Människors problem nu för tiden är att alla alltid är på fel ställe. Så då måste de ringa till det där andra stället, där de hade velat vara om det är där den de ringer till är, så han inte är på något annat ställe och längtar bort från det stället i stället medan han talar med dig som längtar dit.
Eller hon.
Eller sms:ar.
… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.
I Malmö har de försökt lyncha en medmänniska. I Norge har de röstat fram både högern och främlingsfientligheten till köttgrytorna.
Blad faller. Tolv grader varmt. Vi får inte ge tappt.
Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.
– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.
Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.
Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.
Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.
Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.
Efter en lång sommar med bara fötter kan du.
Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.
Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.
Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.
Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.
Han som är jag.
Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.
September i skallen. Sitter vid Inre hamn i Karlstad och plitar i en anteckningsbok på lunchen, i väntan på ett möte i ett av hamnmagasinen. De som numera blivit lager för en annan sorts kreativitet än bananstockarnas och bomullstygrullarnas. Solen värmer, vattnet blänker.
Snart ska vreden tändas igen, den som får en förälder att bli en tiger, men på lunchen har själen fortfarande frid och pennan plitar.
Ilska går över den med, till och med på den här kattmänniskan. Nu är det tidig kväll, fortfarande september, och jag sitter med datorn i knät och breddar min musiksmak. Rockpile skrev någon på facebook nyss. Jösses, de är ju gôrbra. Är skivan färsk? Nja, livespelningen är från Montreux 1980.
Sweet Little Lisa och Trouble boys dånar ur datorn och själv funderar jag på ett korståg.
Klokhet, är det att inse vilka krig du kan ta och vilka du måste låta bli? Antagligen, fast den vetskapen är tung för en tiger att bära.
Hela tiden strömmar intrycken över en. Undra på att folk är stressade ibland. En helt vanlig augustimorgon går solen upp och skickar strålar in genom persiennerna, luften blir varmare, när vi öppnar altandörren hörs nötväckorna träta, på andra sidan bäcken står tre ljusbruna rådjur och tittar på mig, snart börjar svalorna pila och skria, två skator kraxar och lågflyger över oklippt gräsmatta, en sädesärla vippar stjärt på gångvägen och funderar över packningslistan inför färden till Afrika, insekter surrar, nu flyger de nära också, en harkrank i nacken, en annan individ med långt stjärtspröt seglar in för att undersöka glasets beskaffenhet på södra köksrutan inifrån, han vill inte vara med på bild, i så fall suddig, vissa moln ser ut som ansikten, andra liknar kartor över länder, där borta är Storbritannien, aspen rasslar, asken tiger, björken fäller tre gula löv, gräshopporna spelar, sju pilfinkar har höstupptakt bakom ruttna stubben, en större hackspett landar och tittar lystet på paradisäppelträdet, morgondaggen är fortfarande blöt och solen syns i varenda droppe när jag går barfota fem steg i gräset, rosen mot altanstolpen har vissnat, 
en nötväcka står med huvudet ner och gömmer mat i vårtbjörken, frön ser det ut som, nu är hela Storbritannien i upplösning, svalorna komponerar musik genom att sätta sig som noter på tv-antennen, jag borde ha lärt mig noter bättre i fjärde klass, pilfinkarna avslutar första mötet i full enighet, ingen frågar varför asken tiger, solen blänker i skottkärran bredvid lekstugan, rådjuren går vidare västerut med eftertänksamma steg, nästan som på tv, och snart får jag lov att gå in och trycka igång kaf…
Hela tiden dessa intryck.
På hösten får jag klåda. Det handlar min senaste krönika på Tankesmedjan Ida om.
Länk till krönikan:
Vad är det för fel på en rejäl torpare?
En trevlig sak med riktigt gamla filmer är att folk inte bär omkring på mobiltelefoner.
En trevlig sak med ganska gamla filmer är alla dessa gigantiska mobiltelefoner folk pratar i.
Färska filmer ser jag sällan.
Hur gör folk i färska filmer? Sitter på rad och pickar på små skärmar?
Rädd för åska? Ibland.
Rädd för hundar? Ofta.
Rädd för alla dessa ökande orättvisor? Alltid.
Här skulle jag egentligen ha skrivit några rader om Egypten också. Muslimska brödraskapet (inte muslimer i allmänhet men just den organisationen). Imperialistiska brödraskapet (inte bröder i allmänhet utan framför allt nordamerikanska patriarker som vill styra världen med vår tids kanonbåtar). Hur hittar de varandra, alla dessa brödraskap? Systraskap är jag aldrig lika rädd för.
Makten fördrages bäst när den fördelas rättvist.
Åskan får jag stå ut med. Kom så gör vi åskledare av kanonbåtarna.
Semestern strax slut. Har hittat en lugnare rytm till bloggen. Får se hur länge jag orkar bli kvar i det lugnet. Kom just på att jag inte hunnit ligga särskilt mycket i den vietnamesiska hängmattan. Kom igen, sommaren 2013. Dig kommer vi att minnas, men du är inte slut än.
Företagshälsovården hade fel. Jag hör fortfarande gräshoppor, vissa vänligt sinnade och specialutbildade basgräshoppor. Fila på, små gröna vänner, fila på. Mera bas, jag hör er.
Bilden från i går kväll är inte suddig. Det är den varma sommarnatten fotografen har fångat i befintligt ljus. Hör, grossbolstorpsgräshopporna har fått ett gig. Hemmablues på bästa altanen.
Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många skrev någon på facebook, kritisk mot vad han tyckte var ytliga inlägg. Sådant kan man förstås hålla med om ibland och ondgöra sig över om man har den läggningen. Vem har inte sett svamparna, katterna, hundarna, fötterna mot utländsk sandstrand, den nyserverade maten & ett glas rött?
Vem har inte själv lagt ut en del av den sorten?
Fast vad är det för ont i det? Jag har kloka vänner som skriver mängder med djupsinniga inlägg mellan ytligheterna. Långt klokare än det mesta jag själv har tänkt. Inlägg som jag får gå omkring och fundera över i dagar och ibland måste kommentera en gång till när jag tänkt ett tag. Det är lätt att vara för snabb, facebook inbjuder till korkad ironi, fråga mig, jag hamnar där stup i kvarten. Trots att jag är en halv generation äldre än den ironiska.
Två saker att försöka förstå
Jag tror att det är två saker vi måste försöka förstå. Det ena är att vi är hela människor och hela människor vill ibland prata strunt och ibland samtala om det djupaste allvar som finns, om kärlek, liv och död. Vi är inte samma människor måndag morgon och fredag kväll. Det andra är att varenda en av oss naturligtvis har ett bekräftelsebehov. Ett tydligt exempel på det är han som skrev att vissa måste ha ett väldigt sådant behov. Där bekräftade han elegant sitt eget påstående.
Är det inte det som gör oss till människor? Detta att vi är sociala varelser som hela tiden sänder och tar emot signaler:
– Jag ser dig.
– Du ser mig.
– Jag vill att vi ska se varandra.
Mannen med behovspyramiden
När vi är mätta, får sova, har tak över huvudet och känner oss trygga, då vill vi ha kärlek, gemenskap och uppskattning. Han hette Maslow som skrev om saken. Mänskligheten hade vetat det i hundratusentals år, men han gjorde en trappa av behoven.
Vi vill bli sedda heter det på ickeironisk svenska. Se mig, säger mannen som klagar på andras bekräftelsebehov. Sådant tycker jag är vackert.
Här är bild på ett mål mat som jag förmodligen har stoppat in i ansiktet när du läser detta. Samtidigt tänker jag diskutera kvantteorin med henne som jag älskar. Jag tror vi tar kvantteorin i dag eller möjligen livets mening.
Eller varför jag vaknar halv sex en del mornar, helt vanliga semesterdagar.
