Kreativt folk – Sida 24 – SVENSSONS SLÄNG

Sanningen om ortnamnen och din fantasi

Träffens backe,
Kramfors, Pussen,
Viskafors,
Smekmyran, Kittelfältet, Hångelån,
Komskälet.

Å.

Viktor Root

### Intresserad av ortnamn? Prova här:
### ortnamn.lantmateriet.se

När mitt älskade Molkom blev internationell nyhet

Klippet ovan är från norska Verdens Gang.
Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.

Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.

Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.

Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.

Sveriges bästa flyktingförläggning
Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.

För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.

– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!

Tantrafestival med klustersmitta
Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.

– Håll avstånd! sa ledningen.

Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.

De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.

I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.

Sprättägg, 3 kronor styck
Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.

Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:

”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”

Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.

Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.

Det fick vi inte diskutera
I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:

”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.

Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit:
1. Prata.
2. Pudla.
3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.

I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.

Då är inte grannsämjan god.”

Poff, så var hela tråden borta.

### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media.
### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro.
### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.

Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden

En dag lockar det skrivna ordet ut mig ur kvarteret där vi bor. Det är pandemi i världen, jag får hålla avstånd.
Staden lockar inte men jag är pockad.

I hallen klickar jag fram den nyttiga webbplatsen svenska.se. Varifrån kommer ordet pocka? Strax står svaret på min mobilskärm. Det kommer från tyska pochen (bulta, pocka), är ljudhärmande och belagt i svenska språket sedan 1543.

Tack akademin, då vet jag. Staden bultar på uppmärksamhet.

Det är Gustaf Fröding och skrivlusten som bultar. Gustaf som jag aldrig blir färdig med. Vem har inte stått på stan och suckat med reporterblock och penna i hand, vem har inte sprungit fel bortåt Gösthultskanten, vem saknar inte en far som är borta nu?

Svampinjoner och gråberg
Han är så mänsklig, Fröding, så liten och samtidigt stor. Han fattar så väl hur djupaste humor och lättviktigaste allvar behöver varandra. Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden.

Svampinjoner och sjungande grå-å-å-berg, lustiga kåserier och olustiga grubblerier. Inte blir man färdig med en sådan kamrat.

Boken vinner
Jag ska till Alsters herrgård utanför Karlstad och hämta Frödingsällskapets årsbok. I bilradion pågår en OS-turnering men parkeringen vid herrgårn är nästan full.

– Har ni gratis wifi? frågar jag i serveringen.
– Mmm.

Minuten senare sitter jag på en parksoffa intill Frödingbysten och jublar åt svenska målgörare. Det hjälper inte, boken vinner.

Tio röster om relationen
Er vän Gustaf Fröding är nummer 53 i ordningen bland Frödingsällskapets årsböcker. Som vanligt klokt formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. En antologi med tio röster om relationen till skalden och hans verk. Barbro Järliden skriver förord, övriga skribenter är Agneta Pleijel, My Bodin, Helene Rådberg, Malin Biller, Eva Haettner Aurelius, Miriam Kaukosalo, Vibeke Olsson Falk, Eva Jonsson, Hanna Jedvik och Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Jag slukar boken, först vid herrgårdssoffan, sedan hemma i trädgården och i läsfåtöljen. Skriver upp sidan 28 i mobilen, den där My Bodin reflekterar över Frödings brev till storasyster Cecilia:

”För att vara en bra författare krävs hänsynslöshet. Det är ingen tvekan om att Gustaf följer sitt eget råd. Han skriver om sitt innersta, han satsar allt i sina texter. Omgivningens tankar om honom, sedlighetsåtal, skam och skuld, nej, det spelar ingen roll. Skrivandet är rening. Sanningen ska fram. Ingenstans är vi sannare och renare än i våra värsta synder, vårt innersta mörker. Och det värsta och det mörka skriver han ofta om: alkoholism, självförakt, dubbelmoral, brist på självrespekt, brist på kärlek.
/… /
Det är som att Gustaf säger till mig: vad som än har hänt, vilka sorger du än bär på: erkänn dem, använd dem, gör konst av dem!”.

Plågor, motstånd och identitetspolitik
Sedan skriver jag 48. Eva Haettner Aurelius funderar över plågorna och livsglädjen:

”Och orden för själens plågor är många i Frödings diktning: sorg, melankoli, galen, kval, vansinne, grämelse, mörker, ledsnad, vemod för att nämna några, för att inte tala om beskrivningarna av de själsliga plågorna. Orden och bilderna för dessa plågor bildar en generalbas i hans diktning, det är mot dessa plågor hans diktning, hans verser bjuder motstånd, i sin skönhet, i sitt trotsiga hävdande av Eros och livsglädjen.”

Sidan 60, noterar jag också i mobilen. Där resonerar Vibeke Olsson Falk kring identitet och inlevelse:

”Identitetspolitikens förespråkare har rätt i att det är förödande om vissa gruppers erfarenheter osynliggörs i kulturen och det offentliga samtalet. Men när de hävdar att vi inte kan leva oss in i det vi inte själva upplevt skjuter de ett grundskott mot hela världslitteraturen, konsten, filmen, teatern, musiken … Inlevelse är kulturens uppgift och drivkraft.

Fröding föddes in i den tid som brukar kallas ’det moderna genombrottet’. Det var ångans och hoppets tid, den tid som såg de stora folkrörelserna födas och då de tekniska landvinningarna verkligen förändrade människors vardag; järnspisen och symaskinen, elektriciteten, förbränningsmotorn, telefonen … Den moderna sjukvården föddes, det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vetenskapens landvinningar kunde gestaltas i praktisk omvårdnad när den professionella sjuksköterskan kom in i bilden. Samtidigt levde den gamla kulturen och den gamla fattigdomen kvar. När stambanornas blanka rälser lades ut i det svenska landskapet var de flesta stugorna ännu små och grå, rödfärg var ännu en lyx.

Fröding romantiserar inte den gamla tiden, det kan vi tydligt se i dikten ’Den gamla goda tiden’ som gestaltar det oerhört hårda livet på det gamla bruket, ’den förindustriella industrin’ har de gamla bruken ibland kallats. Samtidigt har Fröding rötterna i den gamla, rika kulturen, vi kan tänka på dikten ’Vallarelåt’, där både gestaltningen av fäbodjäntan och själva språket låter en hel värld stiga fram. Denna tids blandning av modernitet och det urgamla, av framtidstro och armod ägde en sällsam kraft. Det är ur denna värld det moderna Sverige blev till.”

Malins serie är höjdpunkten
Allra sist bläddrar jag tillbaka till Malin Biller. Malin är en av redaktörerna för årsboken (tillsammans med Mariam Kaukosalo), hon har dessutom gjort fina tuschlaveringar i boken. Framför allt har hon en egen femsidig berättelse i serieform om sin vandring i Gustaf Frödings fotspår. Den som började när hon var 14 år och upptäckte att hon inte var ensam om mörkret. Det fanns en som hette Gustaf som inte heller passade in.

För mig är hennes serie höjdpunkten i ännu en bra årsbok från ett av våra livaktigare litterära sällskap.

### När jag for hem sprang en hare över 62:an strax bortom sista rondellen. Alla bilister stannade artigt och släppte förbi honom.
### En lååång stund sprang han bredvid mig, jag i bil på väg norrut, han på gräsmattan intill.
### Jag mätte hans hastighet till – 41 kilometer i timmen. Jäspalt, harpalt!

– Den andra boken på bilden överst i dagens inlägg då, den som du också hämtade i stan, vad är det för nåt?
– Tackar som frågar, där har jag en text med själv. Det är alltid lika roligt varje gång.

… vänta, ömsintheten, jag glömde Gustaf Frödings ömsinthet. Gustaf skulle gärna ha släppt en hare över vägen.

Det är hans historia.

Pekbildens återkomst

För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.

Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.

Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.

Skyller ifrån sig
”I dag ska vi tala om krukor
men inte vilka krukor som helst
utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?

”I dag ska vi prata om lägenheter
men inte vilka lägenheter som helst
utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.

Höjda näven
Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?

Tjipp.

Glöm inte skaka om

Den kära vännen kommer hem och har köpt märkspray.
Det är rent märkvärdigt vad den burken sätter igång fantasin.

Sprayburken fanns på färgaffärn i Forshaga, kostade 104 kronor och är lättanvänd ”för väg, bygg, skogsnäring etc”. ”Ger snabb och tydlig märkning på alla underlag såsom asfalt, jord, gräs, grus, snö”.

Du som läser den här spalten vet att jag är en laglydig person. Laglydig, solidarisk, närmast mesig. Tre av fyra koppar kaffe jag dricker är koffeinfria, bara en sån sak. Men inuti mesen bor en vildman: Herr Association.

Jäspalt vilka impulser som fladdrar genom den karlens hjärna ibland.

Lägger sten
Vi lägger sten på nedre delen av altanen. Jag tror vi kommer att lägga sten. Hittills har vi kommit till gräv- och frakta bort-stadiet. Komposten dignar av lerjord, mikroorganismerna är riktigt förvånade. På garageuppfarten står tre storsäckar fyllda med kommande arbete. Två av dem innehåller partiklar i storlek 0 – 32 millimeter. Särskilt de på noll millimeter väntar jag mig mycket av.

Nu har vi kommit till mätstadiet. Exakt hur stor ska gropen göras i ytterkanten? Den mätningen pågår när detta skrivs. Snart ska märkburken göra sitt.

Det är där Herr Association kommer in. Själens furir kallade författaren Göran Palm honom. Mannen som gör vad som faller honom in, skrev skämttecknaren OA. De är släkt allihop, de herrarna.

– Ge dig ut i natten! viskar Herr Association. Märk ut långa kabelgrävningar på gator och parker. Känner du någon dum en så dra en linje där med, mitt på tomten. Glöm inte skogsbruk och bygg.

Aldrig i livet
Jag känner ingen dum en. Jag kommer inte att smyga runt i skymningen i Mellansverige och rita kabelanvisningar fel, dra upp byggtomter och markera granar som ska fällas. Bevare mig väl.

Och ändå. Djupt inuti bröstet hör jag en röst. Han skrockar tyst:
– Ge dig ut. Smyg i natt. Glöm inte skaka om.

Den tvärilskne gubben mellan Älvsborg och Brukmon

Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:

”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”

I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen.

”Svaret nej var inte så kul då!”

Först lutbilen, sedan vi ungar
Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.

Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.

– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt!
Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.

Hur gör man väglut?
En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.

Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.

– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.

Haft sönder hans rutor
Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta.

Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.

Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om?

Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar.

### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången.
### Där fanns det också en jukebox.
### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning.

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet.

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk.

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de.
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt.

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen?

Ut i solen med dom, vet jag.

”Kära Herr Minister, hur ser Ni på en smärre filmjölksimport?”

Kanske finns det bara en enda keps i hela världen som beror på kärlek, köttbullar och ett noga översatt fax till jordbruksministern i Franska Polynesien?
Det är i så fall den här.

Man ska inte lämna ut folk. Låt mig bara konstatera att en flicka jag känner ville hälsa på sin pojkvän. Det närmade sig julen år 2000 och han befann sig på Tahiti.

Det gjorde inte hon.

Nu ville hon hälsa på honom, denna decembermånad. Det kan man förstå. Hon tänkte ta med svensk fil, pepparkakor och mammas köttbullar till deras julmåltid. Pojkvännen hade trots allt befunnit sig på resa ett bra tag. Då längtar man efter köttbullar.

Nu har flickan en pappa som är ängsligt lagd. Jag känner honom väl. ”Du kan inte bara stoppa matvaror i resväskan, då kanske de inte släpper in dig. I varje fall tar de köttbullarna i beslag.”

”Vi får väl be om tillstånd då” sa flickan, som om det vore den enklaste sak i världen.

Det kanske det var, vi vet inte riktigt. Han har inte svarat än, den franskpolynesiske jordbruksministern. Men det var ett väldigt fint fax som flickans syster hjälpte till att översätta.

Själv fick jag en fin keps när flickan kom hem. Filen, köttbullarna och pepparkakorna hon gömde i bagaget smakade bra, där i kojan de hyrde uppe i ett träd på Tahiti.

Jag hoppas så att han svarar snart, ministern.

### Tahiti hette tidigare Otaheite.
### Det är därför vi i Sverige säger Tjottahejti ibland, om platser som vi tror ligger långt bort.
### Härifrån sett.

Detta var den tionde kepan. Här är de andra kepsarna i serien: Mitt liv som keps

Traktorhytt av plastic!

Det har kommit en ny grej nu. Den sensationella traktorhytten av plastic!
Jag önskar så att jag hade en. Fast då måste man kanske ha traktor också?

Såhär står det i annonsen:

”KEF-hytten är framställd av samma plasticmaterial, som användes i bl. a. flygmaskiner och är otroligt motståndskraftigt mot vind och väder. Materialet kan bearbetas med både såg och borr. Man sitter lika varmt som i en bil och har samma goda sikt som i fria luften.”

Än har jag inte sett någon på Grossbolstorps höjder, men de kommer väl. Under pandemin är vi många som bott i en bubbla i över ett år nu.

Plastic känns så tydligt på något vis.
Jag vill också ha lika god sikt som i fria luften.

Tack, unga uvar!

Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?

Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.

“You’re old enough to kill but not for votin’.”

När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.

“How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, and how many times must the cannonballs fly
Before they’re forever banned?”

Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.

Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.

”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”

Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.

Ni håller än.