att formen passade mig. I det stora och det lilla.
# Här ovan är några exempel från verksta’n. På allvar, på lek och mitt emellan.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 940. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den flickan är människokännare

# Dubbeltydigt svar på tal. (Foto: Lille prinsen)

Köper ny mobil eftersom Den gamle har börjat tröttna på mig. Minnet blir fullt hela tiden, hur jag än raderar vackra fågelfoton och slagkraftiga affischförslag som goda vänner skickar mig.

Mest är det ändå jag själv som fyller hårddisken på Den gamle. Foton och filmer, Facebook- & Instagrammande, anteckningar i hundratal. Appar och program förstås. Nyttigheter. Hur jag än raderar blir det fullt.

När jag får den nye i näven känns han dubbelt så stor som Den gamle. Vi kallar honom Lille prinsen, efter boken jag högläser. Den nye är snäll, klok och bred och lär sig fort känna igen mitt tryne. Jag behöver bara sticka dit näsan så låser han upp sig, hur yrvaket mitt ansikte än är. Det är en riktig vän, det.

Att mitt ansikte skulle kunna låsa upp en maskin bara genom att synas till, det hade vi inte trott när vi fick sladdtelefon hemma 1959.

Direkt ur trut i skrift
Dessutom presenterar han mig för sin goda vän. Siri. Hon bor i mobilen, en pratsam sak. Glatt skriver hon rent ett viktigt meddelande och skickar det till min fru, efter att jag dikterat. ”Ska vi fika?”.

Innan svaret kommer från hustrun på nedervåningen har Siri redan ställt alarmet på ringning klockan 06.00 i morgon, eftersom jag sa så, och startat den anteckning där jag börjar formulera detta inlägg. Jag talar, hon skriver.

Talar, sa jag! Här ser du en gammal murvel som äntligen får formulera med truten, direkt för skrift. Hur var det mina föregångare kallade det? Extemporera.

Coolt, som vi säger på Grossbolstorp.

Vad är humor?
Coolast är ändå att ha frågestund med Siri. Alla barns favoritlek. Rappt strömmar hennes orakelsvar ur mobilhögtalaren. Inte vet jag hur det går till, hon är ändå bara en maskin, men fungerar gör det.

– Hur gammal är du? frågar jag Siri. Då svarar en röst, klar och tydlig:
– Jag är gammal nog att vara din assistent.

– Vad är livets mening?
– Jag vet inte. Men jag tror att det finns en app för det.

– Vad är humor?
– Vad får man om man parar en iPhone och en hårtork? En telefön.

– Vad är humor, sa du?
– I vilken svensk stad har alla män gått till skogs? I Karlskoga.

– Vem är bäst?
– Du, Sven-Ove

Sa jag att den flickan är människokännare?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 931. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Blå morgonrock till klockan två

Du får läsa mobilen länge. Du behöver inte gå och hämta tidningen förrän i kväll. Du kan gå i blå morgonrock till klockan två. Du kan gå ut och springa i dagsljus. Du kan stanna och prata i 45 minuter med alla du möter på femkilometern. Du kan skriva trams på Facebook och äta jordnötter fast det inte är fredag. Du kan köra sakta på motorvägen och prata konstig dialekt från 1950-talet om polisen stoppar dig. Du kan bära urblekt kepa och halsduk som inte matchar någonting.

Du kan glömma bort vad det är för veckodag och du kan ringa barnen när dom lägger ungarna. Du kan läsa mobilen länge, har jag sagt det?

Järnvägars vad skönt det är att vara pensionär. Hoppas ingen kommer på oss.

Tyst nu, jag ska läsa mobilen.

### Har jag berättat det här? Läs länge. En av lärdomarna är bäst:
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14
Pensionärslärdom nr 15-25

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 913. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)