The Allman Brothers. Ten Years After. Dave Edmunds. Rockpile. ZZ Top. Allman Brothers igen … och Elmore förstås, alltid Elmore.
Jag har inte varit snabb med att upptäcka dem, ska gudarna veta, men nu är jag på gång. Sprätt skit med gitarren, pôjker, sprätt skit!
Tänk att en skitig gitarr kan skaka om min själ så gôtt.
Äter på restaurang med klok person. Berättar att den heter Freden för att det blev fred med Norge en våning ovanför oss. Förhandlingsbordet står kvar. I detta hus blev Norge fritt land 1905.
F-r-e-d-e-n… stavar han eftertänksamt och är tyst en stund medan han ser sig omkring i lokalen. – Varför har dom då vapen på väggarna?
Vad svarar man på sådant? Han fick en sabel som höll ihop gurkskivorna också.
När Hotell Selma Lagerlöf i Sunne var nytt hade de en matta på golvet, där restauranggästerna fick trampa på vildgäss.
Våldsam bransch det där.
Målet för min 5:2-diet var att se hur det var. Man ska prova. Svaret var att samlaren-jägaren i mig kände igen sig.
Nästa mål var att komma under 80 kilo. Det tog nära tre veckor. Första julen i hela mitt liv som jag inte gått upp? Jag tror det.
De nya målen hette 79, sedan 78 och därefter 77 kilo. Slutligen 76,5 kilo, för då når jag precis under gränsen för övervikt, tycker BMI.
Jag är där nu.
Det gör bara ont när jag skrattar.
Illustrationen hämtad från min vän Viktor Roots alternativa viktminskningskampanj.
I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.
Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.
I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.
De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.
I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.
Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.
För något år sedan började jag min privata kurs i musik. Visst har musiken funnits hela livet, men mest som ett tillfälligt skval med någon enstaka höjdpunkt i form av konsertbesök. Eller kampsångerna när vi var yngre. Visst köpte vi skivor, visst finns det ställen på den och den cd:n eller lp:n där jag fått ståpäls genom åren. Musikalisk är jag men det har varit så mycket annat. Först var det världen som skulle förändras, sedan en text som skulle skrivas. Och en till. Familjen ville ha filmjölk.
Det trivdes jag med och gör det än.
Nå, en dag kom spotify in i mitt liv. Det har jag berättat om förr, både glädjen och krånglet och nästa krångel.
Nu sitter jag i nya läs- och lyssnarvrån i ett rum som blivit över i kåken vi bebor. Häromdagen fraktade jag hem Bosse. Vi har döpt musikapparaten till det, för det stod nästan så på kartongen. Fanken vet hur det går till, men nu kan jag sitta med lilldatorn i knäet och beställa någon låt eller spellista jag vill höra och då fattar Bosse det och spelar så öronen vibrerar.
Så där som öron gillar att göra.
För några år sedan började min musikaliska fortbildning med att jag upptäckte låten som får hela kroppen att darra. Dust My Broom med Elmore James. Det riffet, jag säger bara, det riffet! Precis som mången god text jag älskar och mången politisk idé jag tror på: ibland finns lösningen i det enkla.
Bosse har den fördelen att han kan plocka in utländska radiostationer med. Nu har jag suttit i många timmar och hört på nordamerikanska bluesstationer, tills själen blivit alldeles blå och gladmjuk.
Sedan blir det spotify igen. Tror jag klickar fram Rockpile, gruppen jag inte visste fanns, men som en facebookvän tipsade om. Deras livespelning i Montreux 1980 tar vi. Tätare rock har aldrig Bosse hört.
Han hälsar.
Bra ställe:
Facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism
PS. Apropå dagen: Kämpa tjejer. Kämpa män. Det är vansinne av varje församling utom Forshaga manskör att inte släppa in kvinnorna. Halva mänskligheten, halva kunnandet, halva trevligheten står utanför makt & förtroende & rättvisa löner.
Tänk vad framtiden ska skratta åt oss. DS.
Du vet väl vad de döpte bassängen på Kronoparken i Karlstad till?
Ja det vet jag. ”Persiska viken”. Lite humor måste folk få ha. Jag vet en plats som heter Svenneby också, men av andra skäl.
Sverige är fullt av ställen som folk döpt till Peking, Cuba eller Korea, av olika orsaker. En del av namnen står på kartan. Själv är jag finnättling, jag blir stolt varje gång vi kommer till finnskogen. Juhola, Mattila, Ritamäki, Sarklamp, Noppi – varenda berg, varenda torp och varenda tjärn har namn på finska.
Gamla vallonbruk är det fler än jag som blir stolta när de ser. Visst bröt järnet bygd, men hur ofta var det inte en yrkesskicklig invandrare som höll i tången och släggan?
Nu är det nya vänner som kommer hit och ger landet livskraft. I Värmland har vi fått en ny trakt kring Hagfors och Munkfors. Nederland. Holländarbygden. Välkomna, govänner!
Ska man inte få säga negerboll och kinapuff i det här landet nu?
Säg glassbomb eller granatäpple, det smäller högre.
”Neger” är ett ord vars historia kan vara svår att förstå för äldre svenskar. Till och med Hasse Alfredssons Lindeman skojade om ”negrer”. Det var innan vi lärde oss hur förnedrande det var.
Det som var svårast för mig att inse, var vilken kränkning det är för några. Eller att det inte är jag, språk- och historieintresserad vit svensk medelklassman, 63, som äger rätten att tolka ordet. Det gör de som inte mår bra av det.
Visst tycker jag fortfarande att det är snopet att kommunen bytte namn på kvarteret Negern i Karlstad, döpt strax efter amerikanska inbördeskriget, då slaveriet var en av stridsfrågorna. Visst hade det varit bra om historiesynen hade varit vidsyntare. Ändå måste jag ge mig, det är de som mår illa som har rätt. Hur ska vi annars kunna kalla oss medmänniskor? Vi vill inte att någon ska må dåligt här på trakten.
Ja, jag har ändrat mig om kvartersnamnet. Jag är förvånad själv.
”Negerbulle” var det länge sedan jag sa. Jag säger inte norrbagge heller. Från början betydde bagge själva pungen på fåret, förresten. Scrotum.
Om du måste, så får du kalla mig nyedsôlv (nyedsulv). Det är vårt gamla sockenöknamn. Vi är lite varglika i socknen där jag växte upp. Somliga av oss blir bitska om vi inte får mat men ger du oss föda har vi god uthållighet. Pratar du däremot om Svensson, Medel-Svensson eller Nisse i Hökarängen blir jag en liiiiten aning ledsen, tyst för mig själv.
Jag skojar inte.
Det är folkförakt.
– Du lever i din egen värld… sa käre far. Han hade rätt förstås, för drömma kan jag.
Den unge mannens drömmar handlade om flicka, familj och för det tredje om att bli världsmästare i ett styck längre löpgren. Två rätt av tre, det är väl inte illa?
Men så var det den fjärde drömmen. Att få sitta i en skogsglänta och plita i ett block eller hemma och knattra på en skrivmaskin. Från mitt fjortonde år har den funnits där, denna underliga besatthet i att vilja se bokstäver dansa och säga det jag vill ha sagt. Pengar i sig har jag aldrig drömt om, men tid. Tid till att sitta i gläntan.
Alltså har en av dagdrömmarna i 49 år handlat om hur mycket tid jag skulle kunna skrapa ihop på sommarlovet och senare semestern till att fila på den senaste texten. Alltid dessa texter, alltid detta sug.
Räknar hela tiden
Det är ingenting konstigt med det. Den som har en båt skrapar, den som har ett hus spikar. Jag plitar. År efter år har jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva för att betala ett ledigt år. Just nu vet jag precis vad som skulle behövas för att ta tidig pension. Jag vet hur många arbetsdagar det är kvar till pensionen också, om man tar bort nyårsafton 2015.
– Du lever i din egen värld… Ja, jag vet. Ändå älskar jag mitt ordinarie jobb. Det gör rätt många båtägare med, men det är den där känslan när vinden tar tag i seglen – eller när texten lyfter och någon blir berörd.
Den känslan. Den kittlar.
Hamnar på kurortsmuseum med den kära vännen. En del av utrustningen ser ut som från moderna svenska gym, andra vill vi helst inte prova. Gnistinduktorn från 1890 får vara.
Det får Adolf Fredriks vattenkur från juli 1761 också. Då, när majestätet kom till Loka brunn med migrän och ordinerades 6-8 liter vatten om dagen i två veckor.
Migränen försvann, kungen trodde det berodde på vattnet från Loka källa och brunnsorten blev berömd.
Bilden på en patient som trattvattnas har Honoré Daumier ritat. Fotot från montern visar den hävare i förgyllt silver som Adolf Fredrik använde. Hävare? Jag tycker det ser ut som om guldsmeden Olof Gravander i Kristinehamn gjorde kungen precis en sådan tratt som Daumier låter brunnsläkaren använda på sin teckning.
Själva går vi till vattensalongen och badar oss utvändigt. Simmar länge mot strömmen som vi trycker igång i stora bassängen, under kristallkronorna.
Jaså 6-8 liter vatten om dagen?
Då skulle vi också få annat än skallen att tänka på.
Tillställning: när du ställer till och städar och ordnar, så det ska kunna vara riktigt tillställt igen morgonen därpå när du vaknar, och allt kan börja om igen.
Främmande: människa som du bjuder in för att hon inte är det.
Recept: sådant som det är bäst om det bara behöver skrivas ut före en middag.
Tugg: upprepad rörelse med tand. Eller tunga.
Rätt: kan ätas och has. Eller ses vid, när en tillställning inte gått det.
Sug på den du.
Wikipedia förklarar.
Förknippas ofta med tårta.
Det stör mig när ett så fyrkantigt mått som BMI kallar mig överviktig. Det irriterar mig när magen väller över bältet, jag som kallar mig motionslöpare. Det skrämmer mig en liten liten aning att jag antagligen har ärvt benägenheten att få diabetes.
Alltså har jag viktväktat ett par gånger genom åren, helt privat. Visst, det märktes på vågen men var förfärligt tråkigt. Jag vill inte leva alla mina dagar räknandes points.
1983 vägde jag 62 kilo, såg anorektiskt ut och sprang mil efter mil varje vecka. Sedan gick jag upp ett kilo om året i tjugo år. Överviktig, säger mitt BMI.
Räknar inte då heller
Den 2 december i fjol började jag med 5:2-metoden. Den är som facebook, jag skulle aldrig börja men … … nu är jag där.
Detta är den tredje rapporten. Svaret är att metoden passar mig. Du behöver bara räkna två dagar i veckan och jag räknar inte då heller. Jag har samma meny varje 2-dagsfrukost, lunch och kvällsmat. Samma mellanmål. Det hela är mycket praktiskt.
Entusiasmen håller jag vid liv genom att väga mig varje dag. Det är säkert emot 5:2-dietens grundtankar men för mig fungerar det och dessutom är det intressant.
Då ser jag det
En kväll gör jag diagram, när det känns som om ingenting händer. Då ser jag det. 83,3 kilo den 2 december. Den 21 december etablerar jag mig under 80 kilo, den 31 januari når jag första gången under 79 kilo.
När detta skrivs har jag flera gånger sett talet 77 le vänligt emot mig från badrumsvågens display. Drygt ett kilo kvar så är jag inte överviktig längre.
Bältet har fått användning för först ett nytt hål och sedan ännu ett. Benen har fått nära sex kilo mindre att släpa på när vi springer. Min stönighet, stark från början, trivs för det mesta fint med sitt nya träningsprogram. Hungrig två dagar i veckan, jaha, är det så vi lever nu. Det var ju också ett intervall.
Två gånger har jag legat i fosterställning om kvällen, en 2-dag med 600 kalorier. Den ena dagen hade jag sprungit ett lite för hårt löppass på morgonen, det gör jag inte om. Lätta pass går bra.
Den andra dagen vet jag inte vad som hände.