I brevlådan samma dag, från två olika avsändare. Fastighetsmäklarhets.
Svaret är nej. Vi är bara drygt 60. Du kan väl hålla kontakt med de sociala myndigheterna, så kanske de kan berätta för dig när de fått in oss på hemmet.
Men vi har tapetserat om.
En dag uppfinner jag ett nytt ord, därför att jag behöver det för att förklara. Dansgolvsångest. Så, nu är det sagt.
En del kan inte simma.
Helt nytt var inte ordet. Två träff på Google, vi borde ordna en fest. Bara det inte blir dans.
I fjol var det en selfie du skulle ta. Bild på dig själv. Ordet blev utsett till årets ord av Oxford Dictionary och här i Sverige kom det med i Språkrådets nyordlista. Vi talar om ett självporträtt publicerat i sociala medier.
Nu kommer felfien. Precis som den självmedvetne pekade på sig själv med kameran i fjol så ska han göra det i år. Fast nu ska du dessutom ha ett djur med på bilden.
Samlar djurbilder från hela världen
Det påstås att trenden startades av irländska bönder. På webbplatsen farmingselfie.com samlar de bilder på jordbrukare världen över som poserar med sina djur.
Nå, detta är inget nytt. Det vet var och en som bläddrat i det sociala mediet – farmors fotolåda. Varenda småbonde med självaktning lät fotografera sig med familjen framför mangårdsbyggnaden. Då skulle hästen vara med.
Selfien var inget nytt.
Det är inte felfien heller.
Men om båda vittnar om kärlek, så föredrar jag hästen framför självet.
På bilden: Vilhelm och Lotten Jansson i Kätterud, Grava, med barn och häst. Årtal okänt. (Länk till fotot: http://www.nyed.se/Arkiv01/visa.php?id=9223)
En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.
Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?
Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.
Så kan en typisk 2-dag se ut.
Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.
De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.
Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.
Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.
Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.
Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!
Nu vattnas det i munnen igen.
Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.
Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.
Prova inte det där hemma.
Men vänta nu, vad är det här? Ett gammalt ok på ett bord mitt i Grossbolstorp? År 2014? Sliter du för brödfödan? Ska du börja sälja nödvändiga träverktyg från Alliansens dagar?
Lugn. Klicka på länken och läs min Ida-krönika så fattar du:
Ibland blir jag trött på bonderomantiken
När Jan Malmsjö slutar läsa Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen blir det Mikael Persbrandt som tar över, erfar Svenssons släng. Texten blir något reviderad:
– Nu jävlar skarru se sörru.
Nu ska vi ta å ringa sörru.
Annars kör jag upp ett altarljus i aschlet på dig.
I bistra nyårsnatten.
Sörru.
Alfred före revideringen.
Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.
Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.
När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.
Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.
Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.
Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.
Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.
Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.
Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.
Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.
Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.
… hur gick detta till?
All respekt för folks tro. Men tänk om inte Vår Herre har det minsta emot preventivmedel men nekar fullständigt till att ha skapat celibatet?
Grattis, förresten. Det är gudomligt, varje barn som föds. Kul när Gud får barnbarn, det är verkligen livets efterrätt.
Låt oss säga att det finns en familj jag känner väl. För länge sedan bodde den i hjärtat av Fryksdalen, mitt emot ortens pingstpastor. Han var chef över det lokala Tidningstjänst också. De kallade honom Första budet.
En dag tvättade pastorn bilen på sin garageuppfart. Då sa ena dottern i familjen jag känner väl:
– Titta! Han gör mammajobb!
Sådan är familjen jag känner. Far i huset tänker att det vore bra om det kom upp nya tapeter. Mor i huset tapetserar.
Varenda muskel minns
Och ändå, en dag finner han sig stående på en stol i bortersta rummet med en kofot i näven och musklerna fulla av minnen. Detta har han gjort förr, detta kan han. Efter 23 minuter är alla tre garderoberna rivna, varenda handgrepp satt som det skulle.
Här ser du en som gör pappajobb. Var är nu alla sanningsvittnen?
Mitt i den tanken får han se vad som dolde sig bakom de tre garderoberna. En STOR handskriven förteckning över läget i villan den 11 december 1991. I vänsterspalten en noggrann lista med alla på adressen boende människor. Det står det överst. MÄNNISKOR.
I högerspalten en likadan lista över alla djur. Panter, Trulsa, Kuttis, Herbert, Freud och Grynet.
Han som rymde?
”Freud”? Vem farao var Freud? Av vilket skäl kom den lilla familjen jag känner så väl på att döpa ett djur till just det namnet?
Ingen av människorna minns. Kan det ha varit eremitkräftan, hon som rymde?
Hälsan tiger still. Det är inte så konstigt, så fungerar all berättarkonst. Det skulle bli bra enformiga romaner, tv-serier och lunchrumssamtal om vi hela tiden skulle berätta om allt som bara lunkade på och gick som det skulle. Det är när något avviker från det normala som spänningen uppstår.
Jag tycker vi behöver bli bättre på att berätta om den grå vardagen i alla fall, men det är en annan historia.
Hälsan tiger still och när hon inte gör det reagerar vi. Driver du då en blogg så skriver du. ”Jo, det är så att Telia och Spotify inte kan komma överens om vem som dragit in mitt Spotify, så nu…”. Har du tur, och det hade jag, så läser någon till slut alla mejlen och inläggen och bryr sig.
Fel pris, det såg jag ju
Jag tycker inte det är konstigt om det blir fel ibland, för en människa eller ett företag. Det intressanta är hur vi hanterar misstagen. Den 20 december försökte jag köpa en viss väggtelefon i Teliabutiken i Karlstad. Där fanns bara skyltexemplaret kvar och det fick jag inte köpa.
– Men kolla på webben.
Där fanns den och jag beställde två stycken, eftersom vi behövde en själva och en skulle bli julklapp. Jag såg att det var fel på webbplatsen, för priset var satt till 0 kronor för den svarta som vi ville ha, men det kommer ju alltid en räkning. Den kostar väl 199 kronor, precis som den violetta.
”Vi har gjort fel”
Då och då gick jag in och tittade på Mina sidor på telia.se. Inget hände. Den kom inte i tid till jul, fast det begrep jag från början, och den kom inte dagarna efter jul heller. Till sist ringer mobilen. En vänlig röst från Telia berättar att de har gjort fel och att de vill gottgöra mig.
– Fel?
– Ja, den svarta är slut, och det hade vi inte skrivit på webben.
– Var det därför det stod noll kronor?
– Ja, det borde ha stått noll exemplar kvar. Kan du tänka dig den violetta modellen i stället?
Julklappen kom
Häromdagen kom paketet. Vi fick två violetta väggtelefoner. Pris: 0 kronor.
– Har vi gjort fel så står vi för det, sa den vänliga rösten från Telia.
– Jamen det är klart jag ska betala, vi brukar …
– … har vi gjort fel så har vi.