Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.
Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.
Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.
Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.
Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.
Kärleken. Alltid kärleken.
–I DEN STORA VÄRLDEN:
Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.
Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).
Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.
Det ukrainska folkets motståndsvilja. Vattnets kretslopp. Solen.
Hon fyller 60 år i år, hembygdsveckan Gammelvala i Brunskog utanför Arvika.
För oss har hon varit en vän genom åren. Där har vi käftat med kvinnorna i linberedningen och karlarna vid kolmilan och hela tiden lärt oss något nytt.
Vi har köpt hantverksalster av gammalt slag och fascinerats över papperstillverkning, tändkulemotorer och vadmalsstamp. Ätit den obligatoriska nävgröten med fläsk (som är godast just på Gammelvala) och förundrats över forna tiders repslagning och planksågning för hand.
I går var vi där igen. Jäspalt vad jag hade saknat doften av milrök och smaken av skrädmjöl, vatten och salt med sidfläsk och lingonsylt till.
Någon kakpeck köpte vi inte. Vi har redan en.
Jag tänkte på Ukraina nästan hela tiden.
Pinnskulpturen ovan och texten på träplattan har Vildhjärta gjort.
Det var Vietnam-rörelsen. Det var Chilekommittén. Det var opinionsarbetet mot apartheid i Sydafrika. Det var solidariteten med folken i kolonierna när de ville befria sig. Det var fredsarbetet i FN. Det var samarbetet med de alliansfria staterna. Det var vår starka röst i världen. Det var Sveriges statsministers tal när USA bombade Hanoi julen 1972:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. —
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. —
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Det är skamligt att klyftorna i Sverige är djupare nu än någonsin under mitt 72-åriga liv. Varje månad får vårt land 14 nya miljardärer.
Det är skamligt att socialdemokratin inte gjort något åt detta när man kunde och inte säger något om saken nu. Hur orättvis ska en orättvisa få vara innan den övergår till något annat, värre?
Det är skamligt att våra myndigheter utvisar 10-åringar som är födda i Sverige till ett land i Afrika där de aldrig varit och inte kan språket. Svenska folket brukade skämmas för baltutlämningen 1946. Nu har utlämningen blivit rutin.
Det är skamligt att hetsa mot andra folkgrupper genom att bränna deras heliga skrifter. Du måste inte göra allt du får. Du måste inte missbruka den yttrandefrihet svenska folket har kämpat sig till.
Det är skamligt att missbruka den.
Putins anfallskrig mot Ukraina är skamligt. Att svenska folket som producerar mer ström än vi själva behöver ska behöva betala fantasipriser för elen de dagar när kontinenten har brist är skamligt. Att ett parti som nyss var kristet och ett annat som nyss var liberalt väljer att styra på nåder från ett främlingsfientligt parti är skamligt.
Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.
Första tanken Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.
Andra tanken Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.
De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.
Då får du skörbjugg. Drick upp juicen.
Tredje tanken Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna. Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom? Svar: det känner du på odören.
Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.
### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.
###Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut,bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.
### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?
Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.
– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.
Handboll i regn Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort. – I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.
Ljuvligt sa Mosesson På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:
”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?
– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”
Fattar frimodigt mikrofonen På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster. – Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret. – Han hade ingenting spikat.
Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.
Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.
### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti. ### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel. ### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.
Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.
Jag ligger och förbereder kurs i jordbruksteknik och lantligt företagande som min gamle kollektivtrafik-vd bestämt att jag ska leda.
Han? Jag? Hur ska detta gå?
Strax innan väckarklockan ringer kommer jag på att jag ska använda flygfotot från 1960 och en färsk satellitbild från samma ungdomstrakter. Powerpoint-bilder, det är fränt. Vänta, jag tar en bild från Almars gård också, där jag föddes.
Vaknar. Tror fortf…
Fattar.
Bilderna på Ängebäckstorp från 1960, 2022, detaljbild 1960. Bilden från Almars gårds höränne/festsal är färsk.
Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.
Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?
Där var jag. Där är jag.
Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.
Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.
– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala. – Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän. – Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten. – Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.
Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.” Vad får man? Man får en belöning.
Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.
Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.
Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.
Anders är borta nu. Saknad.
Stor igenkänning Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.
För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.
Det är bara att gratulera.
Fungerar för alla åldrar Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.
Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.
Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.
