Kategori: Familjen
Snöväder inomhus och hemtrevligt knaster
1994 började jag med internet. Då var vi 3,41 procent av svenskarna som hade tillgång till nätet och jag hade lyckats hitta en ny teknik tidigt. 2012 var vi 94 procent, läser jag. Från ingen till nästan alla på 20 år. Det måste ha känts likadant för de som skaffade papperstidning när den tekniken blev bred. Eller tv och tv-kanna.
Tv-pionjärerna tog snövädret inomhus. Vi tidiga nätnördar tog hem modemljudet. Klicka här om du vill höra det igen. Ljudet från tider när en webbplats helst inte skulle innehålla bilder, inte många i alla fall.
Hårt slag mitt i vardagsrummet
Har du funderat på att sluta titta på tv? Det har jag. Av olika skäl lät vi bli att titta på vinter-OS nu sist, det hade jag aldrig trott men det gick utmärkt.
Har du funderat på att sluta surfa? Sluta facebooka? Samma här, men det kommer jag alltid fram till att jag inte vill. Jag vilar gärna surfarhjärnan någon helg ibland, absolut, men sluta för gott? Aldrig. Inte när jag möter så mycken glädje och klokhet där ute. Det gäller bara att se till att välja vilka du umgås med. Så är det visst ute i verkliga livet med, har jag hört.
Klicka på modemljudet nu. Jo, gamla tiders tv-bilder snöade. Jämt. Dessemellan rullade bilden. När det hände var det bara en sak som hjälpte. Att drämma till apparaten hårt på sidan. Då slutade han rulla och snövädret kunde börja igen.
Det bästa är att det är sant.
”Det där var väl inget modigt”
Det där kräver väl inget mod, säger någon, när en medmänniska har tyckt någonting. Det där var ingen särskilt originell åsikt.
En del särskilt små människor skriver ”PK” också, men den högerklyschan glömmer vi.
Ledsen, men det var längesedan jag försökte vara originell. Under högstadiet i Åsvallaskolan hände det att jag försökte utmärka mig på det viset, men man mognar. Folk som minns påstår att jag gick omkring med teskedar i fickan, vad nu det skulle vara bra för.
En annan sorts kappvändare
Om hela världen tycker som jag? Jamen så bra då. Det är ju dit vi vill, vi som är demokrater och inte elittänkare. Mina åsikter väljer jag inte utifrån om de kräver mod eller inte. En del av det jag tyckt genom åren har jag sagt eller skrivit fast jag var rädd, det ska gudarna veta, men målet är inte att bli rädd. Allt börjar med mina grundläggande värderingar, min klasståndpunkt om du så vill.
Visar mod gör den som ställer sig framför ett framrusande ånglok också, fast jag tillåter mig tvivla på hans förstånd och taktiska omdöme. Hur originellt det än kan verka. Att ständigt försöka slåss i motvind är bara ett annat sätt att vända kappan efter vinden.
För många år sedan blev jag intervjuad av en journalist som gjorde hemma hos-reportage hos oss. Men va’ vanligt… sa den kloka reportern när hon fick se vårt hem.
Hon förstod aldrig att för oss var det ett bra betyg.
Håll ut
Håll ut, govänner. Snart är det måndag igen.
Då blir det roligt.
Bilden från God Helg-tornet i Forshaga, skylten tänds varje helg så vi vet.
Trevligt.
En ensamvarg korsar sitt spår
Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.
Det varierar.
Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.
Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.
Hon behöver sin omgivning.
Ingenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.
Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.
Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.
Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.
Minns du när ni var barn och hällde upp sockerdricka?
Ska det bloggas ska det tramsas men dessemellan ska det pratas allvar. Så är livet.
Minns du när du var liten och hällde upp sockerdricka åt dig själv och dina syskon? Har du några syskon? Fick ni samma uppfostran som vi? I så fall var du noga när du hällde, inte en droppe fick hamna fel. Minns du millimeterpassningen? Kommer du ihåg hur ni stod med glaset i ögonhöjd och synade, innan alla var nöjda? Det ska va’ rättvist.
Tro inte att mest muskler vann.
Det var lika viktigt att den minsta fick rätt.
Jag tycker om detta tidiga rättvisepatos som kloka föräldrar gav mig. Kloka föräldrar, farföräldrar, kusiner, syskon, skolkamrater, idrottsledare och inte minst böckerna och tidningarna vi läste. Låter det präktigt? Jag vet. Rättvisetanken är en präktig tanke.
Vacker är den.
Enhetsfronten finns
Vi är över 8 000 medlemmar nu. Vi som vill ha lika behandling av människor. Alla människor är lika mycket värda, stor eller liten, svart eller skär.
Jag pratar om en facebookgrupp. Det började med att författaren och kritikern Crister Enander i Lund fick nog och startade Front mot rasism och gryende fascism. Tanken var att bilda:
”en enhetsfront som entydigt tar avstånd från och avser att bekämpa den växande rasismen och fascismen. Den är politiskt och religiöst obunden. Alla är välkomna som vill delta i att skapa opinion och kämpa emot rasistiska tendenser, och som delar värderingen att människovärdet är oberoende av sociala, etniska, religiösa faktorer. Människovärdet är ett och okränkbart. Som medel i denna kamp används ord, spridande av kunskap, bekämpande av fördomar och falsk propaganda, demonstrationer, motaktioner.”
Vi blev fort flera tusen som gillade gruppen och gick med. Jag skrev själv några inlägg då och då. Samtidigt hölls det demonstrationer över hela landet med anledning av händelserna i Kärrtorp. På Stora torget i Karlstad manifesterade kanske 4 000 personer, det var en glädjens dag. Sammanlagt var vi 43 000 personer på 33 orter som demonstrerade för mångfald och mot rasism, läser jag. Efter nazisternas överfall i Malmö följde ännu en mängd stora och små manifestationer.
När detta skrivs har facebookgruppen just passerat 8 000 medlemmar och arbetet pågår med en ny webbplats.
Enade kring minsta gemensamma nämnaren
Grunden är enhetsfrontsarbete. Antirasismen, antifascismen, det är den vi är överens om. Här finns både vänster- och högerfolk och många andra. Det gäller att hitta den minsta gemensamma nämnaren i stället för att slösa tid på att bråka om vad som skiljer oss åt. Den metoden fungerade bra under 1960- och 1970-talens solidaritetsarbete för Vietnam, om du frågar mig, och den fungerar i dag.
Alla människor är lika mycket värda. Människovärdet är ett och okränkbart. Egentligen är det bedrövligt att det ska behöva skapas opinion för den självklarheten. Tyvärr är den inte självklar i dessa dagar, det behöver du inte åka till Ungern eller Rumänien för att höra.
Gå med, du också. Börja med facebooksidan så ses vi där. Den har blivit rena universitetet med massor av kloka, satiriska eller bara faktafyllda inlägg och länkar varenda dag. Nu har folk dessutom lärt sig att fronten kräver disciplin. Jag tror det. Vi måste inte alltid tjafsa om sådant som skiljer, vi börjar bli trygga med varandra. Gôtt.
Sockerdricka, någon?
Sprätt skit
The Allman Brothers. Ten Years After. Dave Edmunds. Rockpile. ZZ Top. Allman Brothers igen … och Elmore förstås, alltid Elmore.
Jag har inte varit snabb med att upptäcka dem, ska gudarna veta, men nu är jag på gång. Sprätt skit med gitarren, pôjker, sprätt skit!
Tänk att en skitig gitarr kan skaka om min själ så gôtt.
Vapenskrammel och litterära övertramp
Äter på restaurang med klok person. Berättar att den heter Freden för att det blev fred med Norge en våning ovanför oss. Förhandlingsbordet står kvar. I detta hus blev Norge fritt land 1905.
F-r-e-d-e-n… stavar han eftertänksamt och är tyst en stund medan han ser sig omkring i lokalen. – Varför har dom då vapen på väggarna?
Vad svarar man på sådant? Han fick en sabel som höll ihop gurkskivorna också.
När Hotell Selma Lagerlöf i Sunne var nytt hade de en matta på golvet, där restauranggästerna fick trampa på vildgäss.
Våldsam bransch det där.
Träningsläger i självbehärskning (4)
Målet för min 5:2-diet var att se hur det var. Man ska prova. Svaret var att samlaren-jägaren i mig kände igen sig.
Nästa mål var att komma under 80 kilo. Det tog nära tre veckor. Första julen i hela mitt liv som jag inte gått upp? Jag tror det.
De nya målen hette 79, sedan 78 och därefter 77 kilo. Slutligen 76,5 kilo, för då når jag precis under gränsen för övervikt, tycker BMI.
Jag är där nu.
Det gör bara ont när jag skrattar.
Illustrationen hämtad från min vän Viktor Roots alternativa viktminskningskampanj.
Mörka krafter och ljusa
I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.
Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.
I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.
De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.
I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.
Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.