En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.
– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.
Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.
– Ja tack, sa jag.
Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.
Den viktiga kamratandan En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:
”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”
Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?
### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet. ### Använd QR-koden i skriften. ### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.
Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.
Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.
Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.
Fikar vid sydspetsen Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.
Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.
Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas. Mot ett innanhav.
Är det inte Djurö där ute? Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.
Det tror vi.
Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.
Porten till Värmland När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.
Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.
Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.
Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden.
Gammal bygd Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.
Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.
Men vad hände sen?
Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!
Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.
Jag vill orka För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.
Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen. – Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.
Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.
Hon har gjort mig lycklig Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.
I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.
Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte.
Jo, en sak till: – Tack!
### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.
### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!
Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:
-När jag lärde mig cykla. -När kusin Jörgen lärde mig stamklättra. -När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.
-När jag fick mopeden. -Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar. -Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.
-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg. -När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola. -De lyckliga sommardagarna när barnen kom.
-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare. -Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren. -Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.
-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju. -När kusin Jörgen vann SM. -Första maran, 1983.
-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002. -När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland. -När barnbarnen kom.
-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan). -Den fina gruppen informatörer på sista jobbet. -När onkologdoktorn sa att jag var frisk. -När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF. -Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.
-Den här morgonen. Hurra!
Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).
Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.
Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.
Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl. – Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.
### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare. ### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem. ### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.
Jag hoppas så hon har rätt 😉
– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?
Senast lästa bok brukade vi fråga våra intervjuoffer förr. Mitt svar i dag är ”Våg kommer” och ”Brev”. Båda är bra och läsvärda.
För några dagar sedan var jag på Litteraturquiz för första gången i mitt liv. Forshaga bibliotek arrangerade, frågorna var intressanta, lagen fick som mest bestå av fyra personer och hela tillställningen var trivsam.
Det var bara ett litet problem. Jag läser en hel del men är usel på att komma ihåg titlar och författare.
Sjöwall-Wahlös deckare kom upp. Jo då, jag har läst alla, fast tydligen minns jag inte titlarna på de mindre kända av dem. Boken om paret som vi får följa under en viss dag varje år i 20 år. Även den har jag läst. Men vad heter boken och författaren? Den lilla bokhandeln runt hörnet känns bekant. Inte minns jag författarens namn för det.
Vårt lag kom näst sist. Nu finns det bara ett sätt att gå vidare med livet. Att inte ge tappt.
Örnar och vågor Sven-Erik Karlsson respektive Mats Parner & Stefan S Widqvist. De namnen kommer jag däremot ihåg.
Sven-Erik i Gustavsfors utanför Hagfors fick Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för år 2020. Då hade han vid 79 års ålder gett ut sin allra första bok, den fina och kritiska naturskildringen Örnögon. Så här skriver juryn i motiveringen:
”Med kaffetermos, smörgåsar och den gamle hunden får läsaren följa med ut i skogen. I växlande väder vandrar och skidar författaren över hyggen, myrar och berg och skådar naturens, djurens och fågellivets fascinerande värld. Upplevelserna skildras i dagboksform i poetiska, filosofiska och samhällskritiska tankar, alltifrån sorgen inför skogsskövlingen och timmerbilarna som kör förbi till den stora lyckan att få möta örnens blick.”
När jag var på den nya pigga bokfestivalen i Hagfors för en tid sedan bytte vi böcker. Zeke fick min senaste, jag fick hans. Våg kommer från 2022 är berättelsen om hur han hoppar av gymnasiet och går till sjöss.
Längst ner i hierarkin Jag tyckte mycket om Örnögon. Även sjömansboken är bra. Den unge Sven-Erik har följt båtarna som lagt till i Åmåls hamn hela sin barndom. Nu tar han jobb som mässkalle på en av dem. Ahlmarksbåten M/S Alstern går mellan Vänern och olika hamnar i Holland och på andra håll.
Delfzijl är en stad jag inte visste fanns, nu hittar jag den på kartan. Där har alltså NWT:s forne lokalredaktör i Hagfors seglat in tillsammans med 14 andra sjömän lastade med papper från Gruvöns bruk.
Sven-Erik själv är huvudperson i boken men på Alstern står han längst ner i hierarkin. Stewarden röker kilometerlånga Pall Mall, kocken avskyr vitlök, maskinisten är ilsken, motormannen kan inte gå i pension hur han än försöker, en matros vill hellre hem till gården och köra traktor och kaptenen som seglat på lägre rutter vill numera ha nära hem.
Då bockar stewarden Allra tydligast blir klassamhället i det kapitel som börjar så här:
”M/S Alstern är lastad med pappersrullar vid Gruvöns bruk. Strax innan avgång kommer en bil rullande fram till landgången. En blänkande Mercedes. Ett medelålders par kliver ur och en hund, en välfrissad pudel spatserar högfärdigt runt husse och matte.
Ur baksätet stiger en kille, tvekande, som om han tycker att det här är ingen bra idé. Det är något bekant över honom, men ändå svårplacerad. Den jag tänker på brukar vara mer kaxig, jag har nog förväxlat person.
Ur bilens baklucka plockas några väskor, samtidigt som Samuelsson, stewarden, springer ner för lejdaren, tvärbromsar bockande och bugande framför det medelålders paret.”
Pappersbruket har nära affärer med rederiet. Killen är son till en Billerudsdirektör och ska på språkkurs, så nu åker han gratis med rederiet.
”– De där överklasskillarna brukar gå på gymnasiet hemma i Åmål. Tyckte att jag kände igen honom. – Visst, säger Samuelsson. Har du problem med det? I vilket fall ska du passa upp honom. Servera frukost, lunch och middag och uppfylla andra små önskemål som kan dyka upp.
Fan i helvete, tänker jag.”
Direktörssonen är sjösjuk mest hela resan. Jobbet att passa upp på honom blir inte betungande. Men minnet sitter kvar.
Det är ett bra sjöluffarreportage han har skrivit, den gode Zeke. Havet stänker salt. Ibland är Vänern lugn, ibland vresig. Ibland påminns vi om de tusentals vraken på Vänerns botten. Eller om Alsterns systerfartyg Yngen som förliste i en vinterstorm utanför Ölands södra udde. Då var hon omdöpt till M/S Östanhav och två man följde henne i djupet.
Välskrivet och initierat, Sven-Erik!
Två herrar i Karlstad växlar brev Mats Parner och Stefan Widqvist är två skrivande vänner och vänsterdebattörer i Karlstad som brukar träffas, äta lunch och utbyta tankar. En dag bestämmer de sig för att börja skriva brev till varandra.
Inte mejl. Inte sms. Inte blogginlägg, messengermeddelanden eller någon annan sorts elektrisk försändelse. Nej, pappersbrev.
Nu har de samlat dessa brev i en bok om livet och världen hösten 2023 och vintern 2024.
En gång, de spännande åren kring 1968, hade de båda olika syn på somligt, om jag inte minns fel. Numera är skillnaderna mindre, även om de skymtar fram när det gäller Ukraina. Breven pendlar från stort till smått, mest stort, för detta är två äldre bildade herrar med nära till politik och idéhistoria. Innehållsförteckningen är talande nog och berättar om de två skribenternas personligheter, intressen och tankevärld:
En klaustrofobisk känsla sprider sig allt starkare. Fotboll är mer än ett spel. En stingslig förbundskapten mumlar apologetiskt. Solig höstdag i oktober pladdrar hämnden framför mina ögon. Som pisksnärtar minnande om sällträets hårda smällar. ”Jag är ingen marxist! Systemkritiska verklighetstolkningar behöver samverka för en jämlik värld så att kapitalismen på allvar kan utmanas”. Byn Kinampanda och Mama Eliza i Nyereres Tanzania. En värld av ofärd och plåga, vad kan omtanke vara? Nu lyfter jag fram Mikolaj, Kolja, Sacha och Vanja i ljuset. Statyer reses av monarker, politiker och idrottsmän – historiebruket som förmedlar det politiska budskapet. En bildad herre utgjuter sig om nytöntighet och allmännare slafs. Den mänskliga säkerheten har satts ur spel i den allt aggressivare politiken mot främlingen från Afrika och Asien. Tröttkörd begär jag nu timeout och förbereder slutvarven. Dagens händelser och dessas historiska bakgrund. En yngling med grandios självsyn och säregen övertygelse. Jag kallar mig social demokrat… inte socialdemokrat… varför då? En ny stad utanför mitt fönster och en livaktig FNL-grupp. Kroppen som försvann – jag är min kropp. Plötsliga andningsproblem och ett oväntat telefonsamtal. Vilka mått och steg behöver tas?
Karl Marx, 68 och klimatet Jag har stort utbyte även av denna bok. Ena stunden bjuder Parner på Degerfors sexpoängsmatch mot Sirius långt borta från Stora Valla, nästa ögonblick är han i en nära by i en utkant i Afrika. Ena stunden håller Widqvist kurs i centraleuropeisk kultur- och idéhistorisk miljö i Prag, strax därpå tvingas han bli sittande framför sin tv i stadsdelen Viken, injagad av en svårvandrad Karlstadvinter.
Widqvist: ”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ”68” var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.
Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.
Världen är möjlig att förändra trots allt.”
Parner: ”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.
Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”
Om Ukraina är de som sagt inte helt överens anar jag medan breven bärs fram den snorhala karlstadvintern 2023-2024. Den oenigheten får du läsa mer om själv.
### Sven-Erik Karlsson: Våg kommer (Recito förlag, 122 sidor, 2022). ### Mats Parner & Stefan S Widqvist: Brev (Bokförlaget Norlén & Slottner, 205 sidor, 2024).
Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.
I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.
Då konfirmerades barnbarn nummer tre.
När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.
Ett förbjudet fniss Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.
Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.
Då fick vi gå till parken Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.
Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.
Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.
Konspiratorisk höjdpunkt På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.
Djävulens tal. 666.
Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger: – Käre Gud Schläpp ätter…
Det finns en grupp på Facebook som heter Mera Molkom. En av de bästa fb-grupper jag vet. Här är tonen vänlig och du får hjälp, vare sig du hittat en förrymd kanin eller bor i villa och vill köpa ved. Trevligt tycker jag, som både bott några år och gått i skola i Molkom.
Crille Carlssons frågor:
För ett tag sedan skrev en Christian Crille Carlsson och ställde frågor i gruppen:
”Jag har precis börjat jobba (nåja, en månad) på Molkoms Fritidsgård. Har några planer och därmed två frågor: Vilket år startade fritidsgården vid korsningen Utterstigen/Upperud? Var den gården den första kommunala fritidsgården i Molkom eller fanns det någon annan före den? Bonusfråga: Vilka var personalen på ovan nämnda fritidsgård? Apotekhusets och nuvarande fritidsgård på Nyeds skola har jag tämligen bra koll på.”
Cristian fick svar från flera som jobbat på den första fritidsgården och även från andra som kände till historien. Ett av svaren kom från min fru.
Min frus svar till Crille:
”’Barnhemmet’
Det började nån gång runt -67 tror jag. Jag och min kompis Eva-Lena hade gått där i lågstadiet, min pappa Erland hade tillsynen av värmen i huset och ibland följde vi med honom. Det gamla huset lockade.
Liksom många andra i Molkom var vi med i URK (Ungdomens Röda Kors), åkte på läger och gick kurser i ’Första hjälpen’ mm. Vår ledare var Ulla Wigler som också hade många andra idéer. Då höll vi mest till i en källarlokal på Graningeskolan men ville ha något mysigare.
Ofta fick vi sällskap av Sven ’Mygga’ Jansson, Nyeds kommunordförande när vi var på väg till skolan och han till kommunkontoret.
– Kan vi inte få vara i ’Barnhemmet’ med URK, det är ju uppvärmt och står bara tomt? Vi kan måla och göra det fint själva. Efter några övertalningsförsök gav ’Mygga’ med sej och vi fick! Men fler föreningar skulle också få vara där, bl.a. skytteklubben. Vi fick färg och sånt av kommunen, grönt och gammalrosa minns jag och URK fixade till det nordöstra rummet på övervåningen. Vi fikade nere i gamla skolmatsalen, fler verksamheter flyttade in och när Nyeds kommun slogs samman med Karlstad blev det kommunal fritidsgård. Min mamma jobbade i fiket under några år.”
En underbar bild av demokratin förr på en liten ort. Alla kände kommunalordföranden. Hade ni som 14-åringar ändå sällskap med honom när ni gick till skolan, så var det ju lika bra att fråga.
Hans efterträdare rev ”Barnhemmet”. Ett beslut man kunde skriva en roman om.
Bilden på ”Barnhemmet” är från ett tidningsurklipp om den lokala mc-klubben Rajders MC.
Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.
Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.
Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.
Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?
