Betraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.
Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.
I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.
En dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.
Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.
Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.
Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.
Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.
Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.
Den som lever får se vad hon menade.
Karta och kompass i varsin näve, gps-klockan tickar. Ännu några kontrollstolpar att plocka i den lokala friskvårdssatsningen, måndagen efter valet. Första kontrollen, stora stenen, går bra, andra också, punkthöjden. Nu, när jag spurtar i full och munter fart längs långsträckan på väg till sänkan, hör jag henne.
