Sven-Ove Svensson – Sida 38

När jag var Hjortfot och Huckleberry Finn

Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför.
Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.

Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:

-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen.
-Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.

Indiandrömmen
Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.

Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.

Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.

Åkte de av direkt?
Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?

Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.

Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.

Jag var Hjortfot då med.
Hjortfot och Huckleberry Finn.

### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.

### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.

### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.

Så det så.

Fastvuxna fjärilar

När Vietnamkriget rasade älskade vi att hata den skicklige högerkrönikören Sven Stolpe. Alltså köper jag hans bok Mitt Värmland i en fyndlåda på bokmässan.

20 kronor.

På sidan 92 berättar Stolpe om Erik Gustaf Geijers lilla trädgård i Uppsala. Geijer älskade att sitta i en lövsal av syrener och betrakta sina blommor. Dessa ”vid jorden fastvuxna fjärilar” kallade han dem.

Som författare ska du inte bara kunna skriva. Du måste kunna se också.
Fastvuxna fjärilar, det kommer jag alltid att tänka i fortsättningen.

Sorgsen, med efterlängtad sak

En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt.
Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.

Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort.
– 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet.
– Jamen…
När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.

Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång.
Sex äldre herrars bokcirkel.
Nora Ikstena: Modersmjölken.

Ingen läsro
Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.

Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln.
Jag har ingen ro att läsa.

Kunde ha skrivit dråpligt
När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.

Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.

Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.

Men jag får inte av den.
Ensam hemma.
Ingen panik nu Svensson, ingen panik!
Hur jag än ålar mig får jag inte av den.

En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.

Hittar ett verktyg
Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.

Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.

Tröstad för en stund.

### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang.
### Utanpå påsen trädde han en tubsocka.
### Genialt.

Livet är en fin uppfinning, du kropp

Foto: Bo-Göran Sondell

Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.

Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta:
– Du är frisk.

Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.

Just det, jag gav ju ut en bok också.

Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.

Läser.
Kramas.
Hämtar svamp.
Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz.
Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad.
Kramas.
Läser.

Livet är en fin uppfinning, du kropp.
Nu tar vi kaffe.

### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt.
### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.

Varmare och varmare och varmare

Jag läser inte fort men böckerna är bra och får mig att förstå bättre och känna djupare. Den närmaste framtiden är inte ljus.

Bo Landins bok ”Vatten – land” lär mig mycket som jag inte visste om vad våra våtmarker betyder för klimatet.

Agne Sandbergs bok ”Fjärilen flyger” lär mig om hur mycket mindre som borde avverkas och om skogen som kolsänka.

Läs.
Vi har bara ett jordklot.
Det blir varmare och varmare och varmare.

En gillning i mördarbacke

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet.
”Bra jobbat!” ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.

I flera hundra meter ler jag.

Vi måste kunna samtala om klimatet

I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad
om talarturnén kring klimatet som man ställde in.

Min kommentar till ABF:s svar
Vi måste kunna samtala om klimatet

Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.

Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.

ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.

Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?

Sven-Ove Svensson
Forshaga

LÄNK till min ursprungliga insändartext:
Skulle ABF ha sagt nej till en apartheidmotståndare?

Skam traskar vidare

Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet.
Här kommer några nya noteringar:

1.
Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.

”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.

Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.

2.
Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.

Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.

Men nu är jag ju det.

3.
Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:

– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?

4.
Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.

200 miljarder!

Skam traskar vidare på torra land.
Stor skam.

Telefonören tittar på play

Telefonören ringer. Han har börjat titta på play, säger han. I stället för direktsändning.
– Särskilt Rapport.
– 18-sändningen?
– Ja. Jag brukar ta den så sent som möjligt, ifall det har hänt nåt nytt.
– Det där har du nog missförstått. Tittar du på play så är det samma sändning.
– Förstår du inte skôj?
– Nu eller i reprisen?

Fler och fler tittar i efterhand
Han blir tyst en lång stund samtidigt som jag mässar om hur linjär-tittandet minskade med 8 procent i fjol. Vi är många som tittar i efterhand. Play är fränt.
– Men livet går inte i repris, säger jag snusförnuftigt.
– Jo ibland. Jag läste om en karl som dom har återupplivat.
– Det förstås. Tack å lov för hjärt-lungräddning.

Spola förbi annonserna
Tänk om man kunde ha döden på play, filosoferar Telefonören.
– Då skulle väl inte många dö?
– Nej, men tänk dig. Vad fint det skulle va’ att kunna spola förbi annonserna.
– Din dödsannons?
– Tänkte mer på Fonus. Å Urnbolaget.
– Nu kommer nog en och annan att googla på ”Urnbolaget” säger jag. I alla fall jag.
– Knappast, slutar Telefonören och lägger på. Han ska titta på Eventyrlig Oppussing. De tre första avsnitten från 2019.

Han har sett dom förut. Vad gör det när man har dåligt närminne. I vår ålder är play det nya nya.

Fränt.

Skulle ABF sagt nej till en apartheidmotståndare?

Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september.
Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:

Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.

Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).

Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.

En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.

Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.

Sven-Ove Svensson
Forshaga