Familjen – Sida 10 – SVENSSONS SLÄNG

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling.
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Spaden, Newton och greppet om Moder Jord

Konsten att gräva upp stubben och rötterna av ett nyligen fällt äppelträd.

Du gräver.
Och gräver.
Och gräver.
Gräver mer.
Lite till.
Hackar av rot.
Gräver.
Hackar, gräver, gräver och gräver.

Det är mycket intressant.
… och är du inte färdig så gräver du väl än.

### Stubbar av utlevda äppelträd vet minst lika mycket som Isac Newton om gravitationen.
### Inte är det dig han dras till, stubben.
### Om den saken finns en massa att säga.

Men spaden är fin.

Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Hämtar svamp och minns min sköna lördag

Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags.

På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)

Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.

Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.

… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall.

### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt.
### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:

Våra gästers förslag till läsning

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin
Bibeln
Marilynne Robinson: Gilead
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail
Diamond Jared: Vete, vapen och virus
David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Casey McQuiston: Red White & Royal Blue
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Mötley Crüe: The Dirt
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.

Ordglädje

Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet.

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien.
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Välkommen i enhetsfronten, Annie Lööf

Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.

Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.

Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.

Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.

Vägrade kalla sig borgerlig
Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.

Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.

Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.

Duger till att sälja japp
Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.

Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.

Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.

### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det?
### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr.
### Leta efter fors i namnet.

När jag hör världen vakna

Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.
Trivs.

Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.

Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.

Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.

Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.

Och ändå …
Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.

När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.

Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.

En särskild känsla
Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?

Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.

Det finns hopp. Det finns nästan alltid hopp.

Den tvärilskne gubben mellan Älvsborg och Brukmon

Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:

”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”

I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen.

”Svaret nej var inte så kul då!”

Först lutbilen, sedan vi ungar
Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.

Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.

– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt!
Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.

Hur gör man väglut?
En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.

Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.

– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.

Haft sönder hans rutor
Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta.

Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.

Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om?

Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar.

### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången.
### Där fanns det också en jukebox.
### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.