God Helg!

Bloggen vill ha jullov, hälsar han. Bloggaren med. Det finns en sillsallad att bekanta sig med i kväll och i morgon en julbok också hoppas jag. Vi har varit snälla flera gånger i år.

God Jul, Trevligt Midvinterblot eller vad du nu firar. Vi ses te vecka!

MEN FÖRST REPETERAR VI: Några populära inlägg 2017
Jag är Sverigevän
Det lysande svaret från en sverigedemokrat
Marken fryser till is
Paradis-Leif talar ut
En dag på ”Skidbibblan”
Grislöner i klassamhället
Berättarglädje
Bilden av lyckad verklighetsflykt

TILL SIST: Det mest förbisedda inlägget
Arbetskläder, tjohoo!

NEJ, VÄNTA: Här är en från 2014 också, bara för att jag hittade den
När jag får tid

Bilden: en av mina jultraditioner är att
på morgonen den 24 december ska jag vakna
med den skänkta t-tröjan från Kommunal Värmland på mig.

Du måste ha en plan

En morgon glittrar solen på Grossbolstorps snöiga höjder. Medan vi slevar i oss lättfilen och muslin försöker jag förklara livet som pensionär för den kära vännen. Nästa år är hon där.

– Du måste göra dig en plan förstår du, säger jag.
– Jag ska i alla fall inte skaffa mig nån hund, svarar hon.

Sedan kastar hon en lång blick på mig, med sitt lurigaste leende i mungipan. Det är 50 år 5 månader och 26 dagar sedan vi träffades. Då behöver en inte alltid prata; blickar och mungipor kan tala nog så tydligt. Jag ser exakt vad hon tänker:

Innekatt det har jag redan.

Vad svarar man på sånt? Jag går och lägger mig på soffan, under en filt. En måste faktiskt ha en plan.

Kurrrrrurrurrrurrrrrrr.

### Jag skulle väl ha summerat 2017 också.
### O-ringen i Arvika blev en succé. Grotescos senaste blev en succé. #Metoo blev en ofattbar succé.
### Dessutom hände det en rad dumheter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Värsta planeringsnissen

I.
Tiden före jul är verkligen en högtidsstund för oss planeringsnissar.

– Ge mig ett L!
L!
Ge mig ett O!
O!
Ge mig ett G!
G!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett S!
S!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett K!
K!
Vad blir det?
– EN UTPRÄGLAD LÄNGTAN EFTER EN FÖRMÅGA ATT FÖR EN GÅNGS SKULL KUNNA BEFINNA SIG PÅ FLERA PLATSER SAMTIDIGT!

– En gång till!

II.
Eller att det fanns ett bra gratisprogram så en kunde göra gant-schema, du vet ett sånt där som ser ut som tegelstenar. Mormor X kommer då, barnbarn Y kommer då, tomten anländer efter Kalle A. När ska vi äta?

III.
Vi måste hitta på en ny ursäkt i stället för ”Pappa ska gå ut och köpa en kvällstidning”. Barnen har ju iPads allihop, de har redan läst allting. Det är väl ingen som köper kvällstidningar på julafton 2017?

IV.
Tyst, nu är det julkalendern. Skådespelare R kommer då.

Döden är den värsta logistikern.

### Jag är vansinnigt förtjust i ett uttryck jag hittat på, om några politiker i vår grannkommun.
### ”Den instämmande oppositionen”.
### Jag är ledsen att det uttrycket är så sant.

Snart får väljaren säga sitt. Hen är också logistiker.

Bilden från årets julkalender i SVT,
Jakten på tidskristallen.
Foto: Andreas Bennwik /SVT.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

När var det vi fick tända slingan?

I. Förundran

Det händer att jag undrar. Hur står det till inne i skallen på de julförskräckta? Hur tänker de? De där stackarna som tror att det pågår en stor sammansvärjning som håller på och tar december ifrån dem. Inte får de klä ut sig till pepparkakor, inte äta grisfot, inte ha adventskalendern i fred för kippor och hijaber. Alladin-asken, denna heliga, krånglar batikhäxorna med och inte får partiledarn festa med Alfred Nobel. Kalle Anka, han som är ännu heligare, krånglar syltryggarna med och inte får Hanif Bali vara julvärd. Lucia är inte ”hudfärgad” längre, värdshus och gästgifvargårdar serverar kycklingskinka och snart får de inte fippla med knappen till utegranen utan att det blir väsen på insändarsidorna.

De blir så kränkta. Hela Mellansverige är emot dem. Samt Norrland, Götaland och vaheterä, Europa.

Kränkta.

II. Lätt rodnad

Ungefär här brukar mina egna kinder färgas klädsamt skära. Vänta nu, hur är ditt eget förhållande till jultraditionerna, Svensson? Är inte även du en hårdnackad jultraditionalist, fast från ditt medmänskliga håll? La inte du ut exakta regler på bloggen i fjol för hur jul får firas?

Inlägg från 2016:
Regler för hur jul får firas

Mångfald tror jag givetvis på. Alla människor är lika mycket värda. Vi har haft inlandsis i Sverige, här i landet är vi alla invandrare. Det finns ingen 24:e-decembersammansvärjning.

Men – är jag inte onödigt låst i min egen privata traditionalism? Måste det vara helt förbjudet med julmust före 23:e december?

Måste detta gälla alla?

III. Annonsen

Det är en annons i lokala annonsbladet som sätter igång tankarna. Plötsligt ser jag det. De säljer inte julgranar längre. De säljer advents- & julgranar.

”Advents-” !!!

Här har en annan gått och muttrat i åratal över att folk bär in julgranen när advent börjar och sedan tröttnar de på julpyntet den 26:e december. Läs reglerna ovan får du se hur rigid jag är.

Men nu, en stillsam lördagsfrukost i slutet av november, upptäcker jag att något har hänt inuti min egen skalle. Jag inte bara ser annonsen. Jag ser förlåtande på den, nästan småkärt.

Den är en bild av förändring. Självklart har jultraditionerna på Grossbolstorp ändrat sig genom åren, våra egna också. Tomten har inte funnits i alla tider, inte Kalle Anka, klapparna, strumppresenterna på julaftonsmorgonen och julmusten heller. Inte ens Konsum Forshagas gravade sill och den kära vännens sillsallad har funnits i eviga tider.

Det ändrar sig. Julen ändrar sig. Jag inser det, när jag tittar på granannonsen från norra handbollsklubben. Folk f-å-r fila på sina traditioner, bara vi här i huset får fortsätta att göra på vårt sätt.

Jag är förvånad själv men så tycker jag.
När var det vi fick tända slingan på verandan nu igen?

###

Visst är det underbart roligt när man tänker på vad chokladasken heter, som varje främlingsfientlig köper och ger bort till sina lika främlingsfientliga vänner vid jul? Alladin. Hahahahaha!

###

… men säljer ni semlor före fettisdagen, då osäkrar jag min Facebook-tidslinje.

###

Det finns gränser för min okränkbarhet.

###

Hos vissa finns det bara rädsla, hahaha:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

En lista med underlig historia

Rensar vidare i lådor, skåp och hyllor. Hittar min sista plånbok. I den en lapp som jag kanske är den enda människan i världen som kan förklara.

Kanske.

Listan det handlar om är skriven på baksidan av en överbliven kontrolldefinition från Forshagaetappen vid o-ringen 1996. Klassen D14 Lätt. Första kontrollen, nummer 357, är en punkthöjd. Fast det har ju ingenting med min lista att göra.

Du kan aldrig i världen gissa den listans historia.

Tihi!

Fotnot: en plånbok hade man sina pengar i, barn. Så kallade sedlar med siffror på. Här förvarade man även mynt. Små runda metallbitar med mindre siffror på. Alla sedlarna och mynten gick att byta mot saker, det kallades kontantköp. En sorts transaktioner som pågick i många hundra år och efterträdde byteshandeln.

Pappersbitarna och metallstyckena gick även att tilltvinga sig vid så kallade kontantrån. Rånade man hus där det fanns pengar så kallades det bankrån.

Sådana hus fanns i många kommuner, en del hade flera stycken.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar inpå knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)